Fotografiskt

Anton Corbijn fotograferar drottning Beatrix av Nederländerna och får kritik för att det är … tja, dåliga bilder. Det är kanske det som inlägget hos Rood Petje handlar om, jag kan inte holländska. Att Corbijn fotograferat Beatrix står dock klart.

Och nog ser väl bilderna lite väl trista ut. Sedvanliga svartvita Corbijnbilder hade kanske varit lite väl magstarkt för beställaren. Passar liksom inte in i genren “berömda fotografer tar officiella färgporträtt av kungligheter” - Cecil Beaton, and all that - men som tankeexperiment kan man fundera: vem vet, Corbijn kanske körde ett A12 med Tri-X efter färgen var avklarad?

Nej, tror inte det.

I Tokyo visar Paul Smith gallery vad som ser ut att vara en fotoutställning baserad på Control (10-15 januari).

Årets första bokköp visade sig vara ett lyckokast: Anne-Celine Jaeger, Image makers, image takers (London: Thames & Hudson, 2007) är en bok om fotografer och andra inom bildbranschen. Ett antal fotografer har intervjuats. De är verksamma inom områdena konstfoto, dokumentärfoto, mode och reklam samt porträtt. Dessutom har ett antal curators, gallerister, bildredaktörer, förläggare och bildbyråpersoner intervjuats.

Varje fotograf svarar på ett antal till synes enkla frågor om inspirationskällor, teknik och utrustningsval, hur man interagerar med motiv, fotobranschens villkor med mera. Bilder ur fotografens produktion visas.

Urvalet är brett - jag gillar hur man inte låst sig fast vid vad som kanske i vissa kretsar anses vara “finare” domäner som dokumentärfoto eller konstfoto utan även har med modefoto och reklam och kändisporträttörer - och de som är med är stora var och en inom sitt område: Ellen von Unwerth, Mary Ellen Mark, Sebastião Salgado, Anton Corbijn, Rankin, Martin Parr, Stephen Shore, David LaChapelle, Boris Mikhailov och så vidare. Men det här är inte enbart något panteon av etablerade storfräsare, utan man har även tagit med en sektion med lite yngre fotografer, bland andra Naomi Harris.

Bra läsning, inspirerande - rekommenderas!

Alec Soth, som förekommer i bokens avdelning med yngre fotografer, bloggade om boken tidigare, men det hade jag missat utan snubblade över boken på Gleerups fotoavdelning, som har en bra inköpare på fotoområdet.

Quinn Jacobson arbetar med våtplåtstekniker, en uppsättning processer som kördes över av den obönhörliga fototekniska utvecklingen när torrplåtar och rullfilm kom på 1880-talet. Han har hållit på länge med våtplåtar och bland annat publicerat boken The Contemporary Wet Plate Collodion Experience.

Bilderna är fina. Först associerade jag åt Anton Corbijn och den lithfilmskopiering han använde på 1990-talet, men det är bara en föraning. Det är en teknik som ger riktigt tunga bilder, här exemplifierat av några av Quinns porträtt:

Ron
Kerby
Michael
Miranda

Jag vill bli fotograferad av Quinn Jacobsson.

[via RFF.]

För några år sedan var det en bra utställning med Anton Corbijn här i Lund, på det nu avsomnade Galleri Clemens, en utställning som jag minns - med hjälp av ett litet bloggosfäriskt minnespiller - som en mer sammanhängande upplevelse än den stora retrospektiven i Stokholm. 33 still lives kan man ju alltid bläddra i för att minnas utställningen.

Nu är han aktuell med Control, hans kommande film om Ian Curtis som filmas i svartvitt och för tillfället håller på att produceras. Det ska bli spännande att se vad det blir av Control; en del av de rörliga bilder han gjort, till exempel med Depeche Mode, har snygg svärta och kornighet.

Hittade förresten en intervju med Corbijn via Exposure compensation.

På pappret är utställningen “Som du ser mig” på Malmö konstmuseum en del av fotobiennalen i Skåne 2007, men det är bara en liten del av utställningen som består av fotografier. Det gör nu inte så mycket; som besökare kan man fundera över linjer och kontinuiteter genom konsten som inte begränsas av tekniker: oavsett oljefärger eller gelatinsilver, är det likafullt porträtt det är frågan om.

Så till fotografierna. De är inte många men de är bra. Längst in hänger fyra svartvita porträtt som flankerar en video, två porträtt signerade Christer Strömholm, två Imogen Cunningham. Strömholmbilderna tillhör standardrepertoaren: det är dels “White lady” som jag sett ganska ofta (bland annat hemma hos A., som äger en kopia!), dels en av bilderna från Place Blanche, “Eva”; bra bägge två. Speciellt “Eva” sugs jag in i.

Cunninghams bilder är tråkiga; ateljeporträtt rakt upp och ner, men de är intressanta tekniskt. Inte minst hennes porträtt av fotografkollegan Alfred Stieglitz från 1934 är bedårande fototekniskt hantverk: titta på det! Fantastisk skärpa och en tonskala man kan dö för. Merparten av de bilder vi ser är på datorskärmar eller tryckt på papper; när man då får se riktigt välgjorda fotografiska bilder är det något speciellt.

Nan Goldin är representerad med en serie om fyra bilder; det är den gripande “Gilles & Gotscho”, en dokumentation om liv och död, komprimerat till några få bilder.

Här finns ett porträtt av Adam Clayton i U2, signerat Anton Corbijn. Jag gillar Corbijn, anser att han är en av vår tids största porträttfotografer. Här har man kanske inte valt en av hans starkaste, men den är bra.

Utställningen har två Diane Arbus, vilket var kul att se. Den ena bilden, föreställande en transsexuell man, har jag sett ofta i olika tryckta sammanhang men den andra, föreställande en muskulös man, var ny för mig. Hängda bredvid varandra ger de tankeföda för den som i socialkonstruktivistisk anda vill fundera över sexualitet och identitet; det finns en C-uppsats i genusvetenskap i de där bägge Arbusbilderna!

Man kan se “The blind woman” av Annika von Hausswolff från 1998; det är något av David Lynch, något med Twin Peaks, över bilden. Tankeväckande.

Det brukar sägas att Malmö konstmuseum - fysiskt sett inknökat i samma byggnader som dioramornas uppstoppade djur, akvarier och terrarier, stenåldersskelett och kanoner: det vore läge att ge konsten en helt egen museibyggnad - har en mycket god samling konst, merparten magasinerad. Jag vet inte om det är sant, men den här porträttutställningen antyder att så är fallet. Man har uppenbarligen skaffat sig bra konst i olika tider; man undrar lite över hur stora samlingarna av fotografi är - är det man ser på utställningen toppen på ett isberg? I vilket fall har man haft en skicklig inköpare; man köpte Strömholm i början av 1980-talet, Corbijn några år senare, Goldin i slutet av 1990-talet - bra!

Utställningen pågår till den 9 april. Gå och se den, den är bra och ger alltså mersmak. Mer fotoutställningar på Malmö konstmuseum, plocka fram vad ni har i gömmorna!