Jag förstår att Fotografiska måste dra in sponsorpengar på något sätt. Men ändå: det här hade man kunnat lösa på ett snyggare sätt.

Inget krafs, bara zen-aktig digitalfoto.

Varför har inte Panasonics, Leicas, Olympus, Ricohs eller Canons designers kommit på den här idén och byggt den?

Jag har förresten aldrig varit något fan av Holgakameror så jag gillar inte den medvetna skräpoptiken på den här designen. Men byt ut plastlinsen mot en Summicron 50 eller Summicron 35 (eller kanske ännu hellre: en Zuiko 50/1.8, objektivet med ett av de bästa pris/personlighet-förhållandena jag någonsin använt) så har man här ett koncept som är bara så himla rätt. Designen har utbytbar optik så det är ju bara att välja en M-bajonett så har man tillgång till hur mycket kul gluggar som helst i M-bajonett och skruvfattning. Man kanske kunde tillverka kameran med olika fattningar: M, Olympusbajonett, Canon, M42 osv.

[Via Blake Andrews.]

Man kanske skulle starta en lokal version av Tokyo Camera Style?

Pågår till 29 maj.

[via Blake Andrews]

Utställningen pågår till 28 juni.

Häromkvällen observerade jag nämligen vad som såg ut som en relativt hög IR-känslighet hos kameran i iPhone när jag riktade den mot spisen. (Ja, jag brukar gå omkring och rikta mina digitalkameror mot vitvaror och annan köksutrustning. Gör inte du det?) Den glödheta plattan såg mycket ljusare ut på LCD:n än i “verkligheten”. Kanske går det alltså att få IR-effekter med iPhonen? (Notera: jag talar här om riktig IR-fotografering med filter, inte fejkvarianten där man tar ett vanligt foto och sedan manglar filen genom en app som simulerar IR-foto.)

Några sekunders googlande och jag fiskar upp en del exempel som pekar på att min förmodan tycks vara riktig: här finns några bilder tagna med iPhonekameran genom ett IR-filter.

Det är sådant foto som jag gillar: straight photo, inga studiobilder utan bilder från gator, klubbar, backstage på teatrar; inte manipulerade bilder - eller rättare sagt, manipulationen finns i fotografens snabba val av utsnitt i tid och rum, snarare än i eftertankens kranka Photoshopblankhet.

Bilderna var ojämna, men lägstanivån var hög och det som var bra var riktigt bra. Framför allt gillade jag Shigeichi Nagano, vars bilder spänner från tidig efterkrigstid till vår tid. Han fångar det amerikaniserade japanska näringslivet omkring 1960 och de våldsamma studentprotesterna som samtidigt pågår utanför etablissemanget, på gatorna där studenter protesterar mot ett amerikanskt-japanskt militärt samarbetsavtal, en halv mansålder senare fångar han ett mer anemiskt nollnolltals stilla stadsmiljöer.

Utställningen har gjorts av bland andra Marc Feustel på Studio Equis; Feustels har god koll på japanskt foto och skriver en blogg som är läsvärd och ger goda tips om vad som händer fotografiskt i Tokyo, jag har skrivit om den tidigare här, här, här och här.

Utställningen pågår till den 2 maj.

Clemens Poellinger (SvD) och Lars Epstein (DN) om samma utställning.

Kameran i min iPhone är ingen höjdare, direkt; sluddrigt fokus och utfrätta högdagrar tillsammans med den knappast fotograferingsvänliga ergonomin gör att det här inte är något fotograferingsverktyg värt namnet.

Men det blir lite mindre dåligt när man installerar appen Vint B&W, Erik Petterssons fina tolkning av det svartvita mediet.

(Har inget med säljaren att göra.)

Följ utvecklingen på deras nyöppnade webb.

Bra webbaktivitet kan förstås vara ett sätt att skapa publikkontakt. Fotografiska har hittills arbetat med Facebook för denna publikkontakt vilket genererat viss aktivitet, men som jag inte tycker är en optimal lösning. Alla människor finns inte på Facebook (även om det kan verka så …) och jag tycker generellt det är en bättre lösning för Fotografiska att bygga en webbommunikationslösning på bloggar, twitter och andra öppnare format än Facebook.

