Fotografiskt

Eyecurious om fotoböcker; läsvärt!

Araki fick prostatacancer 2008 och behandlingen är en tematik för hans senaste bok.

Jenny Maria Nilsson recenserar Gunnar Smoliansky, One Picture at a Time – Photographs 1952-2008 utgiven på Steidl i dagens HD - jag är glad över att det finns så duktiga skribenter som Jenny Maria Nilsson som skriver om foto på kultursidorna! Någon gång hoppas jag att hon sätter samman sina artiklar och essäer till en bok om foto.

Kanske är han borta nu, mannen på bilden. Vi föds och rör oss obönhörligt mot döden, jag tänker alltid på det när jag ser utsökt fotografi. Det måste finnas något dokumentärt i alla fiktiva historier och något fiktivt i allt dokumentärt berättande för att det ska fungera. Smoliansky är lojal mot verkligheten genom att ge den en aning av fiktion och solidarisk mot människorna i bilderna, som trots eller kanske tack vare sin typiskt mänskliga sårbarhet besitter stjärnstatus. […] Kopiorna som tryckts är i de flesta fall äldre, handgjorda av Smoliansky. Gud så ljuvligt! Jag är less på fula, digitala kopior.

Vackert skrivet - och bra rutet om de digitala kopiorna!

Fina fotoförlaget Steidl publicerar Protest photographs, en svit svartvita dokumentära bilder från 1970-talet. Clemens Poellinger skriver en läsvärd recension i SvD idag, där han bland annat tar fasta på vilken betydelse autenticitet kan ha, speciellt som reaktion “på de tekniskt avancerade och manipulerade bildvärldar” som är så vanliga idag.

Det tror jag det ligger mycket i och det skulle inte förvåna mig om vi får se en revival för svartvitt, bilder som inte är regisserade modell Jeff Wall, bilder som innehåller människor, bilder som inte är nypiktorialistisk photoshopekvilibristik och representerar det som med Micke Bergs ord är “konstruerat, tillrättalagt, ordnat”, bilder som är syrefattiga. I varje fall finns det nog ett sug efter det idag.

Frågan blir väl om en sådan eventuell trend enbart kommer innebära att man retroaktivt återbrukar och återupplivar fotografer som Hare och Papageorge, eller om vi även kommer att se en nyproduktion. Jag hoppas på det senare; var är min generations Jens S. Jensen? Jag vill se ett nytt dokumentärfoto.

Christer Järeslätts Refricater (Sanatorium förlag, 2008) är en samling porträtt av svenska serietecknare, fotograferade på storformatsfilm.

Boken innehåller porträtt av dryga femtiotalet svenska serietecknare ur flera generationer: klassiker som Per Åhlin och Hans Arnold; väletablerade som Ulf Lundkvist, Joakim Pirinen och Lena Ackebo; nydebuterade som Sara Granér.

Bilderna är manipulerade. De underliggande porträtten är fina och hade i många fall stått väl för sig själva (på det där storformatiga sättet som jag gillar, med lång tonalitet och fina skiftningar mellan skärpa och oskärpa) men vad som sedan hänt är intressant. Polaroidfilmen som Järeslätt använt, om jag förstått det rätt, är av den typ som ger både ett positiv och ett negativ. De avfotograferade serietecknarna har efter fotograferingen ritat och rispat på negativen, varpå nya positiva kopior skapats. Serietecknarna interagerar med seriefigurer och den materiella omgivningen, intar nya roller, har förändrats. “Who framed Roger Rabbit” fast med svenska serietecknare och i svartvitt storformatsfoto.

Jag tycker resultaten är jätteintressanta, av självklara skäl - det är tecknare som är med och tecknar i den förment objektiva fotografiska processen, de medverkande är just medverkande, inte passivt avfotograferade - men också för att det är så väl genomfört.

Att bildmanipulationen är skapad i en fördigital teknik, fotografi betyder ju att skriva (och rita) med ljus som dessutom är på väg ut (Polaroid slutar att tillverka film nu), gör det hela lite speciellt.

Fotonörden i mig undrar dock hur det dubbla skärpeplanet i några av bilderna (porträtten av Benjamin Stengård (s 15), David Liljemark (s 17), Jan Romare (s42-43) och Kim W. Andersson (s 60) till exempel) tillkommit. Shift/tilt i en kamera med förställningsmöjligheter? Sandwich? Digital efterbearbetning?

Övrigt: Christer Järeslätt ställde ut på Tres Hombres Art i Tylösand i somras. Här finns Marie Lundquists recension av Refricater i SvD.

Egentligen borde det vara en omöjlighet, det här med fotoböcker i fickformat, men jag måste ändå säga att jag gillar Thames & Hudsons serie Photofile. När jag nyligen skulle vara iväg hemifrån länge och därför packade med mig lite läsning var en av böckerna jag valde Photofiles bok om Araki.

Fotoböcker är ju normalt sett stora, mycket fokus läggs på tryckteknik och papperskvalitet. Men det är ju lite som med kameror: hellre en liten och dålig som man har med sig, än en stor, klumpig och bra som man inte har med sig.

Det är något visst med oväntad färg - färgfoton där vi förväntar oss motiven i svartvitt. Som färgbilderna från första världskriget. Effekten återfinns även i boken Wirtschaftswunder, Josef Heinrich Darchingers färgbilder från Västtysklands gyllene era.

