Fotografiet och tiden
Stephen Shores bok The Nature of Photographs är bra (jag har skrivit mer om här), men den saknar grejer.
Han har ju en ganska restriktiv hållning i sitt ämnesval; han har valt bort det han kallar “photographic content”, för att istället koncentrera sig på att beskriva de “physical and formal attributes of a photographic print that form the tools a photographer uses to define and interpret that content” (s 12).
Det finns något befriande över den minimalistiska hållningen hos Stephen Shore; det är lite sushi och nordisk sparsmakad heminredning över det han skriver. Men det leder till vad jag menar är luckor och rentav inkonsekvenser.
En rör hans behandling av tid. “Two factors affect time in a photograph: the duration of the exposure and the staticness of the final image.” (sid 72). På de efterföljande sidorna diskuterar han sedan skillnader i exponeringstid, men den andra tidsfaktorn lämnar han okommenterad i ord, den representeras istället av några bilder på sidorna 79-81. Men dessa förblir alltså stumma, jag menar att han kunde gjort en lite större grej av det faktum att bilden är (någorlunda) statisk när den väl exponerats, en tidkapseleffekt som påverkar hur vi läser bilder.
Två kommentatorer som gör en större grej av det här är Fran Lebowitz och Jeffrey Fraenkel i några introducerande texter till The Man in the Crowd: The Uneasy Streets of Garry Winogrand (San Francisco, 1999). De pekar på hur Winogrands bilder visar subtila förändringar över tid, förändringar i hur vi (eller i varje fall invånarna i New York) beter oss, förändringar i de liv vi lever, vad en stad är, hur vi intar stadsrummet. De har sett Winogrands bilder transformeras, från Konst till att vara något annat (också - de är fortfarande Konst), till att handla om förändringar; de blir därmed material för kulturhistoria, för en gatans antropologi.
Det här är effekter av den “staticness of the final image” som alltså lämnas mer eller mindre okommenterad hos Shore, trots att den är en central del av det som gör fotografier intressanta.
Bilden ovan tog jag 1989 (om jag minns rätt) utanför en konsertlokal i södra Småland, tror det var Ljungby, timmarna innan Cat Rapes Dog gick på scen för att genomföra vad som bör ha varit en av deras första spelningar.
Tags: fotografi och tid
April 18th, 2007 at 9:40 pm
Skulle du kunna utveckla detta: “… trots att den [staticness of the final image] är en central del av det som gör fotografier intressanta.”
Vore intressant!
April 19th, 2007 at 1:18 pm
Ett foto tas i en tidpunkt och kan, eftersom bilden befinner sig i ett (kvasi)statiskt tillstånd, beskådas vid senare tidpunkter (och vid andra platser). Detta enkla faktum gör fotot till en väsentlig meningsskapande artefakt; fotografiet ingår därmed i den konstruktion vi gör av ett visst beteende vid en viss tid, av hur människor levde, hur saker och ting uppfattades av fotografer.
Det gäller både hur vi som privatpersoner förhåller oss och hur vi som samhällsvarelser konstruerar berättelser om något. När jag som privatperson tänker på det liv jag och min familj levde under 1960- och 1970-talen är det mina egna minnen jag använder, men även (och kanske i ännu högre utsträckning) formas uppfattningen av fotoalbumens färgbilder (kvadratiska 126-filmbilder i allt mer bleknande färgskala) och av de där lådorna med Super 8-filmer som vi har i mammas och pappas källare och som plockas fram ibland; utsvängda byxor, hiskliga frisyrer, sedan länge döda släktningar som ser glada ut mot kameran, de kisar på grund av det starka ljuset från filmkameralampan eller Instamaticens blixtkub och fortsätter dricka sitt Löfbergs lilakaffe. Alltsammans flaskposter som når oss.
Samma sak, förstås, på samhällsnivå. Ta ungefär vilket årtionde som helst sedan 1839 och du kan hitta foton på människor, gatubilder, tekniska system, objekt, livsstilar, politiker, som har spelat roll för upplevelsen av den tiden. En del bilder är mer priviligierade än andra, har en betydelse.
Förändring.
Varje foto är ett utsnitt, ett urval av världens alla möjliga bildvinklar och tidpunkter för exponering; en fotografs vision är förstås ofta något helt annat än en annan fotografs; sammantaget kan vi dock använda dessa olika utsnitt för att sätta samman berättelser om en tid eller en plats, ett sinnestillstånd eller ett skede i livet, ett yrke eller en socialgrupp. Vi sätter samman delvis olika berättelser, men när vissa bilder får starkt genomslag överlappar våra berättelser till viss del.
Jag är kanske yrkesskadad - jag arbetar som historiker - men jag tycker det här är en av de centrala delarna i det som gör fotot intressant. Och jag menar att Shore borde tryckt lite mer på de här bitarna i kapitlet om tid; hans bok är lite för stum.
April 19th, 2007 at 9:10 pm
Intressant!
Jag tackar för lektionen.
=)