Fotografiskt

Åh, jag vill åka till Tokyo! Eyecurious går en gallerirunda där och man blir ju så nyfiken: Cartier-Bresson, Moriyama, nya bilder från Araki, Mu Ge och så vidare.

Jag hittade en läsvärd intervju med Garry Winogrand från 1981 som jag inte läst tidigare. Bland annat framkommer att Winogrand arbetade ganska mycket i reklambranschen innan han slog igenom. Man blir lite nyfiken på hur hans stil som reklamfotograf såg ut …

Bland alla fotografiska processer måste jätteformatet från Polaroid framstå som ett av de mer speciella. Kameror som tar bilder i skala 1:1 i formatet 20×24 - japp, det är 20 gånger 24 tum vi pratar om, inga småttiga centimetrar -, byggda i en blandning av högteknologi och lågteknologi (trä såväl som kompositmaterial) i början av 1980-talet. Polaroid byggde några få exemplar.

Jag har aldrig sett någon av kamerorna eller de bilder man kan ta med dem i verkligheten, men jag har under ett antal år då och då stött på dom på nätet. Först hos Elsa Dorfman som jag plockade upp häromåret när jag hängde en del på fotosidor skrivna av Philip Greenspun, grundare av photo.net och vän till Dorfman. Nu dyker kameran upp igen via en kommentar till en krönika av Jim Hughes på The Online photographer. Det är fotostudion 20×24 Studio i New York som gjort en liten film om hur kameran fungerar, upplagd på Inside analog photo.

Jag tror jag har länkat till den här parodin tidigare, men den är fortfarande kul om man har hängt en del på fotoforum på nätet.

Mu Ge är en kinesisk fotograf (hittad via Eyecurious) som ägnat flera år åt att fotografera De tre ravinernas damm, en av de största infrastrukturprojekten i vår tid. Framför Mu Ges objektiv hamnar dock inte de 26 turbinerna som skall få en maxeffekt på 18 000 megawatt eller den över två kilometer långa dammen utan människorna som lever i området.

Projektet kallas Go home. Jag tycker det ligger något sorgset över bilderna … Som om Mu Ges bilder vore antitesen till sådana där teknikoptimistiska bilder på magnifik infrastruktur som var så vanliga på bägge sidor av järnridån under 1900-talet. Konsthistorikern Tanya Harrod påpekade häromåret att det finns kinesiska konstnärer som gör motstånd mot vad man ser som en allt mer själlös masstillverkningsindustri i landet. Kanske kan man se på Mu Ge i ljuset av detta.

Se även Mu Ges bok.

Lars Hall visar fotografier ur sin samling med Irving Penn på Gun Gallery i Stockholm. Pågår 15-30 januari.

Den utställningen hade jag så gärna velat se - synd att Stockholm ligger så långt från Lund.

Ni som har följt Fotografiskt ett tag vet att jag är något av en fan av det gamla; jag får helt enkelt ut stor njutning av att se fotografier tagna på film och kopierade på fotopapper med den kemibaserade, gelatinsilverfotografiska, processen - gärna snyggt tryckta i riktiga fotoböcker eller ännu hellre som bilder på utställning. Det gamla är inte något självändamål - det finns massor av trista analoga fotografer, det finns massor av fina digitala bilder - men generellt gillar jag kemifoto i svartvitt. Och mina egna fotografiska övningar sker helst med kemibaserat foto; även om jag tar mycket bilder med digitalkamera, är det när jag kör filmbaserade kameror jag tycker det är lite extra kul att fotografera: lite som musiker som de senaste tjugo åren föredragit att trassla in sig i patchkablaget på en Korg MS20 istället för att förlora sig i menyerna på en Yamaha DX7.

Nåväl. Mina retrofotografiska intressen sträcker sig dock inte så långt, jag har aldrig varit i närheten av att pröva tekniker från den där vilda västern-epoken i fotografins historia; före det att den fotografiska processen stabiliserade sig fanns det flera format som sedan slogs ut då torrplåten och sedan celluloidfilmen kom. Ambrotyper, kalotyper, våtkollodiumplåtar och allt vad processerna nu hette.

Men det finns förstås en liten fotografisk subkultur som söker sig tillbaka till dessa tekniker. Tag, till exempel, och titta ett slag på Stephen Berkmans svit av ambrotyper, en teknik som tycks ha konkurrerats ut på 1860-talet. Det är arrangerade “konst”-foton men det är något intressant tonläge i de här bilderna; det är något i mötet mellan den här gamla fototekniken och vår tid som laddar bilderna, får dem att ruva på något slags magi.

Genast spinner fantasin igång - vilka av mina vänner och mina samtida hade jag velat se förevigade i ambrotypteknik à la Berkman? Jag fylls av en visuell lust som nog aldrig kommer att tillfredsställas. För hur fan skulle jag få T., S., J.-E. och alla de andra jag ser för mitt inre ambrotypiöga att hamna på en sådan plåt?

[Stephen Berkman hittade jag via Evan Mirapaul.]

Update 15 april: Stefan Rimm skriver vidare på ett intressant vis om ambrotyper och han länkar även vidare till en video om våtkollodionprocessen.

The idea of observing the effects of electrical discharges on photographic dry plates reflects my desire to re-create the major discoveries of these scientific pioneers in the darkroom and verify them with my own eyes.

Hiroshi Sugimoto är fascinerad av elektricitetens idé- och vetenskapshistoria och verkar vilja återskapa något av den fascination 1700- och 1800-talens naturfilosofer kände för fenomenet; han gör det genom att skicka urladdningar från en van der Graaff-generator på 400 000 volt rakt mot en fotoplåt.

Naturfoto ger mig sällan något, men de här fotografierna av en naturkraft kan jag inte låta bli att finna intressanta.
Som den här eller den här eller den här sviten från en utställning på Fraenkel Gallery.

[via Eyecurious.]

Jag har tidigare gnällt över dåliga kopior på en utställning och även uppmärksammat Jörg Colbergs skrivande på samma tema. Är slarvigt printade utställningskopior en trend? Ett ytterligare belägg finner vi på Street level Japan som sett en utställning med Narahashi Asako på Tokyo Art Museum:

“Coming Closer and Getting Farther Away 2009/1989“ (up until December 27) was a real disappointment, largely because the prints were so poor in quality. It’s not an exaggeration to say that the catalog for the show, even the flyer for the show, looked better than these prints, which were large-sized inkjets with gigantic white borders. The colors were completely flat, as if there was a pale blue color cast—so frustrating when it’s obvious that Narahashi can make good prints!

Beyond their quality, all of the photos in this show were hung unframed, pasted to the wall by the top two corners. The bottom two corners hung free, and the paper was bent or creased in many places, as if each photo had been, as they say, blowing in the wind.

Någonstans undrar jag om vi inte måste återerövra upplevelsen av fotografiet som materiell artefakt.

Eyecurious om fotoböcker; läsvärt!