Jag hittade en läsvärd intervju med Garry Winogrand från 1981 som jag inte läst tidigare. Bland annat framkommer att Winogrand arbetade ganska mycket i reklambranschen innan han slog igenom. Man blir lite nyfiken på hur hans stil som reklamfotograf såg ut …
Fraenkel Gallery (San Francisco) visar en utställning med Garry Winogrands sextiotalsbilder 11 september-1 november.
Hade varit kul att se! The Man in the Crowd: The Uneasy Streets of Garry Winogrand är en av mina favoritfotoböcker.
So I guess consistent with all of this work is a kind of negative view of America, a critique of America, done, again, in the interest of nothing but aesthetic or artistic success. In other words, there’s no money to be made doing this. There was something very pure about it. As Garry Winogrand once said, it’s fit work for a grown man. Or a grown woman.
I understand. It was a different time.
[Laughter] That’s right. And Diane [Arbus], Diane was working then! But with the success of the galleries, the defining energy became that provided by money. And so what do you see now when you go to a gallery that’s selling photography? You see big, huge color prints, most of which really aren’t about very much. They’re illustrations. [Points to the cover of his book] No mind could ever imagine that concatenation of forms. I mean, maybe Velázquez could, but it would take him eight months to paint it out. So I’m not very interested in most photography today, because it is defined by the galleries. It’s going to be very interesting to see what’s going to happen with the economy going down the tubes.
OK, egentligen borde jag ju inte gilla det, ännu en fyrtiotalist som pratar om att allt var så mycket bättre förr; men kanske har Tod Papageorge en eller annan poäng när han diskuterar sin bok American Sports, 1970 or How We Spent the War in Vietnam (Aperture, 2007) med The Nation.
Jag svär i kyrkan, men är inte den svenska motsvarigheten till pengarna i den amerikanska galleriekonomin den stipendiedrivna konstnärsfotografin? Helt enkelt, var finns min generations Jens S. Jensen?
[via 2point8].
Eye-Fi heter ett företag som säljer minneskort med inbyggt trådlöst nätverk. Bilderna förs automatiskt över till stationär dator eller till konton på bildsajter som flickr. En av modellerna har till och med geotagging (som dock, vad jag kan se, bara funkar på vissa ställen, eftersom man inte använder GPS).
Automatisk fotoblogging i realtid blir alltså en möjlighet. Man går omkring på stan och varje gång man passerar en zon med trådlöst nätverk slurpas bilderna man tagit upp på nätet.
En del kommer säkert göra så, att döma av det oredigerade bildflödet man ser ibland på vissa ställen på nätet. Frågan är vad som är värst - sådan visuell diarré eller överdrivet Photoshoppularnas patetiska postprocessande?
En sak är i varje fall säker; hade Garry Winogrand levt idag hade han använt Eye-Fi (i en Sigma DP1, han körde ju mycket med 28 mm brännvidd).
[via Photostream.]
Update: Fotokoll.se skrev om Eye-Fi häromdan.
Den fotohistoriska kanoniseringsprocessen är delvis - delvis - en förtråkningsprocess.
Hur kanoniseringsprocessen fungerar får någon annan reda ut någon annan gång, men är det inte som om resultatet, den fotohistoriska kanon som etablerats, känns lite … tja, tråkigt? Cameron, Atget, Cartier-Bresson, Frank, Penn, Winogrand, Araki, Mapplethorpe, Arbus, Goldin: bra bilder, konstnärliga bilder, väl genomförda visuella stilar.
Men allt det andra, då? Fototekniken var ju en massmarknadsteknik. Den var kommersiell. Den var populistisk. Den innehöll mängder av lek. Det har exponerats så många bilder.
Ibland undrar jag hur det skulle se ut om vi gjorde ett fotohistoriskt forskningprojekt som gick ut på att hitta de oväntade och de osedda bilderna. Och då menar jag inte en bildsociologi, där vi var ute efter att fånga bildens betydelse i folks vardag, där varje Instamaticbild, varje familjealbum, varje skakig Super-8 är liksom lika mycket värd (ett forskninsprojekt som är nog så viktigt, och ett område där det, vad jag sett, finns en del publicerat): nej, jag menar att vi skulle försöka upprätta en ny kanon utifrån kvalitet, som skulle löpa parallellt med den traditionella.
Vi skulle försöka glömma bort de stora namnen, de där bilderna som vi har sett så många gånger att de är inbrända på våra näthinnor (tänk gamla CRT-monitorer som visat samma datorprogram några år); vi skulle tänka bort det som den här världens alla bildväljare - John Szarkowski, Stephen Shore, Edward Steichen, Rune Hassner, Peder Alton, Pontus Kyander och deras horder av kollegor i gallerier, på kultursidor, tidskriftsredaktioner och bildbyråer - filtrerat fram åt oss.
Vi skulle gå ut och leta. Fritt och nytt. Ett lättare anslag.
Vad skulle vi finna?
Inte en aning.
Men en liten föraning om vad man kan hitta tycker jag mig se på de här bilderna; inte för att jag kommer att ha möjlighet att åka till Fotomuseum Winterthur i Schweiz och se utställningen Frankierte Fantasien (pågår till 10 februari), men det verkar ju rätt coolt. Också bildmässigt, inte bara allmänt kulturhistoriskt.
Förra veckan länkade jag, i likhet med flera andra bloggare som skriver om foto, till en artikel om Garry Winogrands undervisning på University of Texas. En av de som kommenterat Garzas artikel om Winogrand, Colin Jago, fastnade för Winogrands påpekande att en del fotografier blir dåliga därför att fotografen blandar ihop känslan de hade vid fotograferingstillfället med känslan inför bilden som sådan.
