Fotografiskt

Fina fotoförlaget Steidl publicerar Protest photographs, en svit svartvita dokumentära bilder från 1970-talet. Clemens Poellinger skriver en läsvärd recension i SvD idag, där han bland annat tar fasta på vilken betydelse autenticitet kan ha, speciellt som reaktion “på de tekniskt avancerade och manipulerade bildvärldar” som är så vanliga idag.

Det tror jag det ligger mycket i och det skulle inte förvåna mig om vi får se en revival för svartvitt, bilder som inte är regisserade modell Jeff Wall, bilder som innehåller människor, bilder som inte är nypiktorialistisk photoshopekvilibristik och representerar det som med Micke Bergs ord är “konstruerat, tillrättalagt, ordnat”, bilder som är syrefattiga. I varje fall finns det nog ett sug efter det idag.

Frågan blir väl om en sådan eventuell trend enbart kommer innebära att man retroaktivt återbrukar och återupplivar fotografer som Hare och Papageorge, eller om vi även kommer att se en nyproduktion. Jag hoppas på det senare; var är min generations Jens S. Jensen? Jag vill se ett nytt dokumentärfoto.

So I guess consistent with all of this work is a kind of negative view of America, a critique of America, done, again, in the interest of nothing but aesthetic or artistic success. In other words, there’s no money to be made doing this. There was something very pure about it. As Garry Winogrand once said, it’s fit work for a grown man. Or a grown woman.

I understand. It was a different time.

[Laughter] That’s right. And Diane [Arbus], Diane was working then! But with the success of the galleries, the defining energy became that provided by money. And so what do you see now when you go to a gallery that’s selling photography? You see big, huge color prints, most of which really aren’t about very much. They’re illustrations. [Points to the cover of his book] No mind could ever imagine that concatenation of forms. I mean, maybe Velázquez could, but it would take him eight months to paint it out. So I’m not very interested in most photography today, because it is defined by the galleries. It’s going to be very interesting to see what’s going to happen with the economy going down the tubes.

OK, egentligen borde jag ju inte gilla det, ännu en fyrtiotalist som pratar om att allt var så mycket bättre förr; men kanske har Tod Papageorge en eller annan poäng när han diskuterar sin bok American Sports, 1970 or How We Spent the War in Vietnam (Aperture, 2007) med The Nation.

Jag svär i kyrkan, men är inte den svenska motsvarigheten till pengarna i den amerikanska galleriekonomin den stipendiedrivna konstnärsfotografin? Helt enkelt, var finns min generations Jens S. Jensen?

[via 2point8].

Fick just den nyligen beställda boken Dom kallar oss bilbyggare: En berättelse om arbete och arbetare vid Volvo Torslandaverken i Göteborg (Helsingborg, 1978). En snabb reflektion efter några genombläddringar (jag återkommer gärna till Jens S. Jensen): jag gillar den.

Jens S. Jensen drivs av ett patos, vilket jag gillar; hans bilder inne från Volvofabriken är bra, och på ett bra sätt fångar han upp människors liv utanför Torslandaverken. Det är ett slags dokumentation av en tid och en miljö - industriarbetet i större svenska tillverkningsindustrier c. 1975 - som är viktig. Det är politiskt utan att bli alltför för plakatpolitiskt.

Mer allmänt kan sägas att jag gillar projektidén: försöket att med dokumentärfoto och text (Jensen skriver mycket, för att vara fotograf) fånga inte bara en arbetsplats utan även en bransch, ett yrke.

Det borde finnas fler projekt. På rak arm kan jag bara komma på någon eller några och den bok jag sträcker mig efter i bokhyllan för att jämföra med är min gamle vän Robbans bok; Robert Lundgren tog bilderna till en dokumentation av svenska konstnärer, Konstnärer i arbete (Göteborg, 1981), där Håkan Wettre skrev texten och Tommy Wiberg formgav. Robbans bilder visar verkligen konstnärer i arbete, deras ateljémiljöer, deras hemmiljöer. När jag lärde känna Robban i mitten av 1980-talet stod han och fotograferade reklamfoto med en tung Mamiya 67 i sin ateljé i Anderstorp - ni vet, ett sådant där oglamoröst reklamfoto till företags produktinformationsbroschyrer -, men här var det som om han släppts ut på dokumentärt småbildsgrönbete. Och resultatet blev jättebra.

Fler borde göra som Jens S. Jensen och Robban, fler borde göra yrkes- eller branschdokumentationer. Svenska bensinmacksanställda (på storformatsfilm), eller På kunskapsfabrikens golv: svenska högskoleadjunkter och deras vardag, eller Mäklare: en dokumentation (korniga Canon Dial-bilder) eller Det mediala systemets utposter: gratistidningsutdelarnas vardag eller Globala kläder: här och där med H&M och så vidare.

Beställde en av Jens S. Jensens böcker igår. Vart tog han vägen, förresten? Han publicerar fortfarande, men det var länge sen jag hörde talas om honom i svenska fotosammanhang.