Fotografiskt

Sigma DP1 har jag skrivit om tidigare. Nu kommer något slags leveransdatum: våren 2008 enligt dpreview.com

Ännu en grej via Rood Petje: Sony utvecklar en snabb fullformats (24×36) CMOS på 24 megapixlar. Lär väl dyka upp i en efterföljare till Nikon D3.

Apropå Nikon D3: bytte några ord med O. som jobbar på Den Stora Fotohandlaren. De D3:or de fått in har sålts direkt.

Anton Corbijn fotograferar drottning Beatrix av Nederländerna och får kritik för att det är … tja, dåliga bilder. Det är kanske det som inlägget hos Rood Petje handlar om, jag kan inte holländska. Att Corbijn fotograferat Beatrix står dock klart.

Och nog ser väl bilderna lite väl trista ut. Sedvanliga svartvita Corbijnbilder hade kanske varit lite väl magstarkt för beställaren. Passar liksom inte in i genren “berömda fotografer tar officiella färgporträtt av kungligheter” - Cecil Beaton, and all that - men som tankeexperiment kan man fundera: vem vet, Corbijn kanske körde ett A12 med Tri-X efter färgen var avklarad?

Nej, tror inte det.

Vanity Fair Portraits är en utställning på National Portrait Gallery i London (14 februari-26 maj). Ser spännande ut. Förutom alla kändisporträtt - Michael Caine! - kan man gå på ett antal arrangemang i samband med utställningen, bland annat en föreläsning om Madonna i Vanity fair (6 mars), workshops i porträttfoto - både framför och bakom kameran - med mera.

Överlappar delvis med The Photographic Portrait Prize 2007 (slutar 24 februari), men ska man döma av bilderna på webben skulle jag hellre åka på glamourutställningen.

Snubblar över den här bilden från Tokyo av Aleksander Obinski.

Upplevelsen får mig att än en gång beklaga frånvaron av uppdateringar på, Yamasakiko-ji, en japansk fotobloggare. Där har det inte hänt mycket den senaste tiden - fotografen har i en kommentar talat om tidsbrist - men de bilder som finns utlagd klickar jag mig ibland in i och igenom och erfar varje gång en speciell känsla.

Michael David Murphy skriver i ett intressant inlägg om likriktningen av fotografier som kommer ut ur de amerikanska primärvalskampanjerna. Bland hans förklaringar finns säkerhetsrelaterade restriktioner som låser in fotograferna i snäva fysiska zoner runt politikerna och kameratekniska faktorer.

Även om jag kanske tror att de viktigaste faktorerna till en eventuell likriktning snarare finns i fotografernas huvuden samt i de restriktioner som försvårar tillgång till politikerna än i det faktum att alla använder Canon 1 Ds Mark III med långa objektiv, associerar jag ändå vidare på Murphys inslagna väg. Man skulle kunna tänka sig ett experiment som går ut på att man använder radikalt annorlunda fototeknik. Hur pass annorlunda skulle bilderna bli?

En som gjort något i den vägen är David Burnett, som fotograferar samma typ av händelser som så många andra pressfotografer: krig, presidentvalskampanjer, sport. Det är bara det att han de senaste åren gjort flera av sina bilder på mellan- och storformatskamera: Rolleiflexen är kanske inte så bisarr, men en Speed Graphic i negativformatet 9×12 cm hör definitivt inte hemma i dagens pressfoto.

Bilderna blir ju inte helt fel, med den typen av negativformat får man bland annat ett väldigt snävt skärpedjup om man kör på full öppning, så man kan frilägga personer från bakgrunden. (Ja, jag vet, det går säkert att simulera i Photoshop …). Och så behöver man inte, som Murphy skriver om, lägga två minuter på att ta en massa bilder och 20 minuter på att beama över filerna över den trådlösa kopplingen i presscentret.

Se exempelvis bilderna från valkampanjerna i USA 2004 eller bilderna från New Orleans efter Katrina.

En intervju med Burnett finns här och en artikel om honom finns här. Här finns ett föredrag av Burnett.

Ibland lönar det sig att göra tvärtom vad alla andra gör.

