Fotografiskt

Den svartvita analoga foto som jag växte upp med och som jag fortfarande ser som en central del av fotokonsten är inte alltid det man ser på fotoutställningar. Vilken framtid har svartvit analog foto? Ibland kan man tro att konstfoto enbart handlar om färgkopior, kvadratmeterstora C-prints med en kyligt opersonlig ton- och färgskala.

Det här är något som jag tänker på ibland men som jag inte riktigt kan formulera eller sätta in i en historisk utveckling. Tur då att det finns andra som gör det och gör det så bra, som Charlotte Cotton som i The New Color: The Return of Black-and-White funderar över sådana här saker. Här är några klipp ur Cottons essä (som jag hittade via Jörg Colberg:

it was obvious that photography was undergoing a physical face-lift to meet the demands of sitting alongside painting and sculpture in vast art centers and at international fairs; the predominance of big digital C-prints, laminated behind plexi, in small editions, was establishing itself. The hyperbolic, carefully controlled, museum- and gallery-specific versions of photography, in which every prop and gesture can be attributed to the artist’s direction, have been the most pronounced arrivals in the art world. If you are, like me, schooled in the magic of photography’s willful embrace of luck, mistakes, and happenstance, you view the art world’s partial endorsement of this bastard form with some suspicion. I don’t mean to deride the awe-inspiring creativity of a handful of artists who showed us that photography was a supremely capable and elastic art medium and were honored with monolithic, monographic exhibitions. I mean to indicate that their ascendance into the center of art practice does not necessarily herald the acceptance or understanding of photography’s broad creative terrain as a whole.
[…]
The last generation of practitioners and thinkers who were seduced by photography via the clearly authored monochrome work of, say, Diane Arbus, Garry Winogrand, or Lee Friedlander, were mainly born in the 1950s. Many of my students and the younger artists I have conversed with in the past decade made a very select edit from the medium’s history to fuel their own creativity - a history that tends to privilege Cindy Sherman and the godfathers of color-photography-as-art,
[…]
I am sure I’m not alone in beginning to think that the more complex, messy, unfashionable, and broad territory of black-and-white photography is where we are going to find some of the grist to the mill in photography’s substantive and longer-term positioning within art. Established, darkroom-trial-and-error-loving photographers are stockpiling their preferred papers and film, and younger practitioners are beginning the experimentation of finding digital alternatives, replete with all the inherent irony of converting chromatic digital to monochrome. In and of itself, this kind of contradictory momentum will create important discourse, while also continuing to link the various value systems for photography (including amateur and professional practice) with artists’ critique.

Hennes essä ger intressanta referenspunkter när man fortsätter tänka på framtiden för svartvit foto. Cotton slutar i ett slags optimism när det gäller svartvit konstfoto, och det kanske inte är helt åt skogen. Fotobranschen har ett slags inbyggt allt-nytt-är-mycket-bättre-än-det-som-fanns-innan - tänkande, en evolutionär ideologi: småbildsfilm skulle en gång i tiden göra mellan- och storformaten obsoleta, färgfilm sopa golven med svartvit och nu, förstås, digitalt sopa banan med silverbaserad foto. Många faller in i detta mönster.

Samtidigt finns det fotografer som hämtar inspiration och kraft i mer eller mindre föråldrade teknologier. Ta Irving Penn och hans häftiga kopior i platina och palladium-teknikerna, förfaranden som ersatts flera gånger om av den fotoindustriella världsandens ångvält; Penn återvände, plockade upp ur historien och skapade stor konst. Andra fotografer kommer göra detsamma.