Fotografiskt

Jag var ute i går: Vogon variety på Deep Club. Hade en helt underbar kväll - bra musik, trevligt sällskap, stundtals total dansgolvshedonism. Skippade dock fotograferandet; vanligtvis har jag med mig Leican eller i varje fall Minoxen eller GR-D:n när jag är ute, men inte i går. Jag slapp väskan med kameror och fickor fyllda av kamera, blixt, filmrullar men framför allt slapp jag tänka på att hala fram kameran i tid och otid: mer upplevelser men inga bilder.

Njutningen i att slippa fotografera i en situation då man vanligtvis brukar fotografera - en för mig ny känsla.

Professionella fotografer måste känna det här hela tiden.

Några exempel på den typ av bilder jag kommer hem med när jag försöker tänka på att fotografera samtidigt som jag har kul på uteställen: här, här, här, här, här och här.

Var och såg Carl Johan de Geer på Skissernas museum igår. Fullsatt - fick förhandla mig in! - och den entusiastiska publiken lapade i sig varje ord han sa; han är folkkär bland kulturintresserade, inte minst i segmentet 50+.

Han pratade på i sedvanlig stil, som den estradör han här, visade sin nya dokumentärfilm om Prins Eugen och även sin första dokumentär, den om Lena Svedberg.

Merparten av kvällen upptogs av en diabildsvisning; han visade ungefär 40 bilder tagna från 1960-talet och framåt. Något slags röd tråd fanns det - vad är konst, vad används den till, konstmarknadens paradoxer. En del var nytt, en del hade jag sett på film, utställning och föredrag tidigare: alltsammans variationer på ett tema av de Geer.

Parentetiskt är det något visst med diabilder; man är så van vid datorprojektorvisningar, så diabildens jämförelsevis höga upplösning njuter ögat av.

Hade kul på Malmöfestivalens sista dag. Såg först Familjen och Slagsmålsklubben, sedan gick L. och jag till Deep. Fotade en del, ungefär en halv rulle Tri-X i Leican, mest på Slagsmålsklubben eller rättare sagt bandets publik; tror inte jag tog en enda bild inne på Deep, hade fullt upp med det trevliga sällskapet och den bra musiken.

Fick mina bilder på 5063.com beskrivna häromdan som “nostalgiska”. Har aldrig tänkt på dom på det sättet innan, så det fick mig att titta på bilderna i ett nytt ljus. Alltid bra att prata om bilder. Nostalgiska, det kanske är det de är. I vilket fall blir jag smickrad; fotografi handlar för mig mycket om att fånga in små tidskapslar, ögonblick som helt enkelt försvinner. Det kanske blir nostalgiskt. Jag tar det som en komplimang.

Ur en fotografisk synvinkel har jag varit handikappad de senaste månaderna.

Nej, det handlar inte om frånvaro av inspiration (detta fluffiga begrepp, som jag har råd att låta styra mina fotografiska konjunkturer - hade jag varit professionell fotograf hade jag fått arbeta hårt även utan inspiration); inte heller om trasiga kameror eller andra utrustningsrelaterade estetiska återvändsgränder - ni vet, det där som inträffar när man fäster större avseende vid kameratekniken än bildskapandet, när fototekniken blir ett mål i sig.

Det handlar om mina händer. Och något så banalt men ack så hindrande som eksem.

Jag har i många år haft eksem i varierande grad och på varierande ställen på kroppen. Den senaste tiden har eksemet behagat sätta sig på händerna och eftersom det varit av en allvarlig art, med öppna vätskande sår och periodvis kraftig infektion, har jag haft svårt att hålla på med fotografering.

Att framkalla film har varit mer eller mindre omöjligt, bland annat har det känts svårt att ladda film på spiralerna. Även att hålla i en kamera har ofta varit svårt.

Det är en banal observation, men en sak som jag lärt mig av det här är i vilken hög utsträckning fotografering är ett hantverk: fotografering är något vi gör med händerna; när man inte kommer åt med händerna på samma sätt som tidigare av någon anledning, i mitt fall öppna sår eller otympliga bandage, blir det bökigt.

