Om fotografi
Rune Johansen på Galleri 21 var kul; stora, nästan kvadratmeterstora, färgbilder från nordnorska landsbygden och dess innevånare. Exotiskt, främmande, dokumentärt.
Tycker det liknar Anders Kristensson och hans utställning Spår av en befolkning som jag såg här på Kulturen häromåret.
Andra bloggar på bloggar.se om: anders kristensson, fotobiennalen i skåne, rune johansenEtt urval av Christer Strömholms barnbilder har visats på Galleri Final som en del av Fotobiennalen 2007. Och jag är lite kluven.
Förmodligen är mitt missnöje - rättare: frånvaron av entusiasm - betingat av skyhögt ställda förväntningar. Christer Strömholms bilder är ju en del av fotografins kanon. För min egen, personliga, del har Christer Strömholm alltid funnits där, alltsedan ungdomens lusläsning av fotoböcker, Aktuell Fotografi och Foto (och via ETC; Johan Ehrenberg har ju bidragit till att lyfta fram Strömholm för oss som var unga på 1980-talet).
Visst, på Galleri Final visades flera av de mest kända Strömholmbilderna, bilder som om jag haft en annan privatekonomi hade köpt med mig hem och hängt på väggen. Men nånting var det som jag inte var riktigt nöjd med, jag vet bara inte riktigt vad. Kanske var det en något för snäv tematik, det här med Strömholm-ser-på-barn? Var det så att jag hellre hade velat se de transsexuella babesen från Place Blanche? Eller var jag på osedvanligt dåligt humör den där blåsiga lördagen? Kanske drog Strömholms bilder av utsatta barn fram känslor som jag som trebarnsfar inte riktigt orkade med just nu, just där?
Men, visst, där fanns några riktiga höjdare. Som den här bilden, den var det en njutning att se som riktig kopia.
Den bilden hade fått en sådan där liten klisterlapp. Det var alltså inte bara jag som gillade den. Någon med bättre ekonomi.
Andra bloggar på bloggar.se om: christer strömholm, fotobiennalen i skåne, Johan EhrenbergPå pappret är utställningen “Som du ser mig” på Malmö konstmuseum en del av fotobiennalen i Skåne 2007, men det är bara en liten del av utställningen som består av fotografier. Det gör nu inte så mycket; som besökare kan man fundera över linjer och kontinuiteter genom konsten som inte begränsas av tekniker: oavsett oljefärger eller gelatinsilver, är det likafullt porträtt det är frågan om.
Så till fotografierna. De är inte många men de är bra. Längst in hänger fyra svartvita porträtt som flankerar en video, två porträtt signerade Christer Strömholm, två Imogen Cunningham. Strömholmbilderna tillhör standardrepertoaren: det är dels “White lady” som jag sett ganska ofta (bland annat hemma hos A., som äger en kopia!), dels en av bilderna från Place Blanche, “Eva”; bra bägge två. Speciellt “Eva” sugs jag in i.
Cunninghams bilder är tråkiga; ateljeporträtt rakt upp och ner, men de är intressanta tekniskt. Inte minst hennes porträtt av fotografkollegan Alfred Stieglitz från 1934 är bedårande fototekniskt hantverk: titta på det! Fantastisk skärpa och en tonskala man kan dö för. Merparten av de bilder vi ser är på datorskärmar eller tryckt på papper; när man då får se riktigt välgjorda fotografiska bilder är det något speciellt.
Nan Goldin är representerad med en serie om fyra bilder; det är den gripande “Gilles & Gotscho”, en dokumentation om liv och död, komprimerat till några få bilder.
Här finns ett porträtt av Adam Clayton i U2, signerat Anton Corbijn. Jag gillar Corbijn, anser att han är en av vår tids största porträttfotografer. Här har man kanske inte valt en av hans starkaste, men den är bra.
Utställningen har två Diane Arbus, vilket var kul att se. Den ena bilden, föreställande en transsexuell man, har jag sett ofta i olika tryckta sammanhang men den andra, föreställande en muskulös man, var ny för mig. Hängda bredvid varandra ger de tankeföda för den som i socialkonstruktivistisk anda vill fundera över sexualitet och identitet; det finns en C-uppsats i genusvetenskap i de där bägge Arbusbilderna!
Man kan se “The blind woman” av Annika von Hausswolff från 1998; det är något av David Lynch, något med Twin Peaks, över bilden. Tankeväckande.
Det brukar sägas att Malmö konstmuseum - fysiskt sett inknökat i samma byggnader som dioramornas uppstoppade djur, akvarier och terrarier, stenåldersskelett och kanoner: det vore läge att ge konsten en helt egen museibyggnad - har en mycket god samling konst, merparten magasinerad. Jag vet inte om det är sant, men den här porträttutställningen antyder att så är fallet. Man har uppenbarligen skaffat sig bra konst i olika tider; man undrar lite över hur stora samlingarna av fotografi är - är det man ser på utställningen toppen på ett isberg? I vilket fall har man haft en skicklig inköpare; man köpte Strömholm i början av 1980-talet, Corbijn några år senare, Goldin i slutet av 1990-talet - bra!
