Jag.vill.åka.till.New.York.nu.på.direkten, avsnitt 534:
Steve Pyke ställer ut porträtt på Flowers fram till 5 maj.
Hans äldre produktion är tung och fint eklektisk, i listan trängs Jacques Derrida med Depeche Mode, Genesis P. Orridge med Boy George.
Den 29 april är det Worldwide Pinhole Photography Day. Bilder från tidigare års upplaga kan man se här.
Ung dansk fotografi ´07 öppnar imorgon den 21 april på Fotografisk center i Köpenhamn. Utställningen pågår sedan till 3 juni, tisdagar-söndagar 11-17.
Några av de deltagande fotografernas hemsidor:
Mette Bersang
Casper Balslev
Mie Riis Christensen
Quinn Jacobson arbetar med våtplåtstekniker, en uppsättning processer som kördes över av den obönhörliga fototekniska utvecklingen när torrplåtar och rullfilm kom på 1880-talet. Han har hållit på länge med våtplåtar och bland annat publicerat boken The Contemporary Wet Plate Collodion Experience.
Bilderna är fina. Först associerade jag åt Anton Corbijn och den lithfilmskopiering han använde på 1990-talet, men det är bara en föraning. Det är en teknik som ger riktigt tunga bilder, här exemplifierat av några av Quinns porträtt:
Jag vill bli fotograferad av Quinn Jacobsson.
[via RFF.]
Det var länge sen jag körde diafilm, men idag lämnade jag in en rulle för framkallning på Bildcenter. En veckas leveranstid, 75 kronor. Lite väl dyrt, lite väl lång leveranstid. Men, visst, dia är en renodlad nischprodukt, många labb som kört E6 lägger ner.
Dags att söka efter alternativ, om jag ska fortsätta med dia. Om jag bott i Stockholm finns ju Crimson: 45 kr, 6 timmars leveranstid, 20 % lägre pris om man kan vänta 4 dagar. Får se vad jag kan hitta för alternativ för kommande Velviaframkallningar i Malmö eller per post.
Helt plötsligt framstår Kodachrome 64 med framkallning för 135 kr på Photax (+ porto till Schweiz, 20 kr) som ett intressant alternativ även ur ekonomisk synvinkel.
Stephen Shores bok The Nature of Photographs är bra (jag har skrivit mer om här), men den saknar grejer.
Han har ju en ganska restriktiv hållning i sitt ämnesval; han har valt bort det han kallar “photographic content”, för att istället koncentrera sig på att beskriva de “physical and formal attributes of a photographic print that form the tools a photographer uses to define and interpret that content” (s 12).
Det finns något befriande över den minimalistiska hållningen hos Stephen Shore; det är lite sushi och nordisk sparsmakad heminredning över det han skriver. Men det leder till vad jag menar är luckor och rentav inkonsekvenser.
En rör hans behandling av tid. “Two factors affect time in a photograph: the duration of the exposure and the staticness of the final image.” (sid 72). På de efterföljande sidorna diskuterar han sedan skillnader i exponeringstid, men den andra tidsfaktorn lämnar han okommenterad i ord, den representeras istället av några bilder på sidorna 79-81. Men dessa förblir alltså stumma, jag menar att han kunde gjort en lite större grej av det faktum att bilden är (någorlunda) statisk när den väl exponerats, en tidkapseleffekt som påverkar hur vi läser bilder.
Två kommentatorer som gör en större grej av det här är Fran Lebowitz och Jeffrey Fraenkel i några introducerande texter till The Man in the Crowd: The Uneasy Streets of Garry Winogrand (San Francisco, 1999). De pekar på hur Winogrands bilder visar subtila förändringar över tid, förändringar i hur vi (eller i varje fall invånarna i New York) beter oss, förändringar i de liv vi lever, vad en stad är, hur vi intar stadsrummet. De har sett Winogrands bilder transformeras, från Konst till att vara något annat (också - de är fortfarande Konst), till att handla om förändringar; de blir därmed material för kulturhistoria, för en gatans antropologi.
Det här är effekter av den “staticness of the final image” som alltså lämnas mer eller mindre okommenterad hos Shore, trots att den är en central del av det som gör fotografier intressanta.
Bilden ovan tog jag 1989 (om jag minns rätt) utanför en konsertlokal i södra Småland, tror det var Ljungby, timmarna innan Cat Rapes Dog gick på scen för att genomföra vad som bör ha varit en av deras första spelningar.
Har precis fått tillgång till en scanner som klarar mellanformat. Det är inte någon filmscanner utan en sådan där kompromissgrej; en Epson Perfection (öhh) 3200 Photo flatsbäddscanner med inbyggt dialock.
Det rinner tjocka floder digital bildinformation ur firewirekabeln, scannern producerar tunga filer. Den har förstås brister jämfört med en riktig filmscanner; om jag förstorar delar av en bild riktigt mycket, är det tydligt att optiken i själva scannern inte är speciellt bra, även jämfört med en billig filmscanner (jag kör Konica-Minoltas budgetmodell, Scan Dual IV, på 35 mm).
Men det gör inte så mycket. Det är som att släppas ut i friska luften, när man går upp i filmformat från 35 till 6×6.
Det kommer fler mellanformatsbilder på min fotoblogg framöver.
Rob Ball har fotograferat ett projekt på Gibraltar med sin storformatskamera; bland annat blev det en samling fina porträtt. Se bilderna här, en bildserie som jag gärna hade sett i snyggt fotobokstryck eller som riktiga bilder på utställning istället för på datorskärm.
[via wan.der.lust.ag.ra.phy.]
Via Jörg Colberg hittade jag Jamie Campbells hemsida. Färgporträtt i kvadratiskt format. Men han har en blogg också, och egentligen är väl den intressantare.
Fotografers hemsidor är oftast väldesignade; snygga typsnitt, dramatiska bilder på mörk bakgrund och elaborerade flashkodade gallerier (sällan syns väl så mycket flash som på fotografhemsidor). Hemsidorna är skyltfönster, portfolios, marknadsföringsverktyg. Förstås. Därför verkar fotograferna lägga så stor vikt vid dem.
Men hemsidorna blir ibland lite opersonliga, platta, sällan uppdaterade, broschyraktiga. Roligare då att se en del fotografer som använder bloggformatet för att lägga ut bilder (och ord) lite oftare, lite mer personligt, lite mindre pretentiöst.
Alla som undrat hur Leica M8 ser ut inuti kan kolla här.
[via photostream.]
