Deras en gång så rika produktportfölj har minskat år för år: Technical Pan 2415, High Speed Infrared, Kodachrome är bara några av de filmer som försvunnit. Av de som finns kvar är det Tri-X jag använder mest. Vågar man hoppas på att Tri-X lever vidare i något slags fotografiskt fågen Fenix-företag som reser sig ur askan i Rochester?

Lördagsflanerande i Lund innebär ofta goda chanser för kameraspanande. Dagens fynd: en M8 på Stortorget. Den trevlige ägaren hade haft den i omkring ett år, inköpt begagnad och han prisade kamerans ergonomi, jämfört med den DSLR han annars använde. På kameran satt en CV 40/1.4.

[Tidigare inlägg i serien här.]

Buy the Limited Edition Polaroid SX-70 at the Photojojo Store!

Nu släpps en serie renoverade Polaroid SX-70 kameror av Photojojo.

Känner du också hur jag-vill-ha-känslan kommer krypande?

Buy the Limited Edition Polaroid SX-70 at the Photojojo Store!

Fujis X10 är nästa modell ut och även om den ser intressant ut måste jag vara lite initialt neggig: varför zoom?! Dålig stil! Det borde varit en ännu snabbare 40:a på kameran!

[Tidigare inlägg i serien finns här.]

(Se även här och här samt här.)

Sådan här “vernacular photography” kräver god gallring och rik materialtillgång. Jag kan inte låta bli att tänka mig en bildväljare modell Dodd vid det löpande bandet på Linkopia eller något annat av de stora konsumentlabben under den analoga epoken; vad hade han fått ut ur den massiva bildfloden som passerade genom labbet?

Dodds tolkning:

Each photograph is collected through house clearances of the deceased, where unwanted items are discarded, including whole photography archives of the once keen photographers.

The experience, skills and styles of the photgraphers range vastly. But with most there is a sense of love of their subjects and of the activity they once pursued.
Most collections are cared for, dated and ordered to some level, and kept securely, only to see them quickly discarded along with other once loved trinkets as soon as they pass.

If they didn’t become part of this collection, they would simply be disposed of and never see the light of day again.

Fotografiet som tidskapsel.

Bilden tillhör sviten Malplacé som har en framträdande plats i Grünsteins retrospektiv Figure out som jag skrev om nyligen.

Sann fotoromantik.

Jag både håller med och inte håller med. Visst, det är bra kameror som på ett hälsosamt sätt rört sig bort från det klumpiga DSLR-paradigmet utan att för den skull tvinga in fotografen i en dålig bildkvalitet. Lite som Barnack2.0: det som gjorde Leican speciell en gång i tiden var ju att dess skapare, Oskar Barnack, byggde en kamera som hade både liten storlek och hög bildkvalitet. Det möjliggjorde ett helt annat slags foto än med de stora kameror som annars fanns vid tiden.

Men jag håller inte med vad gäller de här kamerornas användargränssnitt. (Jag har en Panasonic GF-1 och en Ricoh GRD, så det är där min erfarenhet hämtas ifrån.) Jag tycker fortfarande att användargränssnittet som de här kamerorna har lämnar en del i övrigt att önska, jämfört med även halvbilliga kameror från kemiepoken som Canonet, Minox 35 GT och Konica Auto S3 för att inte tala om kameror som Leica M2, M3, M4, M6, Olympus Pen F och så vidare. Det här är viktiga saker, ett slags ergonomi, hur kameran sitter i handen och vid ögat.

Sen noterar Micke Berg även:

Nu gäller det bara att kunna få till lika snygga kopior digitalt som med den gamla metoden. Det däremot, verkar dröja.

Det ligger det nog mycket i.

Det är också en av poängerna med att fotografera och kopiera med de klassiska kemiteknikerna. Att göra tvärtemot dagens slit och släng-samhälle, att gå emot trender.

Fotografier är materiella artefakter, inte bara högar av ettor och nollor, det materiella kemifotot är härligt medan dåliga digitala utskrifter på utställningar är ett problem som Jörg Colberg med flera pekat på, inte bara jag, i olika sammanhang.

Kör kemi!

Nu tycks emellertid monumenten föra ett undanskymt liv, i några fall överdragna med klotter eller sönderslagna. Se Kempenaers bilder här.

Tidens gång är vad Kempenaers fotograferat.

Samhällets förändringar.

En Jan Jörnmark i Balkan, helt enkelt.

Läs mer om Kempenaers här.

Å andra sidan: kameran kostar 3 100 kr. För 3 475 kr får man en Heliar 15/4.5, för 2 650 en Color Skopar 21/4 (med sökare!) hos Cameraquest. Jämförelsen är kanske inte helt rättvis eftersom man kan åka på tull och man måste ha ett hus att montera CV-gluggarna på. Men ändå tycker jag de alternativen verkar roligare än Lomon.

En Olympus EP-2 med CV Heliar 15/4.5.

Fotografen, Sigfrid Lundberg (webb, Flickr) hade flera kul objektiv till sin kamera, bland annat en Minolta M-Rokkor 40/2.0.

[Tillsammans med ett tidigare inlägg om en M6 och ett om en Contax med Biogon 21 blir det här början på en serie inlägg där jag helt fräckt snor idén från Tokyo Camera Style.]

Vem gör något liknande här i Sverige?

Bland låga priser finner vi Lars Tunbjörks snajdiga “Software Company” som gick för bara 15 000 och Hans Geddas Al Jarreau-porträtt som återropades (lågt utrop: 10-12 000). Vidare noterar vi under billigheterna att man kunde bli ägare till en snygg Sieff för bara 50 000, vilket också var utrop (bra köp!).

Vidare noterar vi att ingen verkar vara speciellt intresserad av Olsons brobilder (jag förstår folk!, klockorna stannar, så trist är det) och att tråkmånsarna paret Becher inte heller tycks sega sig uppåt i pris (här har också marknaden rätt). Däremot förvånas jag lite över att Spanska ridskolan gick för enbart 17 000; jag vet inte om jag tycker den är så värst jättesnygg, men det är en fin bild och en klassiker som man sett i alla år i olika fotosammanhang. Kopian är dock inte samtida utan 70-tal vilket kanske pressar priset nedåt.

Bland dokumentärfoto (eller vad vi nu ska kalla det) noteras att det går att köpa Nils-Johan Norenlinds Stoffe med flickvän, ett stycke svensk 60-tal, för 6 000 kr. Strömholmbilder, flera fina men inte de ikoniska, gick för förutsägbara priser.

Megastjärnan Irving Penn tycks stabilt ha parkerat sig runt en kvarts miljon; de som var till salu på den här auktionen är fina men inte de jag hade valt om jag velat köpa en Penn (möjligtvis med undantag för cigarettfimpen)

Att tråkmånsen Albert Watsons trista Keith Richards gick långt över utrop och slutade på 205 000 förvånar mig inte (folk har dålig smak); en annan toppnotering, Dennis Hoppers Double standard (210 000) känns däremot mer rättvis.

Nu är allt det här en rent akademisk fråga för mig, jag har varken 210 000 eller 50 000 eller ens 6 000 kr att lägga på foto; jag får nöja mig med att köpa oetablerade japanska undergroundfotografer. I och för sig är det kanske roligare på sätt och vis, det kräver lite nyfikenhet att hitta sådant foto jämfört med att släntra in på Buckan och lägga upp VISAkortet för att få något som alla redan känner till, något som är etablerat. Men det hade varit kul att kunna köpa något av det här; Sieff-en hade sett snygg ut i hallen hemma …