Fotografiskt

Jag hatar när jag inte hittar saker.

När T. och jag häromveckan satt och pratade om västsvenska spa- och sanatorieanläggningar kom jag att tänka på ett tunt häfte, fyllt med stora bilder och korta poetiska texter. Häftet - Kustsanatoriet Apelviken: en dokumentation - publicerades, vad jag förstår, i samband med en utställning av Tom Benson i slutet av 1980-talet; det har varit i min ägo sedan dess.

Ville visa T. bilderna - de kvillrande infrarödbilderna i starkt sommarljus; de arrangerade drömska fejkdokumentära bilderna, spökliknande bildminnen från tidigt 1900-tal med vitmejkade läkare i lika vita läkarrockar som liksom fångats in från någon annan tidszon av Benson och hans skådespelare; kollagen med de evokativa korthuggna formuleringarna; en överrealistisk och härligt skruvad fotoupplevelse - men det gick inte.

Jag hittar inte publikationen. Den är tunn, den ligger här hemma nånstans, men var … ? I väntan på att det materiella objektet dyker upp får jag njuta av minnesbilderna av Bensons fina bilder. Men de kan jag inte dela med T.

Hoppas jag hittar häftet (försett med författarens dedikation …), annars får jag väl försöka få tag i det på annat sätt.

Det blir nog inte lätt. Benson är död sedan länge; mejlar David Nessle, som skrev förordet och han vet inte var man kan få tag i publikationen; antikvariat.net är ingen hjälp. Verkar som om en rejäl storstädning här hemma är den troligaste lösningen.

Apropå Tom Benson: SvD skriver om Annika von Hausswolff (tidigt influerad av Benson) idag och en stor utställning med Hausswolffs bilder på Magasin 3. Pågår 9 februari - 8 juni.

Skulle jag verkligen vilja se, hoppas jag kommer till Stockholm snart (men det är väl ungefär lika stor chans som att hitta Kustsanatoriet Apelviken: en dokumentation).

Beställde en av Jens S. Jensens böcker igår. Vart tog han vägen, förresten? Han publicerar fortfarande, men det var länge sen jag hörde talas om honom i svenska fotosammanhang.

När jag såg den snygga Avedonutställningen på Louisiana nyligen började jag fundera över vem som gör porträtt på svartvit storformatsfilm, kopierad på vanligt sätt. Inte för att jag vill verka konservativ eller så, men tycks det inte vara ett empiriskt faktum att allt färre fotografer som gör utställningar verkar arbeta med svartvita silverbilder (”vanliga” svartvita fotografier) på riktigt fotopapper?

Därför är det ju läge att göra precis tvärtemot. Hade jag varit en up-and-coming porträttfotograf/konstfotograf som inte hade tidningars deadlines att stressas av utan arbetade med utställningar och böcker, så hade jag kört kemibaserad klassisk jävla svartvitfoto rakt av. Jag hade freakat loss med zonsystem, fiberpapper med tung svärta och hela baletten, kanske lite selentoning; inte en digital operation hade utförts på bilderna. Corbijn, visst, men inte så många andra verkar göra det. Det hade stått ut bland alla stora opersonligt kopierade färgbilder föreställande tomma parkeringsplatser som den moderna konstfotografin tycks bestå av.

Song Chao slog igenom härom året med svartvita porträtt av kinesiska kolgruvearbetare tagna på storformatskamera mot vit bakgrund (Avedonvarning). I runda tal 1 000 $ kostar hans bilder. Även om jag varken har 7 000 kronor att köpa fotokonst för i dagsläget eller känner mig speciellt säker på att köpa en kopia jag inte sett i verkligheten utan bara på monitor, verkar det vara ett relativt bra pris för dessa gelatinsilverkopior på fiberpapper. Se flera av hans bilder på 798 gallery, Beijing.

Konsthistorikern Tanya Harrod hävdade nyligen (”Right in itself: Why craft still matters”, TLS, 26 oktober 2007) att det bland kinesiska konstnärer finns en grupp som gör ett motstånd mot de allt mer själlösa, automatiserade tillverkningsmetoderna i Kinas ekonomi.

