Fotografiskt

Någonstans sitter någon och producerar bilder, fragment ur en berättelse, som sedan läggs ut på nätet; där tas de emot av en löst sammansatt nätsubkultur som diskuterar, analyserar, konstruerar. Bildernas relation till verkligheten är osäker: den berättelse som berättas i bilderna är oklar, det råder till och med delade meningar om i vilken ordning fragmenten skall sättas samman. Några fans av “the footage”, komplettisterna, menar att fragmenten som släpps ut på nätet är klipp från en redan färdig film; filmens skapare väljer sedan att släppa ut den i små fragment i icke-linjär ordning. Den andra skolbildningen, progressivisterna, menar istället att fragmenten släpps ut i den takt de produceras av den mystiske och okände producenten någonstans: det finns ingen färdig film, bara fragment.

Ni som har läst Pattern Recognition känner igen er. William Gibson - som är i högform, det här är nog hans bästa bok - har i idén med “the footage” skapat något som jag ibland tänker på när det gäller de bästa fotobloggarna. Det finns ett fåtal fotobloggar som jag följt i flera år. Med varierande frekvens publiceras bilder tagna av fotografer som jag vet väldigt lite om;sammantaget, efter flera år, känns det som om man bygger samman ett slags berättelse kring de här bilderna.

Fotobloggar är ett format med potential; precis som i en större fotobok kan här finnas hundratals bilder, men de läggs ut en och en under lång tid, till skillnad från att, som i en bok, redigeras när väl alla bilderna är tagna. Bara genom sin brutala styrka - volymen på berättandet - kan fotobloggar möjliggöra berättandet av historier som inte någon bildtidskrift i världen (som om det ens fanns några kvar) kan erbjuda.

Här är tre fotobloggar jag följt länge, två av dem är baserade i St Petersburg, den tredje i Japan (ingen av dem har förresten uppdaterats på ganska länge, vilket känns lite frustrerande). De bloggar som är de bästa för mig har transcenderat det stadium där jag tycker de flesta fotobloggar befinner sig, de där som känns lika oengagerande att titta på som att tjuvkika i någons iPhotomapp. Jag har pusslat ihop något slags berättelse av de bokstavligen talat hundratals bilder jag sett på de här bloggarna; det är, förstås, inte några berättelser som jag tror är dokumentationer av de här människornas liv, men det är i någon mening berättelser som jag tror att de tre fotograferna har velat berätta om livet:

radio.uruguay
Shadowtones
Yamasakiko-ji

Intressant nog är fotobloggar ett format som växt fram bland “amatörer”, det är aldrig man hör en professionell fotograf säga “jag ska i mitt nästa projekt dokumentera ett gäng klottrare/livet på ett fängelse/regnskogen i Borneo/folkdansare i Dalarna/eller nåt, vilket jag gör i en fotoblogg”, utan det är böcker, utställningar och tidskriftsreportage som är de vanliga formerna. Och det kanske inte är så konstigt; pengaflödet är oftast relaterat till böcker och sånt. Men i de fall fotografen får ett anslag från någon finansiär för att göra projektet så att man inte behöver dra in pengar på försäljning av fysiska objekt som böcker eller fotokopior, kanske en fotoblogg kan bli ett format som vinner användning någon gång?