Sigma DP1 har jag skrivit om tidigare. Nu kommer något slags leveransdatum: våren 2008 enligt dpreview.com
Andra bloggar på bloggar.se om: digital kompaktkamera, sigma dp1Archive for January, 2008
Ännu en grej via Rood Petje: Sony utvecklar en snabb fullformats (24×36) CMOS på 24 megapixlar. Lär väl dyka upp i en efterföljare till Nikon D3.
Apropå Nikon D3: bytte några ord med O. som jobbar på Den Stora Fotohandlaren. De D3:or de fått in har sålts direkt.
Andra bloggar på bloggar.se om: CMOS, dslr, Nikon D3, SonyAnton Corbijn fotograferar drottning Beatrix av Nederländerna och får kritik för att det är … tja, dåliga bilder. Det är kanske det som inlägget hos Rood Petje handlar om, jag kan inte holländska. Att Corbijn fotograferat Beatrix står dock klart.
Och nog ser väl bilderna lite väl trista ut. Sedvanliga svartvita Corbijnbilder hade kanske varit lite väl magstarkt för beställaren. Passar liksom inte in i genren “berömda fotografer tar officiella färgporträtt av kungligheter” - Cecil Beaton, and all that - men som tankeexperiment kan man fundera: vem vet, Corbijn kanske körde ett A12 med Tri-X efter färgen var avklarad?
Nej, tror inte det.
Andra bloggar på bloggar.se om: anton corbijn, cecil beatonVanity Fair Portraits är en utställning på National Portrait Gallery i London (14 februari-26 maj). Ser spännande ut. Förutom alla kändisporträtt - Michael Caine! - kan man gå på ett antal arrangemang i samband med utställningen, bland annat en föreläsning om Madonna i Vanity fair (6 mars), workshops i porträttfoto - både framför och bakom kameran - med mera.
Överlappar delvis med The Photographic Portrait Prize 2007 (slutar 24 februari), men ska man döma av bilderna på webben skulle jag hellre åka på glamourutställningen.
Andra bloggar på bloggar.se om: london, madonna, michael caine, national portrait gallery, porträttSnubblar över den här bilden från Tokyo av Aleksander Obinski.
Upplevelsen får mig att än en gång beklaga frånvaron av uppdateringar på, Yamasakiko-ji, en japansk fotobloggare. Där har det inte hänt mycket den senaste tiden - fotografen har i en kommentar talat om tidsbrist - men de bilder som finns utlagd klickar jag mig ibland in i och igenom och erfar varje gång en speciell känsla.
Andra bloggar på bloggar.se om: japan, street photo, tokyo, yamasakiko-jiFör några av oss fotointresserade var väl namnet Robert Capa en gång synonymt med romantik, fotografiets Hemingway och ett slags handhållet skakigt dokumentärfoto som påverkade världens bild av spanska inbördeskriget och andra världskriget. När jag var lite pojke, jag är född 1967, fanns det andra världskriget väl representerat i pojkrummens mytologier i form av Airfixmodeller och serietidningen Pilot. När man sen blev några år äldre och började intressera sig för foto fanns alla de där berättelserna om Capa och hans krigsfoton från 1930-, 1940- och 1950-talen traderade i fotolitteraturen: de suddiga bilderna från stränderna på D-day, några få korniga filmrutor räddade från rullarna som annars lär ha förstörts av ett labbiträde; romansen med Ingrid Bergman; Capas död på fotouppdrag i Indokina 1954 (ibland publiceras de sista rutorna på den sista filmrullen, bilderna tagna minuterna innan Capa trampade på en landmina, det är som om bilderna visar hur han går mot sin egen död); debatten om huruvida bilden på den döende soldaten i Spanien är arrangerad eller inte; Capa som en av Magnums skapare. Och så vidare.
För många andra fotointresserade betyder kanske Capa ingenting.