Hon nämner bland andra Ling Shaojis kritik mot demoleringen av äldre kinesiska byggnader; Liu Jianhua och ett av dennes konstverk som “piles up 30,000 low-cost objects made in Yiwu. This is a manufacturing town unfamiliar, I would guess, to most of us, but Yiwu exports a thousand containers daily to the shopping malls of the West.” Och hon pekar på de konstnärer som använder traditionella metoder och återskapar klassiska objekt och klassiska metoder.

Hon drar en direkt parallell till vårt 1800-tal: “The presence of so many works that comment on lost skills and working practices suggests that China is developing a twenty-first-century arts and crafts movement - a turn to painstaking handwork as a response to destructive modernization - that is just as radical as its nineteenth-century Western predecessor.”

Vem vet?

Nu kan man ju inte dra för stora växlar på en enstaka fotograf (som dessutom verkar ha gjort flera färgbilder också). Men lite kul är det att fundera över om inte Song Chaos bilder passar in i Harrods schema.

Jag hade nog gärna köpt en eller annan om jag haft lite mer pengar.

I samband med en utställning med Lisette Model som Aperture visade i vintras spelade man in en diskussion mellan Larry Fink, som haft Model som lärare, och Diana Edkins. Man diskuterar skillnader mellan att arbeta i svartvitt och färg, en “humanistisk” inställning till fotografering med mera. Samtalet ligger ute på Youtube: del ett och del två.

Resten av Apertures material på Youtube finns här. Man kan tycka att Hasselblad center, Nordens fotoskola, Fotografins hus och andra organisationer i fotosverige skulle kunna använda tekniker som Youtube i lite större utsträckning.

Werner Amann, som jag hittade via Jörg Colberg, är en intressant (och lite småporrig) fotograf verksam i Berlin. En detalj: på sin blogg listade han igår sina huvudsakliga fotografiska influenser:

Influenzia - photographers, in no particular order

Wegee: Frechheit, jewish humour
Man Ray: eros & technique
Jack Pierson: words, sharp and blured
Nobuyoshi Araki: japanese dragon, no categories, laughter, perversion and culture
Marvin Heiferman: archive art
Gueorgui Pinkhassov: dream journalism
Larry Clark: fresh and dirty
Takashi Homma: look at me, lick me
Robert Mapplethorpe: obsessive form

more to come…

Lite intressant att vara så tydlig med sina influenser - och kanske lite ovanligt.

Bildrutan i P1 har idag och igår sänt en intervju med Nan Goldin. Här går det att lyssna (men dock bara i 30 dagar (dålig stil, SR!) och tyvärr bara i sunkformaten real audio/windows media istället för något smidigare format).

Inte för att jag kommer vara i Tokyo i slutet av januari, men ändå: Totem Pole Photo Gallery visar 22-27 januari bilder av Shinya Arimoto. Det verkar vara en kul utställning och en kul fotograf; den här bilden är hämtad från utställningen. I den tidigare produktionen står bland annat den här serien porträtt ut (bildserien är programmerad i flash, så jag kan inte länka till enstaka bilder, ni får alltså klicka er igenom). Fler bildserier att botanisera i finns här.

[via Tokyo Art Beat.]

A lot of artists today use photography, and they create these sort of installations or conceptual photographs. But you remember almost none of those photographs. They just sort of sit there and you have to figure out the guy’s theory to get into the work. The reason the images don’t get inside you is because the artists don’t understand anything about photography. You can’t just set things up and photograph them and expect the picture to “zap.” It is very important that the mind feels that there is a moment of truth or a moment of authenticity. It’s really crucial, because if the artist’s hand is seen as too strong, the pictures seem either dead or contrived. The mind doesn’t believe it. The mind has to see that photograph as commenting on some aspect of truth, whatever truth means.

[…]

The essence of photography is freezing minute periods of time. The mind has to believe that you’ve captured a genuine moment, because that is the purpose of photography. The mind has to believe that the moment can’t be repeated.

En intressant intervju med Roger Ballen på Seesaw magazine.

[via Lens culture.]

På 1970-talet undervisade Garry Winogrand på University of Texas. Här finns en artikel om Winogrand i Texas med några bilder, skriven av en av hans studenter (pdf, 7 mb) [via RFF].

It’s folly to assume that your photographs are ever going to change the world.

Har bläddrat mycket i en fin bok med Martin Parrs bilder de senaste dagarna. Som en liten pendang: här finns en intervju med Parr på Lensculture (även som ljudfil).

(Har tidigare länkat till en annan intervju med Parr.)