Fotografiskt

Konsthallen i Lund har en ny utställning på rysk tematik. Utställningen innehåller mycket foto och pågår till 2 november.

Olga Tjernysjovas “På sin post” är stora kopior av människor som arbetar i biljettluckor, samhällsmaskineriets kuggar. Poserade porträtt, minimal kontext, “månadens arbetare”.

En bärande del av utställningen är emellertid möjligheten att se den ukrainske världsstjärnan Boris Mikhailov. På konsthallens nedre botten visas en svit bilder med tillhörande texter skrivna av fotografen. Färgbilderna är av det dokumentära slaget som gjort Mikhailov känd tidigara; texterna, ofta korta och lite snabbt skrivna observationer, gör att vi här får ett slags dokumentär resa genom Mikhaillovland.

I dessa blogg- och flickrtider lägger vi lite till mans ut våra privatliv till allmänt beskådande - hörde en intressant person härförleden berätta om något slags matthet och avståndstagande inför att lägga ut en massa om sig själv, ett tidens tecken? - och här är det som om Mikhailov dragit den offentliggjorda privatsfären riktigt långt; med hundratalet bilder och texter når beskrivningen av mänsklig misär men också värme, kärlek och fascination inför världen, en tyngd, en massivitet som hänger på mängden av intryck, inte på någon enstaka bilds kvaliteter.

Men det är på Konsthallens ovanvåning den bästa upplevelsen finns. Här hänger en lång serie, “I skymningen”, Mikhailovs gatubilder från ett postsovjetiskt, ukrainskt 1990-tal. Några av bilderna från Kharkov har jag sett i bokform tidigare, men när jag nu får chansen att se bilderna på riktigt är det en stark upplevelse.

Gatufoto med panoramakamera är ett coolt grepp (här måste jag disciplinera fotonörden inom mig, för att inte brista ut i några rader om kamerateknik, undrar om det är en Horizont han använt, eller kanske Widelux?) som han genomför på ett mästerligt sätt. Den extra breda bildytan, som en småbildskamerabild men med bra med extra utrymme till höger och vänster, utnyttjas här på ett intressant sätt vad gäller komposition. Vi har sett så ofantligt många 24×36-bilder på människor i gatumiljöer att det här känns riktigt befriande.

Bilderna är snyggt misshandlade av olika toningsförfaranden som ger kemifläckar och (miss)färgningar; inramningen av bilderna är också avsiktligt icke-skickligt utfört (kika på negativhållarens placering i förhållande till filmremsans kanthål), för att inte tala om skärpan. Helt avsiktligt, förstås. Och visst, skärpa och teknisk perfektion är ju småborgerliga dygder, eller hur? Den konsekventa färgtoningen gör att det hela får något drömskt över sig, som om vi såg en dröm. (Victoria and Albert Museum har ett litet urval av bilderna på sin hemsida.)

I ett av textfragmenten på bottenplanet skriver Mikhailov lakoniskt att bilderna är vittnesbörd från den tid då fotografer fortfarande vistades ute på gatorna med sina kameror. Jag är glad att Mikhailov vistats på sina gator och önskar att fler fotografer i vår nypiktorialistiska tid vistades ute på gatorna istället för att sitta inne och retuschera i Photoshop eller mecka med HDR.

Update: Läs även Jenny Maria Nilssons recension i KVP.

Andra bloggar på bloggar.se om: boris mikhailov, lund, Lunds konsthall, Olga Tjernysjova, ryssland