Fotografiskt

Fina fotoförlaget Steidl publicerar Protest photographs, en svit svartvita dokumentära bilder från 1970-talet. Clemens Poellinger skriver en läsvärd recension i SvD idag, där han bland annat tar fasta på vilken betydelse autenticitet kan ha, speciellt som reaktion “på de tekniskt avancerade och manipulerade bildvärldar” som är så vanliga idag.

Det tror jag det ligger mycket i och det skulle inte förvåna mig om vi får se en revival för svartvitt, bilder som inte är regisserade modell Jeff Wall, bilder som innehåller människor, bilder som inte är nypiktorialistisk photoshopekvilibristik och representerar det som med Micke Bergs ord är “konstruerat, tillrättalagt, ordnat”, bilder som är syrefattiga. I varje fall finns det nog ett sug efter det idag.

Frågan blir väl om en sådan eventuell trend enbart kommer innebära att man retroaktivt återbrukar och återupplivar fotografer som Hare och Papageorge, eller om vi även kommer att se en nyproduktion. Jag hoppas på det senare; var är min generations Jens S. Jensen? Jag vill se ett nytt dokumentärfoto.

Häromåret köpte jag Motherland, Simon Roberts bok (som också var en utställning) om Ryssland, ett resultat av den brittiske dokumentärfotografens långa resor i Ryssland. Först var jag försiktigt entusiastisk, men när tiden gått har nog boken smält in och blivit bättre och bättre. Det är en bra bok att ha i bokhyllan.

Nu återvänder Roberts med en studie av det egna hemlandet och dess förhållande till fritid: We English. Här finns några av bilderna från boken och här finns en intervju med Roberts.

Jag associerar till föregångare som Tony Ray-Jones, Chris Steele-Perkins och Martin Parr.

Länktips: Verve Photo håller koll på yngre dokumentärfotografer.

Jag tror inte fotografi håller länge till. Jag kollar på folk som ska vara med på Planket. Alla?? är väldigt konstnärligt baserade. Jag kan inte se en enda fotograf som är rakt dokumentär, eller
“vanlig” fotograf. Allt är konstruerat, tillrättalagt, ordnat. Jag säger inte att det är dåligt.

Det är säkert skitbra, men fotografi, det vi menar med fotografi, går mot en säker död. Frågan är dock vad som är fotografiets styrka? Är det inte dokumentationen, att vi tror det vi ser på bilden är sant,har hänt? Det kommer att bli ett spännande Planket i år. Om inte annat som avstamp för en diskussion om fotografi.

Micke Berg har fel och rätt på samma gång. Det dokumentära fotografiet är inte dött, men jag förstår vad han menar: i vissa utställningssammanhang och liknande finns det en faslig massa “konstruerat, tillrättalagt, ordnat” material. Fint ibland, men lite syrefattigt och icke-dynamiskt.

Jag tror det går i faser, och nu är vi inne i något slags nypiktorialismfas med en mängd arrangerade “poetiska” bilder. Men att det är frågan om fotografiets säkra död stämmer inte.

Kolla i Söderberg & Rittsel, Den svenska fotografins historia: piktorialismen följdes av andra stilar. Det kommer en förändring …

Jamie Livingston tog 6 697 polaroidbilder, en varje dag från 31 mars 1979 till han dog den 25 oktober 1997: bilderna har blivit en utställning och en webbplats.

Mer bakgrund.

[via Lens culture och mental_floss.]

Michael David Murphy intervjuar (mp3) New York-skildraren Bruce Davidson - Subway är en glödande klassiker som i min värld slår hans svartvita femtiotalsjobb - för Atlanta Celebrates Photography. Här finns en videoversion.

[via Murphys blogg.]

