Fotografiskt

Quinn’s portraits of his contemporary artists, politicians, writers, musicians and racing drivers have rarely been seen before but are amongst his best work. Photographs of Somerset Maugham obscured by shadows at his desk, Winston Churchill appearing from behind a curtain, Dizzy Gillespie horsing around and Picasso paddling in the sea all offer us a fresh glimpse of these key figures, an alternate view from familiar staid portraits of the time. Quinn also applied his eye to capturing his native Ireland. Born in Dublin his portraits of the city and her people are atmospheric and evocative portraits of the 1960s.

“I have lived through an exciting, unique period on the Riviera. As Shakespeare wrote ‘All the World’s a stage, And all the men and women merely players…’ The Cote d’Azur during the “Golden Fifties” was one of the largest and most beautiful stages in the world. Its actors were often magnificent and glamorous. And though the curtain has gone down, the memories remain.

Edward Quinn fotograferade Rivierans guldgossar när det begav sig; nu visar Michael Hoppen Gallery, London, Quinns bilder 26 april - 17 maj.

Open Society Institute, New York, visar Moving Walls 12 till och med 11 maj. Här finns bilder. Bland annat är Kike Arnals och Mark Leongs bilder starka.

It’s nice not being in love with photography … You have to be very, very careful …… not hiding behind the technique and the camera, the tool … Every photographer is a voyeur …

Lens culture publicerar en hel uppsättning nya bilder av Anders Petersen (från 2005-2006) och en 18 minuters intervju.

One of the masters of twentieth-century photography, Czech-born Josef Koudelka has made a unique contribution to the language of photography with his eloquent and transformative images that stand outside time and place. Coinciding with the publication of his stunning new monograph Koudelka (Aperture, March 2007), Aperture Gallery is proud to host a rare intimate conversation between Koudelka, art critic and writer Vicki Goldberg, and an audience of fans. This is an unprecedented and unique opportunity to get up close and personal with one of the photography world’s living legends.

Föredrag på Aperture foundation, New York, 5 april.

Simon Roberts dokumentationsprojekt av det postsovjetiska Ryssland är riktigt intressant. Utställningen “Motherland” kommer att visas på Photofusion Gallery, London, 13 april - 25 maj. Hoppas något museum eller galleri tar hit den till Sverige.

Roberts bok på samma tema har nyligen publicerats, den har en webbsajt med bilder och annat. Här är några bilder från Roberts Lightstalkerssida: den här, den här eller den här, fler bilder här.

Kopior går att köpa på The Photographer’s Gallery Print Sales, London.

Suverän fotojournalistik.

Gatufotografi, humanistisk fotografi, efterkrigstiden, Paris, svartvitt, Stureplan, Doisneau, Smoliansky, Petersen, romantik, dokumentär gatufotografi: sitter just nu och lyssnar på Kulturradion: Bildrutan om foto. Går att lyssna här (i 30 dagar - av någon fullkomligt idiotisk anledning raderar SR arkivet efter en månad; det är uppenbart att SR inte fattat någonting av hur nätet fungerar).

Ricoh släpper GX100: 24-72 mm zoom (dvs 5-15/2.5-4.4), rawformat, skakningsreducering, möjlighet att använda AAA-batterier när det uppladdningsbara lägger av (bra!), mer specifikationer här.

OK - inget för mig, men det känns som om det går åt rätt håll, först Ricoh GRD, sen Sigma DP1, nu GX100; några iterationer till i designprocessen där borta i Japan och det kommer att dyka upp en kamera med det jag vill ha:

* stor sensor
* fast glugg med kort skärpedjup: 40/2.0 eller 50/2.0
* optisk sökare
* strippad från onödigheter som LCD och annat
* gärna utbytbar optik, men inget måste
* möjlighet till manuell fokus (eller rent av bara manuell fokus med bra mätsökare)
* rattar istället för menyer
* råsnabb slutarrespons

Dvs en digital motsvarighet till Minox 35 GT, Konica Auto S3, Olympus 35 RD/SP, Yashica Electro, Canonet QL 17 eller någon annan i den långa raden av kvalitetskompakter från filmepoken. Konstigt att digitalkameratillverkarna inte klarat av något sådant än.

En översikt över Josef Koudelkas produktion har precis publicerats på Aperture: Koudelka. Ser lovande ut.

