Fotografiskt

Ett klassiskt knep är att göra tvärtemot vad de allra flesta gör:

Högkvalitativt foto taget i ateljé på storformatsfilm syns överallt (Avedon, Penn, etc, etc), så du kör med grynig HP5 i en Canon Dial halvformatskamera (Walter Hirsch).

Svartvitt är det dominerande uttrycksmedlet för konstnärligt foto, så du kör med färgfoto, helst med lite grälla färger (William Eggleston).

Och så vidare - det går att hitta fler exempel genom fotohistorien.

Idag, med en fullt ut genomförd övergång till digitala teknologier inom fotovärlden, är filmbaserat silverfoto en väg framåt för den som vill göra bilder som ser annorlunda ut. Det är inte direkt någon djärv gissning att silverfoto kommer leva vidare inom överskådlig tid som en nischprodukt. Vissa filmer och papperssorter kommer förvisso försvinna, men en del kommer att finnas kvar och kanske till och med återintroduceras. Mörkrum kommer finnas kvar här och där. Det kommer finnas bildkonsumenter som ser skillnaderna och som kommer att titta på, köpa och vilja äga bilder som inte liknar de allra flesta.

Denna estetiska ekonomi, kanske kan den tolkas i termer av en bourdieusk distinktion, ser vi nu inom porträttfotografin. Ateljé Uggla, till exempel, gör fortfarande bilder med klassiska tekniker. De lyfter till och med fram detta som en poäng i sin marknadsföring. De kör helsidesannonser i SvD:s kulturbilaga (senast idag) om bröllopsfotografering: “Vi arbetar hantverksmässigt med analog svart vit fotografering. Förstoringarna är silvergelatin på fiberpapper och monteras på syrafri kartong, för vi vill ju att ni ska kunna njuta av bilderna även på guldbröllopsdagen.”

Jag tror Ateljé Uggla gör helt rätt här. Den distinktion (och den estetiska upplevelsen!) det innebär att fotografera bröllopsfotot med traditionella tekniker är något som en del människor är beredda att betala extra för. Den extra tid som Ateljé Uggla måste lägga ner på mörkrumsarbetet istället för det moderna arbetsflödet [digitalkamera -> Photoshop -> fil som skickas för utskrift] kan de mycket väl täcka in ekonomiskt, föreställer jag mig.

Här i Lund finns en motsvarighet: Ateljé Närbild, Sussa Stubbergaard-Olson, gör snygga svartvita bilder med traditionella tekniker på 6×6 mellanformatsfilm. Förutom att hon är en duktig fotograf gör teknikvalet att det står ut i mängden.

Hans Gedda visas i en retrospektiv på Åmells i Stockholm 24 maj - 27 juni. En av de där fotograferna man växte upp med på 1980-talet. Fina porträtt!

En intervju med Gedda av Clemens Poellinger finns i dagens SvD (men den verkar inte ha kommit upp på deras webb än).

Vi som följer Daniel Ridings produktion vet att bland alla bilder tagna med leicor, summitarer, Jupiter 12-or och annat i 35-millimetersgenren glimrar det då och då till fina kvadratiska mellanformatsporträtt; Daniel har en Rollei som han använder på ett bra sätt. Nu har han redigerat en bok med bilder tagna av Rolleifotografer.

Mellanformat, speciellt 6×6, är inspirerande.

Hur sjutton har du gjort det där? Vilka effekter har applicerats på bildfilen, är det en elaborerad HDR-teknik som ligger bakom?

Det är vad Andrew Hetherington fick höra av någon som sett en uppsättning bilder i ett reportage.

Svaret var negativ färgfilm, vanliga c-prints, en enda blixt rakt på, dagsljus, old school Hasselbladskamera, inget retuscharbete.

I en värld där nästan alla bilder i media är digitalfoton framstår silverbaserat foto som speciellt. Ibland lönar det sig att göra tvärtemot alla andra.

Lite fönstershopping: en Fuji GSW 690 III för 11 500 eller en Mamiya 6 med 75 och 150 mm för 8 500? Den där CV 21/4 som jag kikat lite på senaste tiden har börjat stiga i pris, 2 550 när det är ett par timmar kvar på auktionen. Och en Superwide har jag ju alltid velat ha …

Update 21:an slutade på 3 500 kr; alldeles för dyrt, tycker jag (även om man fick med en M-adapter).

Snyggt porträtt av Justin Ouellette.

Ett par Traderaauktioner:
Hasselblad 500C inkl 80/2.8 och magasin 12: 1925 kr för tillfället, mindre än tre dagar kvar på auktionen.

Canon dial, 326 kr, 7 dagar kvar.

Och en frestande sak på Blocket:
Mamiya 6 med 75:a och 50:a, inget pris angivet.

Jag har inget med säljarna att göra.

Update 6 maj: Bladaren slutade på 4710, intressant, trodde den skulle bli billigare. Köpte min 500C med 80:a och mag 12 1987 för 5900, men då var den nyservad av Pro Camera Service (David Knapman) och med garanti. Och Mamiyan verkar vara såld …

Har precis fått tillgång till en scanner som klarar mellanformat. Det är inte någon filmscanner utan en sådan där kompromissgrej; en Epson Perfection (öhh) 3200 Photo flatsbäddscanner med inbyggt dialock.

Det rinner tjocka floder digital bildinformation ur firewirekabeln, scannern producerar tunga filer. Den har förstås brister jämfört med en riktig filmscanner; om jag förstorar delar av en bild riktigt mycket, är det tydligt att optiken i själva scannern inte är speciellt bra, även jämfört med en billig filmscanner (jag kör Konica-Minoltas budgetmodell, Scan Dual IV, på 35 mm).

Men det gör inte så mycket. Det är som att släppas ut i friska luften, när man går upp i filmformat från 35 till 6×6.

Det kommer fler mellanformatsbilder på min fotoblogg framöver.

Via Jörg Colberg hittade jag Jamie Campbells hemsida. Färgporträtt i kvadratiskt format. Men han har en blogg också, och egentligen är väl den intressantare.

Fotografers hemsidor är oftast väldesignade; snygga typsnitt, dramatiska bilder på mörk bakgrund och elaborerade flashkodade gallerier (sällan syns väl så mycket flash som på fotografhemsidor). Hemsidorna är skyltfönster, portfolios, marknadsföringsverktyg. Förstås. Därför verkar fotograferna lägga så stor vikt vid dem.

Men hemsidorna blir ibland lite opersonliga, platta, sällan uppdaterade, broschyraktiga. Roligare då att se en del fotografer som använder bloggformatet för att lägga ut bilder (och ord) lite oftare, lite mer personligt, lite mindre pretentiöst.