Just nu pågår en utställning med Henri Cartier-Bressons bilder på Museum of Modern Art i New York. OK, ännu en utställning med en kanoniserad 1900-talsfotograf, jag vet, men den här utställningen tycks innehålla en massa bilder som inte visats tidigare. Klicka runt på de olika temana och se själv.
Utställningen pågår till 28 juni.
Åh, jag vill åka till Tokyo! Eyecurious går en gallerirunda där och man blir ju så nyfiken: Cartier-Bresson, Moriyama, nya bilder från Araki, Mu Ge och så vidare.
Den fotohistoriska kanoniseringsprocessen är delvis - delvis - en förtråkningsprocess.
Hur kanoniseringsprocessen fungerar får någon annan reda ut någon annan gång, men är det inte som om resultatet, den fotohistoriska kanon som etablerats, känns lite … tja, tråkigt? Cameron, Atget, Cartier-Bresson, Frank, Penn, Winogrand, Araki, Mapplethorpe, Arbus, Goldin: bra bilder, konstnärliga bilder, väl genomförda visuella stilar.
Men allt det andra, då? Fototekniken var ju en massmarknadsteknik. Den var kommersiell. Den var populistisk. Den innehöll mängder av lek. Det har exponerats så många bilder.
Ibland undrar jag hur det skulle se ut om vi gjorde ett fotohistoriskt forskningprojekt som gick ut på att hitta de oväntade och de osedda bilderna. Och då menar jag inte en bildsociologi, där vi var ute efter att fånga bildens betydelse i folks vardag, där varje Instamaticbild, varje familjealbum, varje skakig Super-8 är liksom lika mycket värd (ett forskninsprojekt som är nog så viktigt, och ett område där det, vad jag sett, finns en del publicerat): nej, jag menar att vi skulle försöka upprätta en ny kanon utifrån kvalitet, som skulle löpa parallellt med den traditionella.
Vi skulle försöka glömma bort de stora namnen, de där bilderna som vi har sett så många gånger att de är inbrända på våra näthinnor (tänk gamla CRT-monitorer som visat samma datorprogram några år); vi skulle tänka bort det som den här världens alla bildväljare - John Szarkowski, Stephen Shore, Edward Steichen, Rune Hassner, Peder Alton, Pontus Kyander och deras horder av kollegor i gallerier, på kultursidor, tidskriftsredaktioner och bildbyråer - filtrerat fram åt oss.
Vi skulle gå ut och leta. Fritt och nytt. Ett lättare anslag.
Vad skulle vi finna?
Inte en aning.
Men en liten föraning om vad man kan hitta tycker jag mig se på de här bilderna; inte för att jag kommer att ha möjlighet att åka till Fotomuseum Winterthur i Schweiz och se utställningen Frankierte Fantasien (pågår till 10 februari), men det verkar ju rätt coolt. Också bildmässigt, inte bara allmänt kulturhistoriskt.
Har precis läst igenom det senaste bokköpet: The Nature of Photographs: A Primer av Stephen Shore (London: Phaidon, 2007). Det är en utvidgad och reviderad andra upplaga av en bok som publicerades första gången 1998.
Shores bok är förrädiskt enkel; lite text, många bilder. Det är en kortfattad dissektion av vad ett fotografi är, hur vi skapar och ser på fotografier. Shore diskuterar fundamentala begrepp som bilders kontextualitet - den kontext i vilken en bild betraktas påverkar hur vi läser bilden -, fokalplan och djup i en tvådimensionell bild, fotots ramar och yta, tid och ögonblick, lite grand om tonalitet och färg.
Sedan går han över till att diskutera saker som perception, “mental space” och hur fotografens urval av de fundamentala tekniska valen - bildvinkel, inramning, fokus, tid - väljs av någon process som handlar om “the photographer’s mental organization”; fotografen har en inre modell vars bilder i något slags självmodifierande process, en feedbackloop, relateras till perceptionen av omvärlden; någonstans, någongång, bestämmer sig sen fotografen för att knäppa bilden. Det är, som en av mina gamla lärare brukade säga, antingen oerhört banalt eller väldigt djupt.
Behållningen är väl det fantastiska bildmaterialet - Shores text rakt upp och ner hade kanske inte direkt varit någon hit, men tillsammans med de högklassiga bilderna lyfter texten, åtminstone den första delen av boken. Shore har bilder från hela fotohistorien, från fotografiets barndom fram till idag, och bilderna relaterar genomgående till texten. Det är verkligen en text som lyfts av bilder.
Trycket är bra (vilken fröjd det är att se vältryckta fotografier, inte minst när man annars ser så mycket bilder i undermåligt tryck eller på datorskärm). (Gnällspiken i mig vill förstås gnälla över att Shore själv - vars bilder jag inte är någon överdriven fan av - är den fotograf som bidragit med flest (fem) bilder i boken, medan Winogrand fick två, Brassaï en, Friedlander tre, Frank en, Sherman en, Arbus en och så vidare; några kommer säkert gnälla över den totala frånvaron av HCB.))
Kan inte påstå att allt innehåll fastnade vid en första, snabb, genomläsning; det är inte alltid som den här konstvetarprosan är helt klar. Men överlag tycker jag det var ett bra köp, det här är en bok att ta små smuttar av då och då i soffhörnet, som väldestillerad föda för fotofunderingar.
Över huvud taget finns det ett behov av den här typen av böcker. Det finns teknikböcker - objektiv hit och Photoshopgrejer dit, digitaltekniker, framkallare, filmtyper, filter, kontrast och allt sånt - och det finns böcker om fotografer, fyllda med deras bilder. Men den här typen av böcker, som diskuterar fotografins egenart och försöker systematisera vad ett fotografi egentligen är, är inte lika vanliga. Det är en svår genre - det är ju enklare att rätt upp och ner beskriva fototekniska grejer, än att försöka finna ord för sådant som Shore gör - men det är kul att någon försöker.
The Photographer’s Eye, med text av John Szarkowski och bilder av William Klein, Lee Friedlander och Walker Evans, är en gammal bok i den genren som länge har varit out of print; nu lär den vara på väg att ges ut igen. Enligt Adlibris är den inte tillgänglig än, men det ska bli intressant att jämföra den med Shores bok när den väl publiceras.
Behövs det ännu en HCB-utställning? Uppenbarligen.
ICP visar en utställning med Cartier-Bressons tidigare bilder, tagna 1932-1946; den pågår till och med den 29 april.