Adam Haglund har börjat lusta efter en mätsökarkamera av fabrikatet Leica. Ett stycke reflexiv självrannsakan får honom att sluta sig till att trängtan hänger samman med själva fotograferandet, en tillfällig svacka i kreativiteten som “får en att tro att det är prylarna (eller godiset!) det hänger på.”

Kanske har fotografer ett kluvet förhållande till prylarna vi omger oss med. Själva bildskapandet är en kedja med många komponenter av såväl teknisk som mänsklig/konstnärlig art. Man kommer inte ifrån att fotograferandet är ett handhavande av en teknik, oavsett om man kör med en bälgkamera inköpt på loppis för 25 kr eller en Canon 5D; denna teknik måste man bemästra i någon mening, annars blir det ingen bild.

Samtidigt får det tekniska inte bli ett självändamål, då blir det ju liksom inget fotograferande värt namnet. Det gäller alltså att greppa både det tekniska och bildskapandet - det som handlar om syn och om att skapa bilder med tillräckligt mycket tolkningsutrymme och mystik för att det skall hända något med betraktaren, för att det inte bara skall vara en “avbildning”. Christer Strömholm skriver någonstans om den här dubbelheten, om att man måste ha råkoll på tekniken, den ska sitta i ryggmärgen men att den bara är ett medel, inte ett mål i sig. Därför förstår jag Adams rädsla för att hans trängtan efter en ny kamera är ett symptom på bristande kreativitet.

Kanske behöver man ibland kika i något i stil med Oblique Strategies (eller kolla här om du inte kör 10.4 eller senare), försöka bryta med invanda mönster, tvinga sig in på nya banor genom att göra något radikalt annorlunda, fånga upp någon möjlighet man inte tidigare prövat sig på.

Jag är ju ingen “riktig” fotograf, så det är liksom inte på riktigt för mig, men jag funderar ändå ibland på vad jag kan göra för att förändra/förbättra mitt amatörmässiga fotograferande. Ibland går tankarna åt införskaffandet av nya hårdvara (till skillnad från Adam har jag redan en M-Leica, så det är inget alternativ - jo, vänta, skulle jag inte bli så osannolikt mycket bättre fotograf om jag bytte ut min Summicron mot en Summilux eller den där nya 50/1.5 Sonnar som ser så sexig ut :), men vad mer kan man göra, göra något annorlunda än det jag brukar göra, fokusera på något motivmässigt eller skaffa en teknisk begränsning, eller ta bort en begränsning.

Typ köra tre rullar Kodachrome 64 (den kommer väl ändå dö snart) där varje bild måste vara ett porträtt taget på full bländaröppning. Se vad som kommer ut ur det.

Vi får se.

Fotografier är, bland mycket annat, materiella objekt; de har därför en permanens, en koherens: givet gynnsamma förutsättningar kan de hålla ihop ganska länge. Tillvarons skiftningar gör att de kan dyka upp i oanade sammanhang. Därför kan sådana här saker inträffa:

En fotointresserad person i Kanada köper en kamera tillverkad av KMZ, Krasnogorsk mekaniska fabriker, ett av de sovjetiska optik- och finmekanikkonglomeraten, grundat i en förort till Moskva 1942. Först tillverkades optik till den sovjetiska krigsinsatsen, några år senare började KMZ tillverka kameror till den civila marknaden (och därmed konkurrerade man, om detta begrepp hade något som helst mening i den sovjetiska efterkrigstiden) med FED. KMZ är kända för en serie mätsökarkameror under namnet Zorki och spegelreflexmodellerna Zenit. De har gjort mängder med kameror. Optikmässigt är de den stora sovjetiska framgången, eftersom det var på KMZ som Jupiter 3, Jupiter 8 och Jupiter 9 tillverkades: Sonnarkloner som, om man får tag i ett väljusterat exemplar, ger mycket bra bilder.

Anyway, tillbaka till den fotointresserade kanadensaren, som alltså köpte en KMZ Drug, förmodligen tillverkad i början av 1960-talet; det satt en filmrulle i. Han framkallade och fick fram bilder som den här och den här.

Det är något visst med sådana berättelser. Självklart hade det dykt upp flera ställen på nätet för att samla in sådana bilder. Look at me (som jag hittade via Exposure compensation), Superfluous och Time tales är några exempel.