Fotografiskt

Christer Järeslätts Refricater (Sanatorium förlag, 2008) är en samling porträtt av svenska serietecknare, fotograferade på storformatsfilm.

Boken innehåller porträtt av dryga femtiotalet svenska serietecknare ur flera generationer: klassiker som Per Åhlin och Hans Arnold; väletablerade som Ulf Lundkvist, Joakim Pirinen och Lena Ackebo; nydebuterade som Sara Granér.

Bilderna är manipulerade. De underliggande porträtten är fina och hade i många fall stått väl för sig själva (på det där storformatiga sättet som jag gillar, med lång tonalitet och fina skiftningar mellan skärpa och oskärpa) men vad som sedan hänt är intressant. Polaroidfilmen som Järeslätt använt, om jag förstått det rätt, är av den typ som ger både ett positiv och ett negativ. De avfotograferade serietecknarna har efter fotograferingen ritat och rispat på negativen, varpå nya positiva kopior skapats. Serietecknarna interagerar med seriefigurer och den materiella omgivningen, intar nya roller, har förändrats. “Who framed Roger Rabbit” fast med svenska serietecknare och i svartvitt storformatsfoto.

Jag tycker resultaten är jätteintressanta, av självklara skäl - det är tecknare som är med och tecknar i den förment objektiva fotografiska processen, de medverkande är just medverkande, inte passivt avfotograferade - men också för att det är så väl genomfört.

Att bildmanipulationen är skapad i en fördigital teknik, fotografi betyder ju att skriva (och rita) med ljus som dessutom är på väg ut (Polaroid slutar att tillverka film nu), gör det hela lite speciellt.

Fotonörden i mig undrar dock hur det dubbla skärpeplanet i några av bilderna (porträtten av Benjamin Stengård (s 15), David Liljemark (s 17), Jan Romare (s42-43) och Kim W. Andersson (s 60) till exempel) tillkommit. Shift/tilt i en kamera med förställningsmöjligheter? Sandwich? Digital efterbearbetning?

Övrigt: Christer Järeslätt ställde ut på Tres Hombres Art i Tylösand i somras. Här finns Marie Lundquists recension av Refricater i SvD.