Vilken utställning!
Såg Louisianas stora Avedonretrospektiv igår (vilket var i sista stund - den pågår i några dar till, fram till och med den 13 januari). Fortfarande helt tagen av upplevelsen: en vecka in på det nya året och jag har redan sett årets utställning, fattar inte hur något annat (speciellt inte inom den korta radie från Lund jag rör mig i) skulle kunna toppa detta.
Bara några snabba intryck nu, mer kommer senare, är på språng och har egentligen inte tid att skriva just nu, men i all hast: porträtten på storformatsnegativ är stora och detaljrika; när man närmar sig de magnifika porträtten på Samuel Beckett (i närapå skala 1:1) och bilden bara blir mer och mer detaljerad ju närmare man kommer, ända fram till den sista centimetern, är det som om Avedon lagt Beckett i en tidsmaskin/scanner och beamat honom rakt in i Själland, 2008.
Och tonskalan … den är ojämn (även om lägstanivån är hög) men när den är som bäst - kolla till exempel in den fullständigt fabulösa kopieringen på porträttet av Tennesee Williams - är det som smekningar på en näthinna som annars mest ser bilder i mer eller mindre sunkigt tryck eller på datorskärmar.
Jag vill se fler bilder i samma genre, jag vill se samtida fotografer använda storformatskamera för svartvitt porträttfoto av vår tids människor - finns ett sådant foto, finns det sådana fotografer?
Man kan fortsätta lyfta fram enstaka bilder - Dovima, Marilyn Monroe, Francis Bacon, Evelyn Avedon, John Ford, triptyken på Igor Stravinsky, William Casby, William Burroughs; eller gruppbilder, som den underbara serien “the Family”, innehållande 69 porträtt som sammantagna utgör ett snapshot av den korporativistiska superstaten USA:s makthavare i politik, storföretag, media, fackföreningar med mera 1976 och publicerad av Rolling Stone (tänk att det en gång i tiden fanns tidskrifter som gav sådana uppdrag till sådana som Avedon …) - men det får bli senare. Många av de här bilderna kommer jag nog aldrig glömma.
Vilken utställning!
Update 18 januari Fler bloggare om utställningen: Peter Eriksson
Andra bloggar på bloggar.se om: porträtt, richard avedon, storformatskamera
Kul att läsa din recension! Jag har skam till sägandes inte varit där, men en av mina söner (han med Jennifer Lopez) har sett den med skolan och var synnerligen entusiastisk. Jag kommer nog inte att hinna dit heller, inte före 13 januari. Fast något som retar mig ännu mer är hur jag kunde missa Corbijn-utställningen i det lilla galleriet vid Clemenstorget för ett par år sedan. Jag kan inte förstå varför jag inte gick dit - det kanske var för nära. Control hade ju förresten smygpremiär på Kino ikväll, inte gick jag dit heller…
Jag såg inte heller Control igår, däremot såg jag utställningen på Galleri Clemens (eller vad det nu hette).
Vore intressant att höra dig utveckla dina tankar om teknikens inverkan, i det här fallet storformatet och det skickliga mörkrumsarbetet. Hur viktigt är det, tycker du, och varför?
Hej Adam,
Jag uppfattar din fråga som att gälla vikten av teknik i allmänhet och inte enbart i fallet Avedon.
Bra teknik kan ju inte vara någon totalt nödvändig egenskap hos ett foto eller en fotograf, eller hur? Det finns ju en faslig massa bra bilder och bra fotografer som man gillar trots bristfällig teknik, eller där tekniken åtminstone har något slags miniminivå. Och det finns tekniskt väldigt skickliga fotografer vars bilder är totalt ointressanta. (Egentligen tänkte jag inte nämna namn, men Ansel Adams är i mitt tycke ett gott exempel på den andra kategorin.)
Men ändå — när jag ser riktigt bra teknik dras jag liksom in i bilden …
Vi har flera variabler här. En variabel är så enkel som det här med att se en riktig fotografisk kopia istället för tryck. Det här kan spela in för upplevelsen. Det är inte så ofta som i varje fall jag ser riktiga bilder istället för tryck, för att inte tala om alla de foton vi ser på (jämförelsevis lågupplösta) datorskärmar. Därför kan mötet med fotoutställningens bilder ge en viss kick bara för att de inte är reproducerade.
En annan variabel är ett riktigt bra svartvitt kopieringsarbete med tung svärta, vitaste vitt och en massa steg däremellan. Tonalitet. Det tycker jag kan vara riktigt snyggt.
En tredje variabel är formatet på negativet. Storformat - och även mellanformat - har, med sin större informationsängd, en annan skärpa och en annan tonalitet än bilder gjorda från småbildsformatet. Bilden upplöses liksom inte, det är som om det finns mer och mer i bilden ju närmare jag kommer; det tycker jag kan vara en lite magisk upplevelse.
Det här urartar kanske till något slags fototeknikens motsvarighet till det språk audiofiler kör med, du vet.
Egentligen är det kanske inte så viktigt, men när jag ser det är det bara så snyggt och jag njuter för fulla muggar!