Jag uppfattar din fråga som att gälla vikten av teknik i allmänhet och inte enbart i fallet Avedon.

Bra teknik kan ju inte vara någon totalt nödvändig egenskap hos ett foto eller en fotograf, eller hur? Det finns ju en faslig massa bra bilder och bra fotografer som man gillar trots bristfällig teknik, eller där tekniken åtminstone har något slags miniminivå. Och det finns tekniskt väldigt skickliga fotografer vars bilder är totalt ointressanta. (Egentligen tänkte jag inte nämna namn, men Ansel Adams är i mitt tycke ett gott exempel på den andra kategorin.)

Men ändå — när jag ser riktigt bra teknik dras jag liksom in i bilden …

Vi har flera variabler här. En variabel är så enkel som det här med att se en riktig fotografisk kopia istället för tryck. Det här kan spela in för upplevelsen. Det är inte så ofta som i varje fall jag ser riktiga bilder istället för tryck, för att inte tala om alla de foton vi ser på (jämförelsevis lågupplösta) datorskärmar. Därför kan mötet med fotoutställningens bilder ge en viss kick bara för att de inte är reproducerade.

En annan variabel är ett riktigt bra svartvitt kopieringsarbete med tung svärta, vitaste vitt och en massa steg däremellan. Tonalitet. Det tycker jag kan vara riktigt snyggt.

En tredje variabel är formatet på negativet. Storformat - och även mellanformat - har, med sin större informationsängd, en annan skärpa och en annan tonalitet än bilder gjorda från småbildsformatet. Bilden upplöses liksom inte, det är som om det finns mer och mer i bilden ju närmare jag kommer; det tycker jag kan vara en lite magisk upplevelse.

Det här urartar kanske till något slags fototeknikens motsvarighet till det språk audiofiler kör med, du vet.

Egentligen är det kanske inte så viktigt, men när jag ser det är det bara så snyggt och jag njuter för fulla muggar!