Andrew Hetherington har lagt ut sin lista över årets fotoböcker. Av de böcker han listar har jag bara läst och skaffat Simon Roberts Motherland (som jag är sådär förtjust i; inte en jätteupplevelse, men ganska bra).
Jämför Martin Parrs lista, som jag nämnt tidigare.
Andrew Hetherington har lagt ut ett intressant samtal med fotografen Chris Floyd på sin blogg. Hårda ord om fotografins villkor i engelska massmedier; förhållandet mellan konst och hantverk; ensamheten i fotografens vardag och så vidare.
Galleri Format, Malmö, visar American Odyssey, en retrospektiv med Mary Ellen Mark. Vernissage: lördagen den 26 februari 13-17. Pågår till och med den 9 mars.
Intervjun med Mary Ellen Mark i Image makers, image takers handlar bland annat om att inte beskära, att vara beredd på det oförberedda, de allt mindre möjligheterna att få tidskrifter att satsa på större dokumentärfotografiska projekt, vikten av att ha självförtroende när man tar porträttfoto, att hon fortfarande använder film, att utvecklas som redigerare (hon hittar idag bra bilder på sina gamla kontaktkartor, en gång förbisedda i den första redigeringen, och har utvecklats som redigerare genom sitt arbete med att bedöma sina studenters kontaktkartor). Hon arbetar i flera format, från 35 mm till storformatskameror, både mätsökarkameror och spegelreflex; helst svartvitt, helst Tri-X.
Update: Här finns min bloggpost efter att ha sett utställningen.
Fick just den nyligen beställda boken Dom kallar oss bilbyggare: En berättelse om arbete och arbetare vid Volvo Torslandaverken i Göteborg (Helsingborg, 1978). En snabb reflektion efter några genombläddringar (jag återkommer gärna till Jens S. Jensen): jag gillar den.
Jens S. Jensen drivs av ett patos, vilket jag gillar; hans bilder inne från Volvofabriken är bra, och på ett bra sätt fångar han upp människors liv utanför Torslandaverken. Det är ett slags dokumentation av en tid och en miljö - industriarbetet i större svenska tillverkningsindustrier c. 1975 - som är viktig. Det är politiskt utan att bli alltför för plakatpolitiskt.
Mer allmänt kan sägas att jag gillar projektidén: försöket att med dokumentärfoto och text (Jensen skriver mycket, för att vara fotograf) fånga inte bara en arbetsplats utan även en bransch, ett yrke.
Det borde finnas fler projekt. På rak arm kan jag bara komma på någon eller några och den bok jag sträcker mig efter i bokhyllan för att jämföra med är min gamle vän Robbans bok; Robert Lundgren tog bilderna till en dokumentation av svenska konstnärer, Konstnärer i arbete (Göteborg, 1981), där Håkan Wettre skrev texten och Tommy Wiberg formgav. Robbans bilder visar verkligen konstnärer i arbete, deras ateljémiljöer, deras hemmiljöer. När jag lärde känna Robban i mitten av 1980-talet stod han och fotograferade reklamfoto med en tung Mamiya 67 i sin ateljé i Anderstorp - ni vet, ett sådant där oglamoröst reklamfoto till företags produktinformationsbroschyrer -, men här var det som om han släppts ut på dokumentärt småbildsgrönbete. Och resultatet blev jättebra.
Fler borde göra som Jens S. Jensen och Robban, fler borde göra yrkes- eller branschdokumentationer. Svenska bensinmacksanställda (på storformatsfilm), eller På kunskapsfabrikens golv: svenska högskoleadjunkter och deras vardag, eller Mäklare: en dokumentation (korniga Canon Dial-bilder) eller Det mediala systemets utposter: gratistidningsutdelarnas vardag eller Globala kläder: här och där med H&M och så vidare.
Lens culture har en affär där man kan köpa fotografier; lite dyrt, kanske, men inte oöverkomligt, eftersom bilderna kostar ungefär 2 500 kr.
Tycker jag verkar vara en ganska intressant användning av webben. Förhoppningsvis kommer vi se fler av samma slag; traditionella fotogallerier har självklart fortsättningsvis en plats, i det att man vill kunna se bilderna, men den här typen av försäljning av inte alltför kända fotografers inte alltför dyra bilder tycker jag är en utveckling som är värd att följa.
Visst, vi kanske egentligen skulle vilja köpa Micke Bergs man i Jaguar eller vad den nu heter som fiberpapperskopia, vilken har sprungit upp till 20 000 kr nu när han gått över till digitalt och inte verkar vilja göra fler kemikopior; vi kanske egentligen skulle vilja köpa Hans Geddas bild av knugen för 33 000 kr; vi kanske egentligen skulle vilja köpa Denise Grünsteins bild av Anita Ekberg för 8 000 kr (bra pris!): men i brist på det är det bra att man kan skaffa fotokonst billigare.
Jag ser en del bilder på utställningar, fler bilder tryckta i böcker och ännu fler bilder på webben. En sak man slås av är skillnaderna mellan riktiga bilder och bilder på datorskärmen (något jag skrivit om bland annat här och här).
Det här är något som även Miguel Garcia-Guzman noterat, efter att ha sett bilder först på datorskärm, sen på riktigt:
I had the opportunity to see prints of images that I remembered from photographer’s websites. I though I had seen the images before, but I was wrong. I hadn’t.