Det var riktigt länge sedan jag tänkte på Robert Capa. Varför vet jag egentligen inte, men andra slags fotografer och fotografier har fångat mitt intresse sedan tonårstiden.
Ändå var det lite intressant att läsa om de lådor med negativ som återfunnits. Länge har man trott att de försvunnit i 1940-talets malström, men här är de. Experter kommer nu undersöka bilderna, bland annat hoppas man kunna säga något om huruvida Capas kollega Gerda Taro egentligen spelade en större roll än vad man tidigare trott. Artikeln i New York Times antyder att de tusentals neggen kanske kan bidra till att lösa frågan om huruvida bilden på den döende soldaten i Spanien var arrangerad eller inte.
Allt det där kan man tänka på. Men man kan också tänka på den icke-digitala fotografins relativa permanens, på fotografiets materialitet. Här har vi bilder som man trott varit borta i 60 år, och så bara dyker de upp, man rullar ut filmrullarna och bilderna blir än en gång synliga. Det här är ju inget unikt för Capas och Taros filmrullar, bland övriga kända exempel finns förstås bilderna från Andrées polarexpedition 1897 som återfanns 1930 i isen och framkallades.
Förutom de här kända exemplen på fotografiets relativa permanens: känner vi inte igen fenomenet lite var och en? Ibland hittar man kuvert med pinsamma negativ man exponerade som tonåring då man trodde att man var så Konstnärlig (som om man tog så värst mycket bättre bilder idag …), mina föräldrars kartonger med Super-8 rullar där nere i deras källare, alla de där glasplåtarna från 1920-talet som morfar och jag hittat i släktens gömmor och sen stod och kopierade på 1980-talet, eller mormor och morfars kontaktkopierade 6×9-bilder från deras sommarstuga på 1930-talet. Och så vidare.
De finns kvar. I någon utsträckning finns de kvar.
Mina digitalbilder dyker upp direkt på skärmen. Men jag känner viss oro inför deras permanens, alla som någon gång haft problem med en trilskande hårddisk vet vad jag talar om. Har man då slarvat med backups - erkänn! hur ofta tar du backup, egentligen? - så kan det gå ganska fort innan bilderna försvinner.
Nånstans i den här digitala världen finns det något fascinerande med bilder som är materiella, som man kan hålla i.
Andra bloggar på bloggar.se om: andra världskriget, filmbaserat foto, fotohistoria, hemingway, ingrid bergman, robert capaDet hör inte till vanligheterna med välskrivna böcker om foto på svenska. Marie Lundquists Drömmen om verkligheten: fotografiska reflektioner publicerades nyligen. Carl-Johan Malmberg recenserar positivt i dagens SvD. Ser verkligen fram emot att läsa boken!
Update 15 mars: här är min recension.
Andra bloggar på bloggar.se om: carl-johan malmberg, fotokritik, marie lundquistDen fotohistoriska kanoniseringsprocessen är delvis - delvis - en förtråkningsprocess.
Hur kanoniseringsprocessen fungerar får någon annan reda ut någon annan gång, men är det inte som om resultatet, den fotohistoriska kanon som etablerats, känns lite … tja, tråkigt? Cameron, Atget, Cartier-Bresson, Frank, Penn, Winogrand, Araki, Mapplethorpe, Arbus, Goldin: bra bilder, konstnärliga bilder, väl genomförda visuella stilar.
Men allt det andra, då? Fototekniken var ju en massmarknadsteknik. Den var kommersiell. Den var populistisk. Den innehöll mängder av lek. Det har exponerats så många bilder.
Ibland undrar jag hur det skulle se ut om vi gjorde ett fotohistoriskt forskningprojekt som gick ut på att hitta de oväntade och de osedda bilderna. Och då menar jag inte en bildsociologi, där vi var ute efter att fånga bildens betydelse i folks vardag, där varje Instamaticbild, varje familjealbum, varje skakig Super-8 är liksom lika mycket värd (ett forskninsprojekt som är nog så viktigt, och ett område där det, vad jag sett, finns en del publicerat): nej, jag menar att vi skulle försöka upprätta en ny kanon utifrån kvalitet, som skulle löpa parallellt med den traditionella.