För några av oss fotointresserade var väl namnet Robert Capa en gång synonymt med romantik, fotografiets Hemingway och ett slags handhållet skakigt dokumentärfoto som påverkade världens bild av spanska inbördeskriget och andra världskriget. När jag var lite pojke, jag är född 1967, fanns det andra världskriget väl representerat i pojkrummens mytologier i form av Airfixmodeller och serietidningen Pilot. När man sen blev några år äldre och började intressera sig för foto fanns alla de där berättelserna om Capa och hans krigsfoton från 1930-, 1940- och 1950-talen traderade i fotolitteraturen: de suddiga bilderna från stränderna på D-day, några få korniga filmrutor räddade från rullarna som annars lär ha förstörts av ett labbiträde; romansen med Ingrid Bergman; Capas död på fotouppdrag i Indokina 1954 (ibland publiceras de sista rutorna på den sista filmrullen, bilderna tagna minuterna innan Capa trampade på en landmina, det är som om bilderna visar hur han går mot sin egen död); debatten om huruvida bilden på den döende soldaten i Spanien är arrangerad eller inte; Capa som en av Magnums skapare. Och så vidare.

För många andra fotointresserade betyder kanske Capa ingenting.

Det var riktigt länge sedan jag tänkte på Robert Capa. Varför vet jag egentligen inte, men andra slags fotografer och fotografier har fångat mitt intresse sedan tonårstiden.

Ändå var det lite intressant att läsa om de lådor med negativ som återfunnits. Länge har man trott att de försvunnit i 1940-talets malström, men här är de. Experter kommer nu undersöka bilderna, bland annat hoppas man kunna säga något om huruvida Capas kollega Gerda Taro egentligen spelade en större roll än vad man tidigare trott. Artikeln i New York Times antyder att de tusentals neggen kanske kan bidra till att lösa frågan om huruvida bilden på den döende soldaten i Spanien var arrangerad eller inte.

Allt det där kan man tänka på. Men man kan också tänka på den icke-digitala fotografins relativa permanens, på fotografiets materialitet. Här har vi bilder som man trott varit borta i 60 år, och så bara dyker de upp, man rullar ut filmrullarna och bilderna blir än en gång synliga. Det här är ju inget unikt för Capas och Taros filmrullar, bland övriga kända exempel finns förstås bilderna från Andrées polarexpedition 1897 som återfanns 1930 i isen och framkallades.

Förutom de här kända exemplen på fotografiets relativa permanens: känner vi inte igen fenomenet lite var och en? Ibland hittar man kuvert med pinsamma negativ man exponerade som tonåring då man trodde att man var så Konstnärlig (som om man tog så värst mycket bättre bilder idag …), mina föräldrars kartonger med Super-8 rullar där nere i deras källare, alla de där glasplåtarna från 1920-talet som morfar och jag hittat i släktens gömmor och sen stod och kopierade på 1980-talet, eller mormor och morfars kontaktkopierade 6×9-bilder från deras sommarstuga på 1930-talet. Och så vidare.

De finns kvar. I någon utsträckning finns de kvar.

Mina digitalbilder dyker upp direkt på skärmen. Men jag känner viss oro inför deras permanens, alla som någon gång haft problem med en trilskande hårddisk vet vad jag talar om. Har man då slarvat med backups - erkänn! hur ofta tar du backup, egentligen? - så kan det gå ganska fort innan bilderna försvinner.

Nånstans i den här digitala världen finns det något fascinerande med bilder som är materiella, som man kan hålla i.

Det hör inte till vanligheterna med välskrivna böcker om foto på svenska. Marie Lundquists Drömmen om verkligheten: fotografiska reflektioner publicerades nyligen. Carl-Johan Malmberg recenserar positivt i dagens SvD. Ser verkligen fram emot att läsa boken!

Update 15 mars: här är min recension.

Den fotohistoriska kanoniseringsprocessen är delvis - delvis - en förtråkningsprocess.

Hur kanoniseringsprocessen fungerar får någon annan reda ut någon annan gång, men är det inte som om resultatet, den fotohistoriska kanon som etablerats, känns lite … tja, tråkigt? Cameron, Atget, Cartier-Bresson, Frank, Penn, Winogrand, Araki, Mapplethorpe, Arbus, Goldin: bra bilder, konstnärliga bilder, väl genomförda visuella stilar.

