För en tid sedan snubblade jag över Retro, en fotobok av Micke Berg, på ett galleri. En snabb genombläddring av boken, som är ett slags retrospektiv av vad Berg gjort fram till och med slutet av 1990-talet, såg intressant ut. Den var inte till salu och den gick inte att uppbringa i bokhandeln. Synd. Fick dock chansen att köpa ett exemplar av fotografen själv. Det var ett bra köp.
Micke Berg har jag aldrig träffat, men det känns som om han kunde klivit rakt ut ur persongalleriet i Gentlemen. Liknelsen kanske inte är helt gripen ur luften. Östergren, född 1955, skriver om Mullvaden, om vänsterns olika (irr)färder, om sökandet efter alternativa livsstilar; allt saker som Berg, född 1949, har fångat på sina bilder. Varhelst det hände nåt, tycks han ha varit där med sin 35 mm kamera och sin blick för människor och det liv människor lever: de alternativa zonerna Christiania och Skogsnäs, Gärdesfesten och Roskildefestivalen, ockupationen av kvarteret Mullvaden; Marika Lagercrantz med gitarr i spetsen för Jordcirkus, en annan gitarr på en annan bild hanteras av Thåström i Rågsved.
Men Östergren tecknade ju även andra bilder av världen, och det var därför jag läste sönder det där exemplaret av Gentlemen jag införskaffade på Domus i Värnamo sommaren 1984: han är ju även ärkeromantikern, kvinnornas man, den stilmedvetne, den som sökt något bortom den svenska vänsterns trista renhetsiver, resenären, europén, globetrottern. Framför allt förkroppsligat i Henry Morgan och hans Maud.
Något av det här finns även hos Berg. Här ser vi Tom Waits 1977 - en ung, ännu oförstörd man precis innan han centrifugerats av livet - med sina filterlösa Camel vid något krogbord, det ser ut som om kvinnan i hans liv just lämnat stället och tagit med sig alla hans drömmar. Där finns bilder från Berlin - typisk Östergrenområde, tänk på Denise Grünsteins snygga porträtt av en ung Klas Östergren i Berlin, sent 1970-tal -, från Baskien, från Grekland. Och här finns en historia som kunde varit signerad Henry Morgan, en historia om när Berg är i Paris 1973 och raggar upp någon fotomodell i boulevardvimlet: de lever livets glada dagar, högt över alla Micke Bergs tillgångar; han har fått henne att tro att han är modefotograf från München. “Vi åkte dit i hennes gröna Alfa Romeo. Om gudar kan köra bil så var hon en.”
Några bilder känns tidlösa. “Old town, Delhi, Indien, 1974″ (sidan 13), till exempel. Den kunde lika gärna vara tagen av någon fotointresserad kolonialtjänsteman på 1890-talet. Eller “Gärdesfest, 1973″ (sidan 21). Den glada flickan på gräset, med de ulliga cumulusmolnen mot den rödfiltrerade mörka himlen kunde lika gärna komma från något slags livsstilsreportage eller - hemska tanke, tycker säkert fotografen själv - modern reklam för låt oss säga Arla.
Det tidiga 1990-talets bilder andas hårdhet, kyla; det är som om Gordon Gecko gått rakt genom stan; tänk på “Folkungagatan, Stockholm, 1993″ med mannen i Jaguar, en av Micke Bergs allra bästa bilder och den jag hade köpt som fiberpapperskopia om jag hade haft råd. Eller “Slussen, Stockholm, 1993″, med paret i den lyxiga båten, de som glider genom livet.
Mycket mer kan sägas om Retro - om det harmoniska porträttet av Christer Strömholm och de fina texterna av bland andra Håkan Lahger, om det tidiga 1980-talets fotokultur (ETC, Camera Obscura, Östergrens fotorecensioner), om Sydafrika och Nordirland - men jag slutar med en rekommendation: köp! Fotografen har fortfarande exemplar till försäljning.
Andra bloggar på bloggar.se om:
berlin,
klas östergren,
micke berg
aktuella kommentarer