Fotografiskt

Så har då nyutgåvan av John Szarkowski, The Photographer’s Eye, kommit till världen (och till Gleerups, som har en snabb inköpare på fotoavdelningen; den går fortfarande inte att köpa på Adlibris). Än så länge har jag bara hunnit med en genomläsning, men några korta intryck kan man ju alltid fyra av.

Precis som Stephen Shore, The Nature of Photographs: A Primer, har vi här att göra med en bok som vill diskutera vad fotografiet är. Den gör det i bild, inte i ord; att läsa sig igenom texten i Szarkowskis bok går snabbt, det är bilderna som är huvudsaken. Upplägget liknar Shores: Szarkowski diskuterar några grundläggande egenskaper som han menar utmärker fotografiet: fotots relation till “verkligheten”; betydelsen av detaljer; bildens ramar; tid; synvinkel.

Men det är alltså bilderna som är poängen med boken. I text lägger Szarkowski upp några av de teman han vill ta upp, sedan är det som om själva argumentet skall visa sig själv med hjälp av bilderna. Bokens många bilder är ett välbalanserat urval. Han är helt modern och säkerligen lite avantgardistisk för sin tid, det finns flera bilder tagna alldeles innan boken kom ut av fotografer som då ännu inte kanoniserats som Garry Winogrand och Lee Friedlander. Det finns inga bilder av Ansel Adams (vilket är bra, Adams är en av de mest överskattade amerikanska fotograferna).

Szarkowskis bok publicerades första gången 1966 och tillkom som en del av en stor utställning på The Museum of Modern Art 1964. Inga bilder har tillkommit sedan dess. Man kan därför undra lite över vilken poängen är med den idag, men den fyller väl sin plats i den fotointresserades bokhylla. Det är med nödvändighet en bok som får allt mer av en fotohistorisk betydelse, men en del av de bildmässiga elementen Szarkowski diskuterar gäller fortfarande.

Den kompletterar Shores bok: köp därför bägge två!

Jag har tidigare skrivit om utställningen “I Gislaved från Somalia” av Christina Sjögren och Ewa Jacobsson. Här finns en radiointervju (SR) med Christina, och här finns ett bildspel (13 mb) med bilder från utställningen.

Jag är minimalist när det gäller kamerautrustning: fast brännvidd, inte zoom; nästan allt tas på samma brännvidd (50 mm eller dess motsvarighet 80 när jag använder mellanformat, en del tas på 35 mm); jag standardiserar gärna på några få filmer och framkallare (Efke KB 100 det ljusa halvåret, Tri-X för resten).

Men den närmaste tiden vill jag använda lite fler filmer än vanligt. Kanske kommer det leda till nya verktyg, tidigare oprövade filmer som visar sig spännande eller användbara; kanske kommer det leda till att jag omvärderar någon film; om inte annat ökar chansen att jag åtminstone ska ha testat filmen i fråga, nästa gång någon film försvinner från marknaden. (Det är så här i efterhand trist att konstatera att jag aldrig använde Technical Pan 2415 eller Kodachrome 25.)

Därför tänker jag i all anspråkslöshet föra bok över den här amtibionen. Ett blogginlägg per film jag fotograferar på och framkallar, från och med nu. Kanske kommer även nya val av framkallare med - jag har sneglat lite åt att testa Diafine.

Först ut är Tri-X. Inga konstigheter, min stapelvara hittills i år (liksom många andra år). Jag soppar den i Rodinal 1 + 50. Kunde skrivit en hel essä om Tri-X, men jag sparar det till ett senare tillfälle.

Om man tar Canon EOS-1D Mark III (recension här) med sina 10 bilder per sekund / 10 megapixlar och extrapolerar lite grand in i framtiden, hamnar man då här, RED Digital Cinema med sina 60 bilder per sekund och 12 megapixlar? Vad händer då med fotografkåren?

Då menar jag förstås inte sådana långsamma typer som du och jag och Koudelka och Micke Berg och Martin Parr och Steve Pyke och alla vi andra som går runt med en stillbildskamera, utan de horder av Canonkånkande fotografer som trängs runt våra sportarenor och vid politikernas presskonferenser där de stångas med TV-teamen från Aktuellt och Rapport. Kommer killarna från Scanpix/SvD/DN/Reuters att smälta samman med TV-fotograferna, liksom morphas ihop i en enda digital sammansmältning?

[RED Digital uppsnappad via Photostream.]

Någonstans sitter någon och producerar bilder, fragment ur en berättelse, som sedan läggs ut på nätet; där tas de emot av en löst sammansatt nätsubkultur som diskuterar, analyserar, konstruerar. Bildernas relation till verkligheten är osäker: den berättelse som berättas i bilderna är oklar, det råder till och med delade meningar om i vilken ordning fragmenten skall sättas samman. Några fans av “the footage”, komplettisterna, menar att fragmenten som släpps ut på nätet är klipp från en redan färdig film; filmens skapare väljer sedan att släppa ut den i små fragment i icke-linjär ordning. Den andra skolbildningen, progressivisterna, menar istället att fragmenten släpps ut i den takt de produceras av den mystiske och okände producenten någonstans: det finns ingen färdig film, bara fragment.