Vi skulle försöka glömma bort de stora namnen, de där bilderna som vi har sett så många gånger att de är inbrända på våra näthinnor (tänk gamla CRT-monitorer som visat samma datorprogram några år); vi skulle tänka bort det som den här världens alla bildväljare - John Szarkowski, Stephen Shore, Edward Steichen, Rune Hassner, Peder Alton, Pontus Kyander och deras horder av kollegor i gallerier, på kultursidor, tidskriftsredaktioner och bildbyråer - filtrerat fram åt oss.
Vi skulle gå ut och leta. Fritt och nytt. Ett lättare anslag.
Vad skulle vi finna?
Inte en aning.
Men en liten föraning om vad man kan hitta tycker jag mig se på de här bilderna; inte för att jag kommer att ha möjlighet att åka till Fotomuseum Winterthur i Schweiz och se utställningen Frankierte Fantasien (pågår till 10 februari), men det verkar ju rätt coolt. Också bildmässigt, inte bara allmänt kulturhistoriskt.
Andra bloggar på bloggar.se om: diane arbus, edward steichen, Eugène Atget, fotohistoria, fotoutställningar, garry winogrand, henri cartier-bresson, irving penn, john szarkowski, Julia Margaret Cameron, kanon, nan goldin, Nobuyoshi Araki, peder alton, pontus kyander, robert frank, robert mapplethorpe, rune hassner, stephen shore, vykortJag bara måste ha en bra fickkamera. Har haft en Minox 35 GT / GT-E i ungefär tjugo år. Många av mina bästa minst dåliga bilder är tagna med en Minox. Helt enkelt för att den ofta är med, när min Leica M3, Olympus OM 2 eller Hasselblad 500 C inte är med.
Min Minox 35 GT-E krånglar som bekant - ja, jag vet, ni är egentligen inte intresserade, men det här är ju ändå en blogg, min blogg, och då får man bli sådär ohejdat personfixerad och gnällig ibland, så jag har skrivit om den krånglande minoxen tidigare - och istället för att reparera valde jag att skaffa en annan kamera. Det blev ännu en Minox 35, denna gång en ML.
Kameran har anlänt och verkar funka OK. Återstår att se hur den exponerar, hur pass ojämnt långa mellanrummen mellan bildrutorna är (spelar stor roll när man scannar hela remsor i taget) samt mer allmänt hur länge den håller. Detta är min fjärde eller femte Minox på 20 år.
Skillnaderna mot GT är bland annat exponeringslås, programautomatik (spelar ingen roll, jag använder tidsautomatiken), att den inte använder obskyra och numera otillåtna kvicksilverbatterier (PX 27) utan ett hallal/kosher batteri (PX 28) och att den går att ställa på 1600 ASA (GT: 800), vilket även GT-E klarar. Fördelen med en GT-E är väl att de inte har lika många år på nacken, men nu testar vi det här.
Har försökt köra med min XA i några veckor men det är något med Olympusens design mina händer inte gillar.
Hade förstås vissa funderingar på Contax T, men den är helt enkelt för dyr. Det finns en på Tradera just nu som är uppe i 1700 nära två dygn kvar på auktionen; jag betalade 460 för minoxen (och då följde det med en blixt och en väska).
Kameraköpsdjävulen som ibland viskar saker i mitt öra försökte påpeka att Contaxen kanske håller längre, och om jag summerar ihop säg tio års minoxköpande eller -reparerande, behöver det inte bli så värst mycket dyrare med contaxen. Jag valde att inte lyssna på det örat.
Den här gången.
Update 26 januari: Contaxen slutade på 2225 kr. Minoxen är därmed minst sagt billig, jämförelsevis.