Kameror, till exempel, bedömer jag i väldigt hög usträckning efter hur de känns i händerna (och hur sökaren fungerar). Kamerans taktila kvaliteter och des användargränssnitt är väldigt viktiga faktorer för mig. Ta min Leica M3 till exempel. Visst, Summicronen är ett mycket skarpt objektiv, men den optiska kvaliteten är nästan sekundär i förhållande till själva handhavandet. Eller Minox 35 GT, som passar mina händer mycket bättre än Olympus XA.

Handhavande och användargränssnitt är viktiga grejer. Det syns knappt i kamerarecensioner, som alldeles för ofta hänger upp sig på megapixlar, brusförhållanden, skärpa.

Jag tror inte fotografi håller länge till. Jag kollar på folk som ska vara med på Planket. Alla?? är väldigt konstnärligt baserade. Jag kan inte se en enda fotograf som är rakt dokumentär, eller
“vanlig” fotograf. Allt är konstruerat, tillrättalagt, ordnat. Jag säger inte att det är dåligt.

Det är säkert skitbra, men fotografi, det vi menar med fotografi, går mot en säker död. Frågan är dock vad som är fotografiets styrka? Är det inte dokumentationen, att vi tror det vi ser på bilden är sant,har hänt? Det kommer att bli ett spännande Planket i år. Om inte annat som avstamp för en diskussion om fotografi.

Micke Berg har fel och rätt på samma gång. Det dokumentära fotografiet är inte dött, men jag förstår vad han menar: i vissa utställningssammanhang och liknande finns det en faslig massa “konstruerat, tillrättalagt, ordnat” material. Fint ibland, men lite syrefattigt och icke-dynamiskt.

Jag tror det går i faser, och nu är vi inne i något slags nypiktorialismfas med en mängd arrangerade “poetiska” bilder. Men att det är frågan om fotografiets säkra död stämmer inte.

Kolla i Söderberg & Rittsel, Den svenska fotografins historia: piktorialismen följdes av andra stilar. Det kommer en förändring …

Den fotojournalistiska/pressfotografiska delen av bloggosfären hamnar ofta i intensiva diskussioner om manipulering av bilder (ett av de senaste exemplen finns här). Diskussionerna, som jag verkligen inte följer speciellt noga, verkar ha en tendens till att urarta till något slags polarisering där den ena sidan hävdar att inga bilder är “objektiva” (och därmed ska man inte hänga upp sig för mycket på någon bortklonad handväska, selektivt nedmörkat motiv eller överdriven kontrastgrej) och där den andra sidan verkar tycka att man inte ska göra något mer än lite levels.

Det här är diskussioner kring bilder som uppträder i nyhetsmedia. Jag misstänker att diskussionens hetsighet, kloningsförespråkarnas ilska över redaktionernas nolltolerans mot diverse ingrepp gjorda i Photoshop (om det nu finns sådana policies ute på redaktionerna; jag vet faktiskt inte, är inte alls insatt i den här debatten) har att göra med att är just nyhetsbilder och att vi här har att göra med något slags medialogik. Dagstidningarna vill inte släppa en enda liten klon över bron, för då kan deras produkt i det stora hela börja ifrågasättas.

Medialogiken hänger kanske ihop med vana. Man vill ha fotografer som är motsvarigheter till den analoga erans fotografer som satt och rökte vid polisradion på redaktionen och när nåt hände snabbt slängde sig ut i världen iklädda sådana där fotovästar för att panga några rullar Tri-X med sina blankslitna F3-or (med motorer stora som brödlimpor och hammarblixtar stora som släggor), rullar som snabbt soppades och kopierades på snabbframkallade och varmluftsfläktstorkade plastpapper innan bilderna rullade rakt in i tryckpressarna. Pang på bara, inte så mycket dillande om personligt uttryck och flyttande av träd i bakgrunden. (Det här är förstås en mytologi, eftersom det alltid beskurits och pjattats ute i mörkrummen.)