Boken publiceras på Taschen förlag i juni. Förutom en normal upplaga finns det en lyxupplaga på 1000 exemplar, alla signerade och numrerade och då ingår även ett signerat färgfoto föreställande en man på en moped och en Volkswagen framför det sönderbombade riksdagshuset i Berlin 1958.

Västtysk nostalgi. Den kommer sälja som smör i marknadssegmentet coffee table books för tyska fyrtiotalister.

Robert Franks The Americans publicerades för första gången för 50 år sedan; ett år senare kom den i USA, då med text av Jack Kerouac. Nu kommer den i en nyutgåva på Steidl, producerad och tryckt i samarbete med Robert Frank. Läs mer om boken och om nyutgåvan på 5B4 och 2point8.

Vi som följer Daniel Ridings produktion vet att bland alla bilder tagna med leicor, summitarer, Jupiter 12-or och annat i 35-millimetersgenren glimrar det då och då till fina kvadratiska mellanformatsporträtt; Daniel har en Rollei som han använder på ett bra sätt. Nu har han redigerat en bok med bilder tagna av Rolleifotografer.

Mellanformat, speciellt 6×6, är inspirerande.

Marie Lundquists bok Drömmen om verkligheten: Fotografiska reflektioner innehåller 35 bilder av 35 olika fotografer. Varje bild är startpunkten för en kortare essä. Flera av dessa har tidigare varit publicerade men är här omarbetade; Lundquist skriver om foto i Fotografisk tidskrift och SvD. Under senvintern har jag ofta krupit upp i soffan med Marie Lundquists bok och läst en eller ett par texter. Formatet är liksom lagom långt, lämpar sig väl när lusten på fotoläsning dyker upp.

Och det är riktigt bra läsning som bjuds.

Essäerna är mångsidiga; de handlar om fotografen som tagit bilden, de handlar om fotografiets teori men de handlar också om författaren själv och om många av de situationer vi människor kan hamna i. Sammantaget innebär detta ett bejakande av fotografins fantastiska kraft, dess förmåga att säga något om människan och den värld vi lever i.

Lundquist utvinner mycket ur bilderna, även om jag inte köper alla bildtolkningar: jag ser en historia om disciplinering och individens uppgång i kollektivet i bilden av ett gäng värnpliktiga som precis ryckt in i lumpen och drillas i konsten att utföra Den Perfekta Sängbäddningen i Thomas Wågströms “Sängen” från 1990; Lundquist något annat.

Hon fastnar inte i en alltför snäv konstteoretisk diskurs, som till exempel Stephen Shore gör i The Nature of Photographs, en bok som mer handlar om diverse filosofiska aspekter på fotograferandet men som knappast utvinner berättelser, meningar, ur bilderna på det sätt Lundquist gör.

Marie Lundquist har med ett antal av fotohistoriens giganter men förmår ändå överraska, det är inte de sönderreproducerade bilderna av Strömholm, Koudelka, Boubat, Doisneau, Cartier-Bresson vi ser här utan andra.

Jag gillar Marie Lundquists skrivande därför att hon går rakt på sak, rakt på det väsentliga: bilden. Inte för mycket kontext, vilket är en fara annars när man skriver om de klassiska fotograferna; det blir liksom lätt så att det handlar mer om den klassiska fotografens liv och leverne, och mindre om den bild som är aktuell. Den fällan hamnar inte Lundquist i. Det är bra.

Det kanske beror på att hon är författare? Marie Lundquist har publicerat närmare tio böcker, skrivit dramatik för Radioteatern och är prisbelönt poet. Hon kommer till fotoskrivandet från författeriet, inte från fotografiet: det är bilden och dess innehåll hon är ute efter, inte att dra ännu en skröna om hur den ene fotografen dejtade Ingrid Bergman och riskerade livet vid fronten med en Contax och en Rolleiflex runt halsen, den andre fotografen drog till Paris på motorcykel 1949 och den tredje fotografen fick hertigparet av Windsor att släppa på sin kändismask genom att ljuga ihop en historia om en hund han kört över på vägen till ateljén.

Finns det över lag något slags affinitet mellan författare och fotografiet? Är det poetens sökande efter den precisa formuleringen som är kopplingen mellan foto och författarskap, ett slags språkets avgörande ögonblick, det är lika viktigt att välja precis rätt ord som att välja rätt 125-dels sekund? Eller är det snarare prosan och historieberättaren som är länken mellan foto och skönlitteratur: se på Klas Östergren, den magnifike historieberättaren vars intrese för fotografiet manifesterade sig i ett skrivande om foto åren kring 1980 i dagspress och tidskrifter, delvis samlat i Slangbella, som är riktigt bra texter om foto. Utsnittet och urvalet ur det stora flödet av möjliga ord och bilder, empiri, nyfikenhet, beskrivning av världen, berättelser; där någonstans vidrör fotografi och författande varandra. Det här borde någon kanske reda ut lite närmare.

Några fotografer saknar jag förstås i urvalet - jag hade gärna läst Lundquists utläggningar av några av Winogrands bästa bilder där man kan sitta och fantisera ut berättelser om vad som pågår, baserat på ett enda snapshot; Lartigue; Denise Grünstein - men det finns så många bra fotografer, det finns en mängd essäer att se fram emot.

Jag vill alltså läsa mer av Marie Lundquist. Drömmen om verkligheten ger mersmak. Det är en välskriven och tankeväckande bok om fotografi.