Fotografiskt

För några av oss fotointresserade var väl namnet Robert Capa en gång synonymt med romantik, fotografiets Hemingway och ett slags handhållet skakigt dokumentärfoto som påverkade världens bild av spanska inbördeskriget och andra världskriget. När jag var lite pojke, jag är född 1967, fanns det andra världskriget väl representerat i pojkrummens mytologier i form av Airfixmodeller och serietidningen Pilot. När man sen blev några år äldre och började intressera sig för foto fanns alla de där berättelserna om Capa och hans krigsfoton från 1930-, 1940- och 1950-talen traderade i fotolitteraturen: de suddiga bilderna från stränderna på D-day, några få korniga filmrutor räddade från rullarna som annars lär ha förstörts av ett labbiträde; romansen med Ingrid Bergman; Capas död på fotouppdrag i Indokina 1954 (ibland publiceras de sista rutorna på den sista filmrullen, bilderna tagna minuterna innan Capa trampade på en landmina, det är som om bilderna visar hur han går mot sin egen död); debatten om huruvida bilden på den döende soldaten i Spanien är arrangerad eller inte; Capa som en av Magnums skapare. Och så vidare.

För många andra fotointresserade betyder kanske Capa ingenting.

Det var riktigt länge sedan jag tänkte på Robert Capa. Varför vet jag egentligen inte, men andra slags fotografer och fotografier har fångat mitt intresse sedan tonårstiden.

Ändå var det lite intressant att läsa om de lådor med negativ som återfunnits. Länge har man trott att de försvunnit i 1940-talets malström, men här är de. Experter kommer nu undersöka bilderna, bland annat hoppas man kunna säga något om huruvida Capas kollega Gerda Taro egentligen spelade en större roll än vad man tidigare trott. Artikeln i New York Times antyder att de tusentals neggen kanske kan bidra till att lösa frågan om huruvida bilden på den döende soldaten i Spanien var arrangerad eller inte.

Allt det där kan man tänka på. Men man kan också tänka på den icke-digitala fotografins relativa permanens, på fotografiets materialitet. Här har vi bilder som man trott varit borta i 60 år, och så bara dyker de upp, man rullar ut filmrullarna och bilderna blir än en gång synliga. Det här är ju inget unikt för Capas och Taros filmrullar, bland övriga kända exempel finns förstås bilderna från Andrées polarexpedition 1897 som återfanns 1930 i isen och framkallades.

Förutom de här kända exemplen på fotografiets relativa permanens: känner vi inte igen fenomenet lite var och en? Ibland hittar man kuvert med pinsamma negativ man exponerade som tonåring då man trodde att man var så Konstnärlig (som om man tog så värst mycket bättre bilder idag …), mina föräldrars kartonger med Super-8 rullar där nere i deras källare, alla de där glasplåtarna från 1920-talet som morfar och jag hittat i släktens gömmor och sen stod och kopierade på 1980-talet, eller mormor och morfars kontaktkopierade 6×9-bilder från deras sommarstuga på 1930-talet. Och så vidare.

De finns kvar. I någon utsträckning finns de kvar.

Mina digitalbilder dyker upp direkt på skärmen. Men jag känner viss oro inför deras permanens, alla som någon gång haft problem med en trilskande hårddisk vet vad jag talar om. Har man då slarvat med backups - erkänn! hur ofta tar du backup, egentligen? - så kan det gå ganska fort innan bilderna försvinner.

Nånstans i den här digitala världen finns det något fascinerande med bilder som är materiella, som man kan hålla i.