Men allt det andra, då? Fototekniken var ju en massmarknadsteknik. Den var kommersiell. Den var populistisk. Den innehöll mängder av lek. Det har exponerats så många bilder.

Ibland undrar jag hur det skulle se ut om vi gjorde ett fotohistoriskt forskningprojekt som gick ut på att hitta de oväntade och de osedda bilderna. Och då menar jag inte en bildsociologi, där vi var ute efter att fånga bildens betydelse i folks vardag, där varje Instamaticbild, varje familjealbum, varje skakig Super-8 är liksom lika mycket värd (ett forskninsprojekt som är nog så viktigt, och ett område där det, vad jag sett, finns en del publicerat): nej, jag menar att vi skulle försöka upprätta en ny kanon utifrån kvalitet, som skulle löpa parallellt med den traditionella.

Vi skulle försöka glömma bort de stora namnen, de där bilderna som vi har sett så många gånger att de är inbrända på våra näthinnor (tänk gamla CRT-monitorer som visat samma datorprogram några år); vi skulle tänka bort det som den här världens alla bildväljare - John Szarkowski, Stephen Shore, Edward Steichen, Rune Hassner, Peder Alton, Pontus Kyander och deras horder av kollegor i gallerier, på kultursidor, tidskriftsredaktioner och bildbyråer - filtrerat fram åt oss.

Vi skulle gå ut och leta. Fritt och nytt. Ett lättare anslag.

Vad skulle vi finna?

Inte en aning.

Men en liten föraning om vad man kan hitta tycker jag mig se på de här bilderna; inte för att jag kommer att ha möjlighet att åka till Fotomuseum Winterthur i Schweiz och se utställningen Frankierte Fantasien (pågår till 10 februari), men det verkar ju rätt coolt. Också bildmässigt, inte bara allmänt kulturhistoriskt.

Jag bara måste ha en bra fickkamera. Har haft en Minox 35 GT / GT-E i ungefär tjugo år. Många av mina bästa minst dåliga bilder är tagna med en Minox. Helt enkelt för att den ofta är med, när min Leica M3, Olympus OM 2 eller Hasselblad 500 C inte är med.

Min Minox 35 GT-E krånglar som bekant - ja, jag vet, ni är egentligen inte intresserade, men det här är ju ändå en blogg, min blogg, och då får man bli sådär ohejdat personfixerad och gnällig ibland, så jag har skrivit om den krånglande minoxen tidigare - och istället för att reparera valde jag att skaffa en annan kamera. Det blev ännu en Minox 35, denna gång en ML.

Kameran har anlänt och verkar funka OK. Återstår att se hur den exponerar, hur pass ojämnt långa mellanrummen mellan bildrutorna är (spelar stor roll när man scannar hela remsor i taget) samt mer allmänt hur länge den håller. Detta är min fjärde eller femte Minox på 20 år.

Skillnaderna mot GT är bland annat exponeringslås, programautomatik (spelar ingen roll, jag använder tidsautomatiken), att den inte använder obskyra och numera otillåtna kvicksilverbatterier (PX 27) utan ett hallal/kosher batteri (PX 28) och att den går att ställa på 1600 ASA (GT: 800), vilket även GT-E klarar. Fördelen med en GT-E är väl att de inte har lika många år på nacken, men nu testar vi det här.

Har försökt köra med min XA i några veckor men det är något med Olympusens design mina händer inte gillar.

Hade förstås vissa funderingar på Contax T, men den är helt enkelt för dyr. Det finns en på Tradera just nu som är uppe i 1700 nära två dygn kvar på auktionen; jag betalade 460 för minoxen (och då följde det med en blixt och en väska).

Kameraköpsdjävulen som ibland viskar saker i mitt öra försökte påpeka att Contaxen kanske håller längre, och om jag summerar ihop säg tio års minoxköpande eller -reparerande, behöver det inte bli så värst mycket dyrare med contaxen. Jag valde att inte lyssna på det örat.

Den här gången.

Update 26 januari: Contaxen slutade på 2225 kr. Minoxen är därmed minst sagt billig, jämförelsevis.