Andra bloggar på bloggar.se om: contax t, fickkamera, minox, olympus xaAndrew Hetherington har lagt ut sin lista över årets fotoböcker. Av de böcker han listar har jag bara läst och skaffat Simon Roberts Motherland (som jag är sådär förtjust i; inte en jätteupplevelse, men ganska bra).
Jämför Martin Parrs lista, som jag nämnt tidigare.
Andra bloggar på bloggar.se om: andrew hetherington, fotoböcker, Martin Parr, simon robertsAndrew Hetherington har lagt ut ett intressant samtal med fotografen Chris Floyd på sin blogg. Hårda ord om fotografins villkor i engelska massmedier; förhållandet mellan konst och hantverk; ensamheten i fotografens vardag och så vidare.
Andra bloggar på bloggar.se om: Chris Floyd, england, foto i media, fotojournalistikGalleri Format, Malmö, visar American Odyssey, en retrospektiv med Mary Ellen Mark. Vernissage: lördagen den 26 februari 13-17. Pågår till och med den 9 mars.
Intervjun med Mary Ellen Mark i Image makers, image takers handlar bland annat om att inte beskära, att vara beredd på det oförberedda, de allt mindre möjligheterna att få tidskrifter att satsa på större dokumentärfotografiska projekt, vikten av att ha självförtroende när man tar porträttfoto, att hon fortfarande använder film, att utvecklas som redigerare (hon hittar idag bra bilder på sina gamla kontaktkartor, en gång förbisedda i den första redigeringen, och har utvecklats som redigerare genom sitt arbete med att bedöma sina studenters kontaktkartor). Hon arbetar i flera format, från 35 mm till storformatskameror, både mätsökarkameror och spegelreflex; helst svartvitt, helst Tri-X.
Update: Här finns min bloggpost efter att ha sett utställningen.
Andra bloggar på bloggar.se om: dokumentärfoto, Galleri Format, Malmö, mary ellen mark, svartvitt, tri-xFick just den nyligen beställda boken Dom kallar oss bilbyggare: En berättelse om arbete och arbetare vid Volvo Torslandaverken i Göteborg (Helsingborg, 1978). En snabb reflektion efter några genombläddringar (jag återkommer gärna till Jens S. Jensen): jag gillar den.
Jens S. Jensen drivs av ett patos, vilket jag gillar; hans bilder inne från Volvofabriken är bra, och på ett bra sätt fångar han upp människors liv utanför Torslandaverken. Det är ett slags dokumentation av en tid och en miljö - industriarbetet i större svenska tillverkningsindustrier c. 1975 - som är viktig. Det är politiskt utan att bli alltför för plakatpolitiskt.
Mer allmänt kan sägas att jag gillar projektidén: försöket att med dokumentärfoto och text (Jensen skriver mycket, för att vara fotograf) fånga inte bara en arbetsplats utan även en bransch, ett yrke.
Det borde finnas fler projekt. På rak arm kan jag bara komma på någon eller några och den bok jag sträcker mig efter i bokhyllan för att jämföra med är min gamle vän Robbans bok; Robert Lundgren tog bilderna till en dokumentation av svenska konstnärer, Konstnärer i arbete (Göteborg, 1981), där Håkan Wettre skrev texten och Tommy Wiberg formgav. Robbans bilder visar verkligen konstnärer i arbete, deras ateljémiljöer, deras hemmiljöer. När jag lärde känna Robban i mitten av 1980-talet stod han och fotograferade reklamfoto med en tung Mamiya 67 i sin ateljé i Anderstorp - ni vet, ett sådant där oglamoröst reklamfoto till företags produktinformationsbroschyrer -, men här var det som om han släppts ut på dokumentärt småbildsgrönbete. Och resultatet blev jättebra.
Fler borde göra som Jens S. Jensen och Robban, fler borde göra yrkes- eller branschdokumentationer. Svenska bensinmacksanställda (på storformatsfilm), eller På kunskapsfabrikens golv: svenska högskoleadjunkter och deras vardag, eller Mäklare: en dokumentation (korniga Canon Dial-bilder) eller Det mediala systemets utposter: gratistidningsutdelarnas vardag eller Globala kläder: här och där med H&M och så vidare.