Dagstidningarna säljer sanningen. Fotografer vill göra personliga bilder. Det hela kolliderar i Photoshop.

Vare därmed hur som helst.

I den andra världen, de delar av fotobranschen som inte försöker leva i något slags ekonomisk symbios med en föregivet sanningssägande dagspress, råder helt andra betingelser. Ingen skulle komma på tanken att såga en fotografs arbete i samband med en reklamkampanj, ett skivomslag eller en bioaffisch på grundval av att de är för Photoshoppade.

“Jaså, du har klonat bort ett felplacerat hårstrå på Pernille Holmboe? Fy på dig, fy!” Not.

Bara som en liten illustration av vad som kan ske i den här andra delen av fotobranschen kan det vara instruktivt att klicka in på Brian Dilgs sida med bilder före och efter Photoshop. Som den här eller den här. Som Dilg påpekar är det här något som verkar vara väldigt vanligt: “To the layman, it may be shocking that so much work goes into these images, even to the point of changing the clothes on the models, but I’m asked to do this all the time.”

[via Photostream.]

Blake Andrews har satt upp ett system för utbyte av kopior. Verkar intressant! Ännu ett argument för att börja göra pappersbilder.

Förresten: nämnde jag att jag kanske har ett labb på gång? Har inte gjort pappersbilder sedan det tidiga 90-talet, och jag är hyfsat sugen på att komma igång med det igen. Jag var aldrig någon speciellt bra kopist - och mina tillkortakommanden i den branschen blev desto tydligare när jag såg en skicklig kopist, reklamfotografen Robert Lundgren, i arbete - men det känns mer och mer som om jag saknar det materiella, det taktila, i det sätt att arbeta jag kört med de senaste åren. Bilderna kommer till på ett halvanalogt vis: negativ svartvitfilm soppas i Rodinal eller Diafine, följt av scanning i en Minolta Scan Dual (mellanformat i en Epson flatbädd med diatillsats). Visst, man kunde skaffa en skrivare för utskrift, men jag är mer sugen på att pröva att åtminstone någon gång eliminera datorn helt istället.

Det är en lyx man kan unna sig som fotoamatör. Hade jag behövt fakturera min tid när jag gör bilder hade det förmodligen varit en annan sak.

Hur sjutton har du gjort det där? Vilka effekter har applicerats på bildfilen, är det en elaborerad HDR-teknik som ligger bakom?

Det är vad Andrew Hetherington fick höra av någon som sett en uppsättning bilder i ett reportage.

Svaret var negativ färgfilm, vanliga c-prints, en enda blixt rakt på, dagsljus, old school Hasselbladskamera, inget retuscharbete.

I en värld där nästan alla bilder i media är digitalfoton framstår silverbaserat foto som speciellt. Ibland lönar det sig att göra tvärtemot alla andra.

Mina patetiska försök att ta musikrelaterade bilder - AKA jag har kul och festar och har med mig mina kameror - ser i dagsläget ut att fortsätta med Vive la Fête den 26 mars. Ett par bilder från förra rundan: Client på Debaser.

Blake Andrews har hittat ett gammalt foto och börjar fundera över relationen mellan ett konstnärligt användande av foto och ett där konstnärligheten kommer in i efterhand:

This particular photo seems to support that idea that the more “artful” a photographer attempts to be –the more referential and self-conscious– the more quickly it is forgotten, while photographers who record reality in less stylized documentary way eventually gain recognition. Some of the greatest photographers of all time –Watkins, Jackson, Atget, Disfarmer, etc– didn’t think of themselves as artists so much as documentary recorders. The recognition as art came later, as artlessness became arty.

In contrast, most of the photos I see in galleries today are done by people trying to make not necessarily photographs but art. Some of them are good, some of them are bad, but the motivation for nearly all is to make art. I suspect that motivation will prove hollow in say 21 years or so.

Läs resten av inlägget här.