Utställningen pågår till den 9 april. Gå och se den, den är bra och ger alltså mersmak. Mer fotoutställningar på Malmö konstmuseum, plocka fram vad ni har i gömmorna!
Andra bloggar på bloggar.se om: annika von hausswolff, anton corbijn, christer strömholm, fotobiennalen i skåne, imogen cunningham, nan goldin, twin peaksGuldåldern inom svensk reklamhistoria varade från ungefär mitten av 1960-talet till slutet av 70-talet [sic!], då reklambyråer som Svenska Telegrambyrån, Arbmans, Blankings och Ahlqvist & Görander, samtliga i Malmö, stod för innovativa och djärva idélösningar.
Så inleder Form/Design Center en sida med information om “Beställda bilder”. Den här typen av guldåldersmytologi ska man kanske inte hänga upp sig, men jag känner mig lite gnällig: den passar väl in i den självförhärligande stil som präglat den ideologiproduktion som delar av svensk designbransch hållit på med de senaste åren; den passar även som hand i handske för delar av Form/design centers publik, nostalgi för de som var med då det begav sig; att det är Malmöbyråer som nämns gör ju inte saken sämre.
Icke desto mindre var det här en sevärd utställning. Guldålder eller inte, väcker de här bilderna minnen till liv (jag är född 1967) och jag är säkert inte den enda för vilken Lewenhaupts bilder fungerar som madeleinekakor: det är något mellanöligt och Tabac after shaveigt över bilderna. Lewenhaupts bilder fungerar, de säger något om tiden de tillkom i och de säger något om de kommersiella och mediala sammanhang där fotografin existerar. Herregud, merparten av alla professionella fotografer jobbar med media och/eller reklam, inte med den arty fotografi som det ofta blir i fotoutställningssammanhang.
Därför är det bra att man får se bilderna som tidningsuppslag, som annonser. Jag hade dock velat se lite fler av bilderna som riktiga fotografier - till exempel som Cibachromekopior - vid sidan av de utställda annonserna och tidskriftssidorna, som ett slags fotografiskt jämförelseobjekt, för att se vad reklaminramningen gör med en bild; dessutom vill man se några av de här bilderna i en bättre återgivning än det förhållandevis murriga trycket de nu presenteras i, det förtjänar de.
Andra bloggar på bloggar.se om: cibachrome, claes lewenhaupt, fotobiennalen i skåne, reklamfotoUlrika Walmark har fotograferat personerna bakom denna världs stora: sekreterare och assistenter till politiker och nöjesvärldsmoguler. I utställningen “Personen bakom personen”, en del av den skånska fotobiennalen 2007, presenteras resultaten.
Det är detaljrika porträtt rakt upp och ner, stora färgfoton okarismatiskt kopierade i en färgskala som inte direkt sticker ut - som om Walmark lyft en gigantisk flatbäddsscanner mot omvärlden och tryckt på “scan”. Varje bild innehåller mycket kontext, blicken glider ofta från människan till deras miljöer, det finns möjlighet för fantasin att fundera över de här personernas dagliga liv på arbetsplatsen, om deras relationer till sina chefer: Hugh Hefner, Carl Bildt, Hanan Ashrawi, Condoleeza Rice och de andra, de som porträtterats så många gånger innan.
Och det finns mer kontext än så. Ställda tillsammans undrar man över vad som är de gemensamma faktorerna mellan de här personerna, bildar de ett slags sammanhang?
Hängningen är bra, miljön ger än mer kontext åt bilderna. Walmark och hennes galleri, Exponera, har valt Radisson SAS Hotel, och det är en snygg lösning. Man kommer fram till hotellet - en glas- och stålbyggnad, en fläkt av internationell lyx belägen i kvarter som annars mest har gamla och nästan lite slitna hus - och glider in i receptionen och man kunde nästan vara var som helst på jorden: högklassiga hotell är ju sådär opersonliga och oförankrade, lite klonade, så internationella som storpolitiken och -finansen är. En trappa upp hänger bilderna i hotellets konferenslokaler: det är mycket kostymer och dräkter, när jag är där verkar det vara en nationell kedja i modebranschen som har något slags kick-off, någon annan dag kommer det vara något annat företag eller organisation som möts i det exklusiva hotellets lokaler - på något vis fungerar bilderna bra i miljön.
Andra bloggar på bloggar.se om: fotobiennalen i skåne, galleri exponera, porträtt, ulrika walmark
aktuella kommentarer