Andra bloggar på bloggar.se om: dokumentärfoto, fotojournalistik, jens s jensen, robert lundgren, torslandaverken, volvoLens culture har en affär där man kan köpa fotografier; lite dyrt, kanske, men inte oöverkomligt, eftersom bilderna kostar ungefär 2 500 kr.
Tycker jag verkar vara en ganska intressant användning av webben. Förhoppningsvis kommer vi se fler av samma slag; traditionella fotogallerier har självklart fortsättningsvis en plats, i det att man vill kunna se bilderna, men den här typen av försäljning av inte alltför kända fotografers inte alltför dyra bilder tycker jag är en utveckling som är värd att följa.
Visst, vi kanske egentligen skulle vilja köpa Micke Bergs man i Jaguar eller vad den nu heter som fiberpapperskopia, vilken har sprungit upp till 20 000 kr nu när han gått över till digitalt och inte verkar vilja göra fler kemikopior; vi kanske egentligen skulle vilja köpa Hans Geddas bild av knugen för 33 000 kr; vi kanske egentligen skulle vilja köpa Denise Grünsteins bild av Anita Ekberg för 8 000 kr (bra pris!): men i brist på det är det bra att man kan skaffa fotokonst billigare.
Andra bloggar på bloggar.se om: denise grünstein, fotogallerier, hans gedda, micke bergJag ser en del bilder på utställningar, fler bilder tryckta i böcker och ännu fler bilder på webben. En sak man slås av är skillnaderna mellan riktiga bilder och bilder på datorskärmen (något jag skrivit om bland annat här och här).
Det här är något som även Miguel Garcia-Guzman noterat, efter att ha sett bilder först på datorskärm, sen på riktigt:
I had the opportunity to see prints of images that I remembered from photographer’s websites. I though I had seen the images before, but I was wrong. I hadn’t.
If you ever think that you have experienced an image by looking at it using the LCD of a computer, it is just because you forgot what it is to look at a master print. You have seen only a possibility, but you have not experienced the performance.
Gå alltså ut och se fotoutställningar!
Nästa utställning för mig verkar bli “Makt över liv”, ett samarbete mellan Fotoskolan i Skåne och Kulturen. Vernissage: 20 januari.
Andra bloggar på bloggar.se om: foto, kopieringBeställde en av Jens S. Jensens böcker igår. Vart tog han vägen, förresten? Han publicerar fortfarande, men det var länge sen jag hörde talas om honom i svenska fotosammanhang.
Andra bloggar på bloggar.se om: fotojournalistik, jens s jensenNär jag såg den snygga Avedonutställningen på Louisiana nyligen började jag fundera över vem som gör porträtt på svartvit storformatsfilm, kopierad på vanligt sätt. Inte för att jag vill verka konservativ eller så, men tycks det inte vara ett empiriskt faktum att allt färre fotografer som gör utställningar verkar arbeta med svartvita silverbilder (”vanliga” svartvita fotografier) på riktigt fotopapper?
Därför är det ju läge att göra precis tvärtemot. Hade jag varit en up-and-coming porträttfotograf/konstfotograf som inte hade tidningars deadlines att stressas av utan arbetade med utställningar och böcker, så hade jag kört kemibaserad klassisk jävla svartvitfoto rakt av. Jag hade freakat loss med zonsystem, fiberpapper med tung svärta och hela baletten, kanske lite selentoning; inte en digital operation hade utförts på bilderna. Corbijn, visst, men inte så många andra verkar göra det. Det hade stått ut bland alla stora opersonligt kopierade färgbilder föreställande tomma parkeringsplatser som den moderna konstfotografin tycks bestå av.