Blake Andrews har hittat ett gammalt foto och börjar fundera över relationen mellan ett konstnärligt användande av foto och ett där konstnärligheten kommer in i efterhand:

This particular photo seems to support that idea that the more “artful” a photographer attempts to be –the more referential and self-conscious– the more quickly it is forgotten, while photographers who record reality in less stylized documentary way eventually gain recognition. Some of the greatest photographers of all time –Watkins, Jackson, Atget, Disfarmer, etc– didn’t think of themselves as artists so much as documentary recorders. The recognition as art came later, as artlessness became arty.

In contrast, most of the photos I see in galleries today are done by people trying to make not necessarily photographs but art. Some of them are good, some of them are bad, but the motivation for nearly all is to make art. I suspect that motivation will prove hollow in say 21 years or so.

Läs resten av inlägget här.

Galleri Format, Malmö, visar American Odyssey, en retrospektiv med Mary Ellen Mark. Vernissage: lördagen den 26 februari 13-17. Pågår till och med den 9 mars.

Intervjun med Mary Ellen Mark i Image makers, image takers handlar bland annat om att inte beskära, att vara beredd på det oförberedda, de allt mindre möjligheterna att få tidskrifter att satsa på större dokumentärfotografiska projekt, vikten av att ha självförtroende när man tar porträttfoto, att hon fortfarande använder film, att utvecklas som redigerare (hon hittar idag bra bilder på sina gamla kontaktkartor, en gång förbisedda i den första redigeringen, och har utvecklats som redigerare genom sitt arbete med att bedöma sina studenters kontaktkartor). Hon arbetar i flera format, från 35 mm till storformatskameror, både mätsökarkameror och spegelreflex; helst svartvitt, helst Tri-X.

Update: Här finns min bloggpost efter att ha sett utställningen.

Fick just den nyligen beställda boken Dom kallar oss bilbyggare: En berättelse om arbete och arbetare vid Volvo Torslandaverken i Göteborg (Helsingborg, 1978). En snabb reflektion efter några genombläddringar (jag återkommer gärna till Jens S. Jensen): jag gillar den.

Jens S. Jensen drivs av ett patos, vilket jag gillar; hans bilder inne från Volvofabriken är bra, och på ett bra sätt fångar han upp människors liv utanför Torslandaverken. Det är ett slags dokumentation av en tid och en miljö - industriarbetet i större svenska tillverkningsindustrier c. 1975 - som är viktig. Det är politiskt utan att bli alltför för plakatpolitiskt.

Mer allmänt kan sägas att jag gillar projektidén: försöket att med dokumentärfoto och text (Jensen skriver mycket, för att vara fotograf) fånga inte bara en arbetsplats utan även en bransch, ett yrke.

Det borde finnas fler projekt. På rak arm kan jag bara komma på någon eller några och den bok jag sträcker mig efter i bokhyllan för att jämföra med är min gamle vän Robbans bok; Robert Lundgren tog bilderna till en dokumentation av svenska konstnärer, Konstnärer i arbete (Göteborg, 1981), där Håkan Wettre skrev texten och Tommy Wiberg formgav. Robbans bilder visar verkligen konstnärer i arbete, deras ateljémiljöer, deras hemmiljöer. När jag lärde känna Robban i mitten av 1980-talet stod han och fotograferade reklamfoto med en tung Mamiya 67 i sin ateljé i Anderstorp - ni vet, ett sådant där oglamoröst reklamfoto till företags produktinformationsbroschyrer -, men här var det som om han släppts ut på dokumentärt småbildsgrönbete. Och resultatet blev jättebra.

Fler borde göra som Jens S. Jensen och Robban, fler borde göra yrkes- eller branschdokumentationer. Svenska bensinmacksanställda (på storformatsfilm), eller På kunskapsfabrikens golv: svenska högskoleadjunkter och deras vardag, eller Mäklare: en dokumentation (korniga Canon Dial-bilder) eller Det mediala systemets utposter: gratistidningsutdelarnas vardag eller Globala kläder: här och där med H&M och så vidare.

Back of the House är ett rätt OK arbetsplatsreportage från restaurangvärlden av Michael Harlan Turkell, publicerad på File magazine.