Varje tid har sina fotografer som väljs ut, som kanoniseras, som lyfts upp. Det har byggts upp mekanismer för sådana kanoniseringsprocesser: via utställningar, publikationer, pristävlingar (alla dessa Årets bild-tävlingar i en massa olika länder och internationellt), fotohistoriker och -recensenter; oavsett om det gäller modefotografi, krigsfotografi, socialt inriktad fotojournalistik, etnografifoto á la Martin Parr så finns det selektionsmekanismer.
Det skulle inte förvåna mig om man kan säga att det här finns en motsvarighet till det som vetenskapssociologen Robert Merton kallade Matteuseffekten, efter Matt 25:29:
Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han
får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också
det han har.
som det hette i 1917; i Bibel 2000 är det istället
Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.
Merton menade att det fanns sådana här förstärkningsmekanismer inom vetenskapens värld; de som är redan är stora och etablerade har lättare att attrahera ytterligare resurser och uppmärksamhet, vilket ytterligare stärker deras position, vilket i sin tur … och så vidare. Kanske gäller något liknande även i fotovärlden; har du väl nått en viss position, blir det lättare att få ytterligare uppmärksamhet.
Har vi för mycket fokus på de som hamnat högt upp i de här näringskedjorna?
Vad händer, för att nu ta exemplet med krigsfotografi, om vi för en stund vänder blickarna bort från de riktiga fotograferna som fotograferar i krig, alldeles oavsett om de är De Stora Namnen - en Capa, en Nachtwey - eller om de är de mer eller mindre anonyma korrespondenterna, fotograferna och stringerserna som säljer sina bilder via bildbyråer eller som skickas ut av tidningarna.
Mediasystemet i vilka dessa verkar - som förresten samtidigt hänger ihop såväl med de kanoniseringsmekanismer jag nämnde inledningsvis som med den bild vi får av världen - kanske ibland har vissa inbyggda ekonomiska och politiska faktorer som gör att vissa bilder inte blir visade (eller ens tagna)? Vilka bakomliggande hänsynstaganden i mediasystemet påverkar den bild vi får av ett krig?
Vad som är kommersiellt gångbart eller etiskt möjligt att publicera, eller vad man måste gå med på för att få tillgång till slagfältet, är saker som rimligen borde påverka vår bild av ett krig.
Fine. Det vore konstigt annars.
Men sen har vi då det här med bilder som sipprar fram utanför det här mediasystemet. Man behöver inte vara någon fullfjädrad teknikdeterminist för att börja ställa sig frågor om inte nya tekniker för disseminering, kommentering, taggning, sökning, klassificering av bilder utanför det etablerade mediasystemet kommer att förändra saker och ting. flickr.com, del.icio.us, Wordpress, Typepad, Movable Type, blogspot.com, RSS, tags, google.com and all that.
Ta till exempel tightsqueez flöde på flickr (som jag hittade för en tid sen via RFF). Han verkar, av allt att döma, vara en fotointresserad ung amerikansk man som nu tjänstgör under sin andra period i Irak. Med sig har han sin M7, sin M8, sin DLux 3, sina rullar Kodachrome; framför allt finns han på flickr, med interiörer från hem som undersöks av soldater, med självporträttet (”I feel better than I look but then again this is a face of six months war behind him…with six more to go”), med bilder av förstörelse och så vidare.
Den här typen av material ställer frågor. Vad vågar en person som på det här sättet leverar bilder inifrån en verksamhet visa upp? Hur kan man utvärdera trovärdigheten i den här typen av material jämfört med material framtaget av traditionella mediearbetare? Vilken betydelse kommer den här typen av material få för bilden av krig? Kommer det byggas upp nya mediagenrer som sysslar med att systematisera och lyfta fram den här typen av material?
Frågor, frågor, frågor.
