Imorgon är det dags för Planket i Malmö. Ett hundratal fotografer visar sina bilder mellan 11 och 16 på ett plank som omgärdar Citytunnelbygget nära St Johanneskyrkan i Malmö.
(Tyvärr är jag upptagen med LBK:s P00-lags matcher i Knatteserien, så jag missar det här intressanta evenemanget.)
Film is not dead it just smells funny är ett webbprojekt för fotografer som använder film:
A place for photographers who are NOT using a digital camera.
With this web site we are trying to give analogue photographers a place to show their work to the world.
We do not hate digital photography , for our daily work we use it all the time.
But after using digital for a few years we are slowly going back to analogue.
There is more life in it, it’s more vibrant, not flat not “dead”. And the process of using film is so interesting, challenging and rewarding.
Ur en fotografisk synvinkel har jag varit handikappad de senaste månaderna.
Nej, det handlar inte om frånvaro av inspiration (detta fluffiga begrepp, som jag har råd att låta styra mina fotografiska konjunkturer - hade jag varit professionell fotograf hade jag fått arbeta hårt även utan inspiration); inte heller om trasiga kameror eller andra utrustningsrelaterade estetiska återvändsgränder - ni vet, det där som inträffar när man fäster större avseende vid kameratekniken än bildskapandet, när fototekniken blir ett mål i sig.
Det handlar om mina händer. Och något så banalt men ack så hindrande som eksem.
Jag har i många år haft eksem i varierande grad och på varierande ställen på kroppen. Den senaste tiden har eksemet behagat sätta sig på händerna och eftersom det varit av en allvarlig art, med öppna vätskande sår och periodvis kraftig infektion, har jag haft svårt att hålla på med fotografering.
Att framkalla film har varit mer eller mindre omöjligt, bland annat har det känts svårt att ladda film på spiralerna. Även att hålla i en kamera har ofta varit svårt.
Det är en banal observation, men en sak som jag lärt mig av det här är i vilken hög utsträckning fotografering är ett hantverk: fotografering är något vi gör med händerna; när man inte kommer åt med händerna på samma sätt som tidigare av någon anledning, i mitt fall öppna sår eller otympliga bandage, blir det bökigt.
Kameror, till exempel, bedömer jag i väldigt hög usträckning efter hur de känns i händerna (och hur sökaren fungerar). Kamerans taktila kvaliteter och des användargränssnitt är väldigt viktiga faktorer för mig. Ta min Leica M3 till exempel. Visst, Summicronen är ett mycket skarpt objektiv, men den optiska kvaliteten är nästan sekundär i förhållande till själva handhavandet. Eller Minox 35 GT, som passar mina händer mycket bättre än Olympus XA.
Handhavande och användargränssnitt är viktiga grejer. Det syns knappt i kamerarecensioner, som alldeles för ofta hänger upp sig på megapixlar, brusförhållanden, skärpa.
Jag tror inte fotografi håller länge till. Jag kollar på folk som ska vara med på Planket. Alla?? är väldigt konstnärligt baserade. Jag kan inte se en enda fotograf som är rakt dokumentär, eller
“vanlig” fotograf. Allt är konstruerat, tillrättalagt, ordnat. Jag säger inte att det är dåligt.Det är säkert skitbra, men fotografi, det vi menar med fotografi, går mot en säker död. Frågan är dock vad som är fotografiets styrka? Är det inte dokumentationen, att vi tror det vi ser på bilden är sant,har hänt? Det kommer att bli ett spännande Planket i år. Om inte annat som avstamp för en diskussion om fotografi.
Micke Berg har fel och rätt på samma gång. Det dokumentära fotografiet är inte dött, men jag förstår vad han menar: i vissa utställningssammanhang och liknande finns det en faslig massa “konstruerat, tillrättalagt, ordnat” material. Fint ibland, men lite syrefattigt och icke-dynamiskt.
Jag tror det går i faser, och nu är vi inne i något slags nypiktorialismfas med en mängd arrangerade “poetiska” bilder. Men att det är frågan om fotografiets säkra död stämmer inte.
Kolla i Söderberg & Rittsel, Den svenska fotografins historia: piktorialismen följdes av andra stilar. Det kommer en förändring …
Jamie Livingston tog 6 697 polaroidbilder, en varje dag från 31 mars 1979 till han dog den 25 oktober 1997: bilderna har blivit en utställning och en webbplats.
[via Lens culture och mental_floss.]
“No Comments” heter senaste utställningen från den märkligt produktive Micke Berg.
Vernissage: Fredag den 6 juni, 13:00-17:00.
Cafe Spuntino, Erstagatan 9, Stockholm
Utställningen visas 6,7,8, juni.
Ett par fina kameror: en Konica Auto S3 för max 800 och en Leica M2 med en Summicron 35/2 för 7 000.
Jag har inget med säljarna att göra.
Hans Gedda visas i en retrospektiv på Åmells i Stockholm 24 maj - 27 juni. En av de där fotograferna man växte upp med på 1980-talet. Fina porträtt!
En intervju med Gedda av Clemens Poellinger finns i dagens SvD (men den verkar inte ha kommit upp på deras webb än).
