När jag såg den snygga Avedonutställningen på Louisiana nyligen började jag fundera över vem som gör porträtt på svartvit storformatsfilm, kopierad på vanligt sätt. Inte för att jag vill verka konservativ eller så, men tycks det inte vara ett empiriskt faktum att allt färre fotografer som gör utställningar verkar arbeta med svartvita silverbilder (”vanliga” svartvita fotografier) på riktigt fotopapper?
Därför är det ju läge att göra precis tvärtemot. Hade jag varit en up-and-coming porträttfotograf/konstfotograf som inte hade tidningars deadlines att stressas av utan arbetade med utställningar och böcker, så hade jag kört kemibaserad klassisk jävla svartvitfoto rakt av. Jag hade freakat loss med zonsystem, fiberpapper med tung svärta och hela baletten, kanske lite selentoning; inte en digital operation hade utförts på bilderna. Corbijn, visst, men inte så många andra verkar göra det. Det hade stått ut bland alla stora opersonligt kopierade färgbilder föreställande tomma parkeringsplatser som den moderna konstfotografin tycks bestå av.
Song Chao slog igenom härom året med svartvita porträtt av kinesiska kolgruvearbetare tagna på storformatskamera mot vit bakgrund (Avedonvarning). I runda tal 1 000 $ kostar hans bilder. Även om jag varken har 7 000 kronor att köpa fotokonst för i dagsläget eller känner mig speciellt säker på att köpa en kopia jag inte sett i verkligheten utan bara på monitor, verkar det vara ett relativt bra pris för dessa gelatinsilverkopior på fiberpapper. Se flera av hans bilder på 798 gallery, Beijing.
Konsthistorikern Tanya Harrod hävdade nyligen (”Right in itself: Why craft still matters”, TLS, 26 oktober 2007) att det bland kinesiska konstnärer finns en grupp som gör ett motstånd mot de allt mer själlösa, automatiserade tillverkningsmetoderna i Kinas ekonomi.
Hon nämner bland andra Ling Shaojis kritik mot demoleringen av äldre kinesiska byggnader; Liu Jianhua och ett av dennes konstverk som “piles up 30,000 low-cost objects made in Yiwu. This is a manufacturing town unfamiliar, I would guess, to most of us, but Yiwu exports a thousand containers daily to the shopping malls of the West.” Och hon pekar på de konstnärer som använder traditionella metoder och återskapar klassiska objekt och klassiska metoder.
Hon drar en direkt parallell till vårt 1800-tal: “The presence of so many works that comment on lost skills and working practices suggests that China is developing a twenty-first-century arts and crafts movement - a turn to painstaking handwork as a response to destructive modernization - that is just as radical as its nineteenth-century Western predecessor.”
Vem vet?
Nu kan man ju inte dra för stora växlar på en enstaka fotograf (som dessutom verkar ha gjort flera färgbilder också). Men lite kul är det att fundera över om inte Song Chaos bilder passar in i Harrods schema.
Jag hade nog gärna köpt en eller annan om jag haft lite mer pengar.
Andra bloggar på bloggar.se om: kina, porträttfoto, richard avedon, song chao, svartvitt
hej,,,jag kan hålla med dig om mycket med det här svartvita o kopior. Det är enormt vackert, men Avedons utställning innehöll i mina ögon alldeles för mycket skitdåliga kopior,,,rent uselt kopierat,,,,
bästa hälsningar
micke b
Hej Micke,
Även om jag tycker det var en ojämn nivå, tyckte jag inte det var så dåligt. Men du har sett och gjort långt fler silverbilder på fiberpapper än jag, så du är tveklöst auktoriteten.
Visst fanns där ändå en del riktigt fint kopierade bilder. Porträttet på Tennessee Williams, tex, eller som jag minns det, Stravinski. Och Beckett.
Man undrar om variationerna som fanns speglar Avedons - och det fotografiska modets - utveckling och förändring? Tex var bilderna från Avedons tidiga modeperiod närmast brunmurriga i tonen, eller hur? Vet inte om det har att göra med hur man kopierade på 40-talet, dvs vad som ansågs vara snyggt då, eller om det betingades av att bilderna skulle köras i Harper’s Bazaars tryckpressar och det därför kom in reprotekniska aspekter på fotokopiorna? Vad jag såg var det ju Avedons tryckoriginal man visade upp, med handskrivna layoutanvisningar.
Vad som var riktigt dåligt kopierat var hans bilder från Berlin, nyårsnatten 1999. Alldeles för grovt korn. Jag förstår att han ville ha en ruffig känsla, men nånstans blev det fel. Småbildsneg verkar det vara, snabb film, uppdragna till för stor storlek. Det blev kornvälling.
Porträttet på hertigparet av Windsor - det där de ser så lessna ut för att Avedon, precis innan han tryckte på trådutlösaren, ljugit för dessa hundälskare och berättat att han råkade köra över en hund på väg till ateljén - var väl också lite mörkt, om jag inte minns fel.
Sen kan det vara att jag är så svältfödd på riktiga svartvita silverbilder, helst då från större negativformat så att man får en snygg tonalitet, att jag uppfattar även suboptimalt kopierade bilder som fina. Det skulle alltså gå att utvinna ännu vackrare kopior ur de här negativen …