Ni som har läst Pattern Recognition känner igen er. William Gibson - som är i högform, det här är nog hans bästa bok - har i idén med “the footage” skapat något som jag ibland tänker på när det gäller de bästa fotobloggarna. Det finns ett fåtal fotobloggar som jag följt i flera år. Med varierande frekvens publiceras bilder tagna av fotografer som jag vet väldigt lite om;sammantaget, efter flera år, känns det som om man bygger samman ett slags berättelse kring de här bilderna.

Fotobloggar är ett format med potential; precis som i en större fotobok kan här finnas hundratals bilder, men de läggs ut en och en under lång tid, till skillnad från att, som i en bok, redigeras när väl alla bilderna är tagna. Bara genom sin brutala styrka - volymen på berättandet - kan fotobloggar möjliggöra berättandet av historier som inte någon bildtidskrift i världen (som om det ens fanns några kvar) kan erbjuda.

Här är tre fotobloggar jag följt länge, två av dem är baserade i St Petersburg, den tredje i Japan (ingen av dem har förresten uppdaterats på ganska länge, vilket känns lite frustrerande). De bloggar som är de bästa för mig har transcenderat det stadium där jag tycker de flesta fotobloggar befinner sig, de där som känns lika oengagerande att titta på som att tjuvkika i någons iPhotomapp. Jag har pusslat ihop något slags berättelse av de bokstavligen talat hundratals bilder jag sett på de här bloggarna; det är, förstås, inte några berättelser som jag tror är dokumentationer av de här människornas liv, men det är i någon mening berättelser som jag tror att de tre fotograferna har velat berätta om livet:

radio.uruguay
Shadowtones
Yamasakiko-ji

Intressant nog är fotobloggar ett format som växt fram bland “amatörer”, det är aldrig man hör en professionell fotograf säga “jag ska i mitt nästa projekt dokumentera ett gäng klottrare/livet på ett fängelse/regnskogen i Borneo/folkdansare i Dalarna/eller nåt, vilket jag gör i en fotoblogg”, utan det är böcker, utställningar och tidskriftsreportage som är de vanliga formerna. Och det kanske inte är så konstigt; pengaflödet är oftast relaterat till böcker och sånt. Men i de fall fotografen får ett anslag från någon finansiär för att göra projektet så att man inte behöver dra in pengar på försäljning av fysiska objekt som böcker eller fotokopior, kanske en fotoblogg kan bli ett format som vinner användning någon gång?

Var modefotografiet bättre förr i tiden? Den tesen drev Karen Lehrman i en omtalad essä (eller vad nu ska kalla det - Powerpointpresentation på nätet?) häromåret.

Den som vill undersöka saken närmare kan ju bege sig till Ruhrområdets modemecka Düsseldorf under det kommande året för att där se utställningarna

“Out of fashion” med bilder av Mario Testino (21 april - 17 maj)
Inédits/unveröffentlichtes med bilder av Jeanloup Sieff (26 maj - 26 augusti)
Heartbeat: Mode und Modefotografie (17 november - 24 mars 2008).

[info om Testinoutställningen via The Sonic Blog.]

Stephen Wilkes har just nu en utställning på Clampart, NY, med en serie bilder från ett sönderfallande Ellis Island och en serie från Kina (i och för sig lite förutsägbara bilder på lyftkranar och industriinteriörer). Snygga bilder:

Ellis Island
Ellis Island
Ellis Island
Ellis Island
Kina

Ganska bra prissatta, 50×60 Ilfochromeprints (förr kallades tekniken Cibachrome, vilket är ett coolare namn) för 3 500 dollars. Inte för att jag har 24 000 kr att köpa fotokonst för, men ändå, drömma kan man ju.

Pågår till 12 maj.

Hasselblad center visar Gerry Johansson: utställningen I utkanterna av sin tillvaro innehåller såväl Johanssons bilder från USA som från Sverige. Pågår 21 april-3 juni.

Fotomuseum Winterthur visar en större utställning med David Goldblatts bilder (med Martin Parr som curator - visste inte han gjorde utställningar). Hade varit kul att se Goldblatts bilder live.

Utställningen pågår till 20 maj. Winterthur ligger relativt nära Zürich. Fotomuseet är en del av en större institutionell miljö som inkluderar en stiftelse för foto och ett rejält bibliotek.

Den ser ut - och känns! - som något fetischistiskt klädesplagg, en body i syntetiskt nylon/vinylmaterial som Martin L. Gore kunde haft i mitten av 1980-talet. Alldeles bortsett från sådana associationer är den mörkrumssäck jag köpte på Photax häromveckan ett bra köp.

Min toalettdörr glappar nämligen och det är på toaletten jag laddar film när jag framkallar. Därför har det varit lite bökigt att framkalla, har ofta väntat tills mörkret sänker sig innan det går att mörklägga på ett bra sätt. No more!

Sitter just i detta nu och soppar några rullar Tri-X i Rodinal 1 + 50, trots att det är mitt på ljusa eftermiddagen. Smidigt; det finns hopp om att jag kanske kan komma ifatt med filmframkallningen; både den här och förra veckan har jag framkallat i snabbare takt än jag fotograferat.