Förmodligen ligger det en del i det. Det kanske är förklaringen till varför mina bilder från Ladytronkonserten i våras blev så trista.
Så har då nyutgåvan av John Szarkowski, The Photographer’s Eye, kommit till världen (och till Gleerups, som har en snabb inköpare på fotoavdelningen; den går fortfarande inte att köpa på Adlibris). Än så länge har jag bara hunnit med en genomläsning, men några korta intryck kan man ju alltid fyra av.
Precis som Stephen Shore, The Nature of Photographs: A Primer, har vi här att göra med en bok som vill diskutera vad fotografiet är. Den gör det i bild, inte i ord; att läsa sig igenom texten i Szarkowskis bok går snabbt, det är bilderna som är huvudsaken. Upplägget liknar Shores: Szarkowski diskuterar några grundläggande egenskaper som han menar utmärker fotografiet: fotots relation till “verkligheten”; betydelsen av detaljer; bildens ramar; tid; synvinkel.
Men det är alltså bilderna som är poängen med boken. I text lägger Szarkowski upp några av de teman han vill ta upp, sedan är det som om själva argumentet skall visa sig själv med hjälp av bilderna. Bokens många bilder är ett välbalanserat urval. Han är helt modern och säkerligen lite avantgardistisk för sin tid, det finns flera bilder tagna alldeles innan boken kom ut av fotografer som då ännu inte kanoniserats som Garry Winogrand och Lee Friedlander. Det finns inga bilder av Ansel Adams (vilket är bra, Adams är en av de mest överskattade amerikanska fotograferna).
Szarkowskis bok publicerades första gången 1966 och tillkom som en del av en stor utställning på The Museum of Modern Art 1964. Inga bilder har tillkommit sedan dess. Man kan därför undra lite över vilken poängen är med den idag, men den fyller väl sin plats i den fotointresserades bokhylla. Det är med nödvändighet en bok som får allt mer av en fotohistorisk betydelse, men en del av de bildmässiga elementen Szarkowski diskuterar gäller fortfarande.
Den kompletterar Shores bok: köp därför bägge två!
Har precis läst igenom det senaste bokköpet: The Nature of Photographs: A Primer av Stephen Shore (London: Phaidon, 2007). Det är en utvidgad och reviderad andra upplaga av en bok som publicerades första gången 1998.
Shores bok är förrädiskt enkel; lite text, många bilder. Det är en kortfattad dissektion av vad ett fotografi är, hur vi skapar och ser på fotografier. Shore diskuterar fundamentala begrepp som bilders kontextualitet - den kontext i vilken en bild betraktas påverkar hur vi läser bilden -, fokalplan och djup i en tvådimensionell bild, fotots ramar och yta, tid och ögonblick, lite grand om tonalitet och färg.
Sedan går han över till att diskutera saker som perception, “mental space” och hur fotografens urval av de fundamentala tekniska valen - bildvinkel, inramning, fokus, tid - väljs av någon process som handlar om “the photographer’s mental organization”; fotografen har en inre modell vars bilder i något slags självmodifierande process, en feedbackloop, relateras till perceptionen av omvärlden; någonstans, någongång, bestämmer sig sen fotografen för att knäppa bilden. Det är, som en av mina gamla lärare brukade säga, antingen oerhört banalt eller väldigt djupt.
Behållningen är väl det fantastiska bildmaterialet - Shores text rakt upp och ner hade kanske inte direkt varit någon hit, men tillsammans med de högklassiga bilderna lyfter texten, åtminstone den första delen av boken. Shore har bilder från hela fotohistorien, från fotografiets barndom fram till idag, och bilderna relaterar genomgående till texten. Det är verkligen en text som lyfts av bilder.
Trycket är bra (vilken fröjd det är att se vältryckta fotografier, inte minst när man annars ser så mycket bilder i undermåligt tryck eller på datorskärm). (Gnällspiken i mig vill förstås gnälla över att Shore själv - vars bilder jag inte är någon överdriven fan av - är den fotograf som bidragit med flest (fem) bilder i boken, medan Winogrand fick två, Brassaï en, Friedlander tre, Frank en, Sherman en, Arbus en och så vidare; några kommer säkert gnälla över den totala frånvaron av HCB.))
Kan inte påstå att allt innehåll fastnade vid en första, snabb, genomläsning; det är inte alltid som den här konstvetarprosan är helt klar. Men överlag tycker jag det var ett bra köp, det här är en bok att ta små smuttar av då och då i soffhörnet, som väldestillerad föda för fotofunderingar.
Över huvud taget finns det ett behov av den här typen av böcker. Det finns teknikböcker - objektiv hit och Photoshopgrejer dit, digitaltekniker, framkallare, filmtyper, filter, kontrast och allt sånt - och det finns böcker om fotografer, fyllda med deras bilder. Men den här typen av böcker, som diskuterar fotografins egenart och försöker systematisera vad ett fotografi egentligen är, är inte lika vanliga. Det är en svår genre - det är ju enklare att rätt upp och ner beskriva fototekniska grejer, än att försöka finna ord för sådant som Shore gör - men det är kul att någon försöker.
The Photographer’s Eye, med text av John Szarkowski och bilder av William Klein, Lee Friedlander och Walker Evans, är en gammal bok i den genren som länge har varit out of print; nu lär den vara på väg att ges ut igen. Enligt Adlibris är den inte tillgänglig än, men det ska bli intressant att jämföra den med Shores bok när den väl publiceras.
Här är en intervju med Garry Winogrand som jag hittade på 2point8 (som också har en transkription).
Garry Winogrand on Vimeo.
Update Här finns en mpg-fil i högre kvalitet.