If you ever think that you have experienced an image by looking at it using the LCD of a computer, it is just because you forgot what it is to look at a master print. You have seen only a possibility, but you have not experienced the performance.
Gå alltså ut och se fotoutställningar!
Nästa utställning för mig verkar bli “Makt över liv”, ett samarbete mellan Fotoskolan i Skåne och Kulturen. Vernissage: 20 januari.
Beställde en av Jens S. Jensens böcker igår. Vart tog han vägen, förresten? Han publicerar fortfarande, men det var länge sen jag hörde talas om honom i svenska fotosammanhang.
När jag såg den snygga Avedonutställningen på Louisiana nyligen började jag fundera över vem som gör porträtt på svartvit storformatsfilm, kopierad på vanligt sätt. Inte för att jag vill verka konservativ eller så, men tycks det inte vara ett empiriskt faktum att allt färre fotografer som gör utställningar verkar arbeta med svartvita silverbilder (”vanliga” svartvita fotografier) på riktigt fotopapper?
Därför är det ju läge att göra precis tvärtemot. Hade jag varit en up-and-coming porträttfotograf/konstfotograf som inte hade tidningars deadlines att stressas av utan arbetade med utställningar och böcker, så hade jag kört kemibaserad klassisk jävla svartvitfoto rakt av. Jag hade freakat loss med zonsystem, fiberpapper med tung svärta och hela baletten, kanske lite selentoning; inte en digital operation hade utförts på bilderna. Corbijn, visst, men inte så många andra verkar göra det. Det hade stått ut bland alla stora opersonligt kopierade färgbilder föreställande tomma parkeringsplatser som den moderna konstfotografin tycks bestå av.
Song Chao slog igenom härom året med svartvita porträtt av kinesiska kolgruvearbetare tagna på storformatskamera mot vit bakgrund (Avedonvarning). I runda tal 1 000 $ kostar hans bilder. Även om jag varken har 7 000 kronor att köpa fotokonst för i dagsläget eller känner mig speciellt säker på att köpa en kopia jag inte sett i verkligheten utan bara på monitor, verkar det vara ett relativt bra pris för dessa gelatinsilverkopior på fiberpapper. Se flera av hans bilder på 798 gallery, Beijing.
Konsthistorikern Tanya Harrod hävdade nyligen (”Right in itself: Why craft still matters”, TLS, 26 oktober 2007) att det bland kinesiska konstnärer finns en grupp som gör ett motstånd mot de allt mer själlösa, automatiserade tillverkningsmetoderna i Kinas ekonomi.
Hon nämner bland andra Ling Shaojis kritik mot demoleringen av äldre kinesiska byggnader; Liu Jianhua och ett av dennes konstverk som “piles up 30,000 low-cost objects made in Yiwu. This is a manufacturing town unfamiliar, I would guess, to most of us, but Yiwu exports a thousand containers daily to the shopping malls of the West.” Och hon pekar på de konstnärer som använder traditionella metoder och återskapar klassiska objekt och klassiska metoder.
Hon drar en direkt parallell till vårt 1800-tal: “The presence of so many works that comment on lost skills and working practices suggests that China is developing a twenty-first-century arts and crafts movement - a turn to painstaking handwork as a response to destructive modernization - that is just as radical as its nineteenth-century Western predecessor.”
Vem vet?
Nu kan man ju inte dra för stora växlar på en enstaka fotograf (som dessutom verkar ha gjort flera färgbilder också). Men lite kul är det att fundera över om inte Song Chaos bilder passar in i Harrods schema.
Jag hade nog gärna köpt en eller annan om jag haft lite mer pengar.
I samband med en utställning med Lisette Model som Aperture visade i vintras spelade man in en diskussion mellan Larry Fink, som haft Model som lärare, och Diana Edkins. Man diskuterar skillnader mellan att arbeta i svartvitt och färg, en “humanistisk” inställning till fotografering med mera. Samtalet ligger ute på Youtube: del ett och del två.
Resten av Apertures material på Youtube finns här. Man kan tycka att Hasselblad center, Nordens fotoskola, Fotografins hus och andra organisationer i fotosverige skulle kunna använda tekniker som Youtube i lite större utsträckning.
Claudia Brücken, Inkonst/Electrixmas Malmö, vintern 2007
Sitter och tittar igenom mina musikbilder. De blir sällan bra, nästan inga konsertbilder har hamnat på 5063. (Och, det ska vi vara klara på, att hamna på 5063 är ingen vidare hård sållning - konsertbilderna är alltså inget vidare bra.)
Vilket jag först tycker är lite konstigt; alla de där fantastiska konserterna, med de karismatiska musikerna, borde ju gett upphov till riktigt spännande bilder. Men kanske är det så att jag upplever en kontrast mellan den känsla jag erfor på konserten och känslan inför bilden, den första är starkare än den andra. Bilden, för att få något slags allmängiltighet, bör kunna tilltala andra än de som gillar just det bandet.
Någonstans, jag minns inte var, läste jag att en fotograf menade att man vid redigering/bildurval borde akta sig för att förväxla känslan man kände när man tog bilden och känslan inför bilden. Många som betraktar bilden delar ju inte den första känslan. Det är möjligt att mitt missnöje med mina konsertbilder är ett exempel på detta.
En annan möjlighet är att konsertbilder är en ganska hopplös genre: musiker gör sig bäst på bild utanför scenen.
Jonas Almquist, Lund, Mejeriet, andra hälften av 1980-talet
