Jag tror inte fotografi håller länge till. Jag kollar på folk som ska vara med på Planket. Alla?? är väldigt konstnärligt baserade. Jag kan inte se en enda fotograf som är rakt dokumentär, eller
“vanlig” fotograf. Allt är konstruerat, tillrättalagt, ordnat. Jag säger inte att det är dåligt.Det är säkert skitbra, men fotografi, det vi menar med fotografi, går mot en säker död. Frågan är dock vad som är fotografiets styrka? Är det inte dokumentationen, att vi tror det vi ser på bilden är sant,har hänt? Det kommer att bli ett spännande Planket i år. Om inte annat som avstamp för en diskussion om fotografi.
Micke Berg har fel och rätt på samma gång. Det dokumentära fotografiet är inte dött, men jag förstår vad han menar: i vissa utställningssammanhang och liknande finns det en faslig massa “konstruerat, tillrättalagt, ordnat” material. Fint ibland, men lite syrefattigt och icke-dynamiskt.
Jag tror det går i faser, och nu är vi inne i något slags nypiktorialismfas med en mängd arrangerade “poetiska” bilder. Men att det är frågan om fotografiets säkra död stämmer inte.
Kolla i Söderberg & Rittsel, Den svenska fotografins historia: piktorialismen följdes av andra stilar. Det kommer en förändring …
Andra bloggar på bloggar.se om: arrangerade bilder, dokumentärfoto, micke berg
I Mickes text ligger något underförstått om vad god fotografi egentligen är: “…men fotografi, det vi menar med fotografi, går mot en säker död.”
Vad menar vi med (god) fotografi, undrar jag. Och varför skulle en viss typ av fotografi (typ Strömholm, Petersen, Cartier-Bresson) vara bättre än annan?
Kan vi inte bara nöja oss med att konstatera att det finns olika fotografiska genrer med olika uttryck och ändamål?
/Adam
Visst finns det olika genrer, med olika publiker och utövare. Tycke och smak.
Jag håller helt med dig om pluralismståndpunkten.
Sen kan man väl alltid få lov att tycka att den genre man själv gillar är lite väl osynlig i något sammanhang, i det här fallet Mickes ståndpunkt om årets Planket-utställning?
ja jäklar,,det blev lite liv om det jag skrev, i alla fall ser jag väldigt tydligt att det som jag kallar”vanlig fotografi”, Strömholm, Frank, Koudelka,mm, försvinner o ersätts med en konstbaserad, nästan målerisk fotografi. Det finns millioner uttryckssätt,,,,jag har ingen åsikt om det, men det blir allt färre bra berättelser,o det tycker jag är synd. De böcker som påverkat mig mest: Bressons stora, Strömholms Poste Restante, Koudelkas Exile, Danny Lyons Retro o någon till, har alla varit böcker om berättelser,,,om liv, ganska väldefinierade böcker,,,jag är ganska ointresserad av FOTOGRAFI, för mig är bilden ett sätt att berätta OM livet…det är MIN utgångspunkt..mvh, micke b