Därför är det bra att se att de har en bloggfunktion på sin nyöppnade webb och jag hoppas de kommer fortsätta lägga ut saker där, snarare än bara på Facebook.

Fotografiska har en i dagsläget inte speciellt informativ webbsida modell broschyr; däremot kommunicerar de med omvärlden genom att lägga ut saker på Facebook då och då. Det är ju bra, men jag hade hellre sett att det flödet hade legat i bloggformat; som det är nu tappar man en del interaktion, i och med att man måste logga in på Facebook för att göra en del saker. Och, förmodar jag, sökmotorsynligheten hade blivit bättre ute i det fria jämfört med inne på Facebook. Det blir lite av en inlåsningseffekt, det här med att göra all sin social media-grej på Facebook.

Får se om det blir mer flöde och web2.0 över deras webbnärvaro när den nya webbsidan kommer igång den 26 mars.

Högkvalitativt foto taget i ateljé på storformatsfilm syns överallt (Avedon, Penn, etc, etc), så du kör med grynig HP5 i en Canon Dial halvformatskamera (Walter Hirsch).

Svartvitt är det dominerande uttrycksmedlet för konstnärligt foto, så du kör med färgfoto, helst med lite grälla färger (William Eggleston).

Och så vidare - det går att hitta fler exempel genom fotohistorien.

Idag, med en fullt ut genomförd övergång till digitala teknologier inom fotovärlden, är filmbaserat silverfoto en väg framåt för den som vill göra bilder som ser annorlunda ut. Det är inte direkt någon djärv gissning att silverfoto kommer leva vidare inom överskådlig tid som en nischprodukt. Vissa filmer och papperssorter kommer förvisso försvinna, men en del kommer att finnas kvar och kanske till och med återintroduceras. Mörkrum kommer finnas kvar här och där. Det kommer finnas bildkonsumenter som ser skillnaderna och som kommer att titta på, köpa och vilja äga bilder som inte liknar de allra flesta.

Denna estetiska ekonomi, kanske kan den tolkas i termer av en bourdieusk distinktion, ser vi nu inom porträttfotografin. Ateljé Uggla, till exempel, gör fortfarande bilder med klassiska tekniker. De lyfter till och med fram detta som en poäng i sin marknadsföring. De kör helsidesannonser i SvD:s kulturbilaga (senast idag) om bröllopsfotografering: “Vi arbetar hantverksmässigt med analog svart vit fotografering. Förstoringarna är silvergelatin på fiberpapper och monteras på syrafri kartong, för vi vill ju att ni ska kunna njuta av bilderna även på guldbröllopsdagen.”

Jag tror Ateljé Uggla gör helt rätt här. Den distinktion (och den estetiska upplevelsen!) det innebär att fotografera bröllopsfotot med traditionella tekniker är något som en del människor är beredda att betala extra för. Den extra tid som Ateljé Uggla måste lägga ner på mörkrumsarbetet istället för det moderna arbetsflödet [digitalkamera -> Photoshop -> fil som skickas för utskrift] kan de mycket väl täcka in ekonomiskt, föreställer jag mig.

Här i Lund finns en motsvarighet: Ateljé Närbild, Sussa Stubbergaard-Olson, gör snygga svartvita bilder med traditionella tekniker på 6×6 mellanformatsfilm. Förutom att hon är en duktig fotograf gör teknikvalet att det står ut i mängden.

Den här Elmaren ser intressant ut för 225 dollars. Har länge velat ha ett 50 mm från Tessarfamiljen …

Jag har aldrig kört med Contax/Yashica, men deras 85/1.4 verkar ju bara så coolt. Här är ett till salu nu.

Jag kommer på mig själv med att tänka på Klas Östergren när jag ser Micke Bergs Stockholmsbilder. Det är något i tonläget som stämmer överens. Hade varit intressant att se en kombination av Östergrens text och Bergs bilder.