Fotografiskt

Fotointresset går i vågor: som amatör kan jag kosta på mig att hålla på med foto för att det är kul, när det är kul, inte för att jag ska dra in pengar till månadens räkningar. Och 2009 var ett år då jag av någon anledning inte höll på så mycket med foto; endast 33 bilder lades till den digitala skokartong som är min fotoblogg (och av dom var jag kanske minst missnöjd med den här eller den här). Och mitt bloggande om foto här på Fotografiskt har inte varit speciellt livaktigt; periodvis låg det helt nere.

Men några saker hände ändå som gör att man kan göra som alla andra i dessa tider, nämligen sätta samman en lista.

Årets utställning: för min del var det Refricater, Christer Järeslätts utställning på Kulturen. Jag gillade projektet i bokform och det var bra i utställningsform. Ojämnare men likafullt intressant att se var den stora retrospektiven från Tio fotografer på Lunds konsthall; jag graviterade vid varje besök mot Georg Oddners magnifika porträtt av Naima Wifstrand: vilken blick, vilken komposition, vilken svärta!

Årets fotoklubb: den ännu okonstituerade, icke-existerande och högst virtuella klubb som utgörs av folk med analoga kameror, företrädesvis mätsökarkameror, som jag möter på Lunds (och ibland Malmös) gator. Vi stannar en stund och pratar lite fototeknik och går sen vidare; de allra flesta är främlingar, jag möter dem aldrig igen. Häromdan snubblade jag till exempel över en snubbe med en Cosina Voigtländer R3 med Canon 35:a (och stilenlig Canonsökare) i ICA Malmborgs konservburksavdelning … Hedersmedlem i föreningen: Antti Sivén.

Årets hicka: min Leica M3 har börjat hicka; ibland hänger den sig, var sjunde filmrulle eller så händer det att slutaren står kvar i öppet läge (hände senast idag). Dags för service, kanske? Det är ändå en kamera som tillverkades för mer än 50 år sedan. Bubblare i den här kategorin: mina notoriskt opålitliga Minox, nu senast en 35 ML.

Årets film: Adox 100 (AKA Efke KB100). Som alltid. Vilken film!

Årets framkallare: Rodinal.

Årets retroinnovation: The Impossible Project. Önskar bara att de kunde ge sig på peel apart-filmerna också.

Refricater, Christer Järeslätts snygga hantering av polaroidmediet, tycker jag om. Nu ställer han ut bilderna på Kulturen i Lund, utställningen pågår till 27 september.

Hasselblad Center visar den brittiske fotografen Dryden Goodwin 24 januari-8 mars. Bilderna i utställningen Cast är manipulerade fotografier: teckning på foto.

The Photographers’ Gallery visade Cast i höstas och på deras webb finns ett antal bilder. Svårt att avgöra om det här är bra baserat på småbilder på datorskärm - det är alltid ett lyft att se fysiska bilder när man sett mycket fotografi på datorn! - men lite intressant verkar det ändå vara. Jag tycker om Christer Järeslätts bilder där teckning och foto möts, så jag är lite nyfiken på Goodwins teknik.

Apropå Järeslätt kommer hans bilder att visas på Kulturen i Lund senare i vår.

Christer Järeslätts Refricater (Sanatorium förlag, 2008) är en samling porträtt av svenska serietecknare, fotograferade på storformatsfilm.

Boken innehåller porträtt av dryga femtiotalet svenska serietecknare ur flera generationer: klassiker som Per Åhlin och Hans Arnold; väletablerade som Ulf Lundkvist, Joakim Pirinen och Lena Ackebo; nydebuterade som Sara Granér.

Bilderna är manipulerade. De underliggande porträtten är fina och hade i många fall stått väl för sig själva (på det där storformatiga sättet som jag gillar, med lång tonalitet och fina skiftningar mellan skärpa och oskärpa) men vad som sedan hänt är intressant. Polaroidfilmen som Järeslätt använt, om jag förstått det rätt, är av den typ som ger både ett positiv och ett negativ. De avfotograferade serietecknarna har efter fotograferingen ritat och rispat på negativen, varpå nya positiva kopior skapats. Serietecknarna interagerar med seriefigurer och den materiella omgivningen, intar nya roller, har förändrats. “Who framed Roger Rabbit” fast med svenska serietecknare och i svartvitt storformatsfoto.

Jag tycker resultaten är jätteintressanta, av självklara skäl - det är tecknare som är med och tecknar i den förment objektiva fotografiska processen, de medverkande är just medverkande, inte passivt avfotograferade - men också för att det är så väl genomfört.

Att bildmanipulationen är skapad i en fördigital teknik, fotografi betyder ju att skriva (och rita) med ljus som dessutom är på väg ut (Polaroid slutar att tillverka film nu), gör det hela lite speciellt.

Fotonörden i mig undrar dock hur det dubbla skärpeplanet i några av bilderna (porträtten av Benjamin Stengård (s 15), David Liljemark (s 17), Jan Romare (s42-43) och Kim W. Andersson (s 60) till exempel) tillkommit. Shift/tilt i en kamera med förställningsmöjligheter? Sandwich? Digital efterbearbetning?

Övrigt: Christer Järeslätt ställde ut på Tres Hombres Art i Tylösand i somras. Här finns Marie Lundquists recension av Refricater i SvD.