Song Chao slog igenom härom året med svartvita porträtt av kinesiska kolgruvearbetare tagna på storformatskamera mot vit bakgrund (Avedonvarning). I runda tal 1 000 $ kostar hans bilder. Även om jag varken har 7 000 kronor att köpa fotokonst för i dagsläget eller känner mig speciellt säker på att köpa en kopia jag inte sett i verkligheten utan bara på monitor, verkar det vara ett relativt bra pris för dessa gelatinsilverkopior på fiberpapper. Se flera av hans bilder på 798 gallery, Beijing.
Konsthistorikern Tanya Harrod hävdade nyligen (”Right in itself: Why craft still matters”, TLS, 26 oktober 2007) att det bland kinesiska konstnärer finns en grupp som gör ett motstånd mot de allt mer själlösa, automatiserade tillverkningsmetoderna i Kinas ekonomi.
Hon nämner bland andra Ling Shaojis kritik mot demoleringen av äldre kinesiska byggnader; Liu Jianhua och ett av dennes konstverk som “piles up 30,000 low-cost objects made in Yiwu. This is a manufacturing town unfamiliar, I would guess, to most of us, but Yiwu exports a thousand containers daily to the shopping malls of the West.” Och hon pekar på de konstnärer som använder traditionella metoder och återskapar klassiska objekt och klassiska metoder.
Hon drar en direkt parallell till vårt 1800-tal: “The presence of so many works that comment on lost skills and working practices suggests that China is developing a twenty-first-century arts and crafts movement - a turn to painstaking handwork as a response to destructive modernization - that is just as radical as its nineteenth-century Western predecessor.”
Vem vet?
Nu kan man ju inte dra för stora växlar på en enstaka fotograf (som dessutom verkar ha gjort flera färgbilder också). Men lite kul är det att fundera över om inte Song Chaos bilder passar in i Harrods schema.
Jag hade nog gärna köpt en eller annan om jag haft lite mer pengar.
Andra bloggar på bloggar.se om: kina, porträttfoto, richard avedon, song chao, svartvittI samband med en utställning med Lisette Model som Aperture visade i vintras spelade man in en diskussion mellan Larry Fink, som haft Model som lärare, och Diana Edkins. Man diskuterar skillnader mellan att arbeta i svartvitt och färg, en “humanistisk” inställning till fotografering med mera. Samtalet ligger ute på Youtube: del ett och del två.
Resten av Apertures material på Youtube finns här. Man kan tycka att Hasselblad center, Nordens fotoskola, Fotografins hus och andra organisationer i fotosverige skulle kunna använda tekniker som Youtube i lite större utsträckning.
Andra bloggar på bloggar.se om: fotografins hus, hasselblad center, larry fink, lisette model, nordens fotoskola
Claudia Brücken, Inkonst/Electrixmas Malmö, vintern 2007
Sitter och tittar igenom mina musikbilder. De blir sällan bra, nästan inga konsertbilder har hamnat på 5063. (Och, det ska vi vara klara på, att hamna på 5063 är ingen vidare hård sållning - konsertbilderna är alltså inget vidare bra.)
Vilket jag först tycker är lite konstigt; alla de där fantastiska konserterna, med de karismatiska musikerna, borde ju gett upphov till riktigt spännande bilder. Men kanske är det så att jag upplever en kontrast mellan den känsla jag erfor på konserten och känslan inför bilden, den första är starkare än den andra. Bilden, för att få något slags allmängiltighet, bör kunna tilltala andra än de som gillar just det bandet.
Någonstans, jag minns inte var, läste jag att en fotograf menade att man vid redigering/bildurval borde akta sig för att förväxla känslan man kände när man tog bilden och känslan inför bilden. Många som betraktar bilden delar ju inte den första känslan. Det är möjligt att mitt missnöje med mina konsertbilder är ett exempel på detta.
En annan möjlighet är att konsertbilder är en ganska hopplös genre: musiker gör sig bäst på bild utanför scenen.
Jonas Almquist, Lund, Mejeriet, andra hälften av 1980-talet
aktuella kommentarer