Micke Berg visar sina Stockholmsbilder i en utställning på Stockholms stadsmuseum. Pågår 27 februari - 5 april. Den vill jag se!
Jag kommer på mig själv med att tänka på Klas Östergren när jag ser Micke Bergs Stockholmsbilder. Det är något i tonläget som stämmer överens. Hade varit intressant att se en kombination av Östergrens text och Bergs bilder.
Soppade ett par rullar Tri-X i Diafine i går kväll. Har en massa rullar som väntar på att framkallas och scannas. Det borde ju hända något på 5063.com, så det är bara att sätta igång. Latheten måste bekämpas.
Idag lånade jag en Elmar 50/2.8 (femtiotalsversionen) av A. (som parentetiskt stod och sålde loppisprylar, köpte några Schlager från tidigt 1980-tal, bland annat med en Bowieartikel av Klas Östergren) - ser fram emot att testa det här objektivet.
Har förresten festat sönder LCD-displayen på min Ricoh GRD. Jag brukar sällan glo så mycket på själva displayen när jag fotar, så det hade inte gjort så mycket om det inte vore för att kameran inte går att ställa in längre, den är fast i svartvitt-mode, 1600 ASA (massor av brus), ingen blixt. Inte helt ocoolt, i och för sig, om man vill ta annorlunda digitalbilder. Den får väl bli min festkamera, som A. föreslog.
Marie Lundquists bok Drömmen om verkligheten: Fotografiska reflektioner innehåller 35 bilder av 35 olika fotografer. Varje bild är startpunkten för en kortare essä. Flera av dessa har tidigare varit publicerade men är här omarbetade; Lundquist skriver om foto i Fotografisk tidskrift och SvD. Under senvintern har jag ofta krupit upp i soffan med Marie Lundquists bok och läst en eller ett par texter. Formatet är liksom lagom långt, lämpar sig väl när lusten på fotoläsning dyker upp.
Och det är riktigt bra läsning som bjuds.
Essäerna är mångsidiga; de handlar om fotografen som tagit bilden, de handlar om fotografiets teori men de handlar också om författaren själv och om många av de situationer vi människor kan hamna i. Sammantaget innebär detta ett bejakande av fotografins fantastiska kraft, dess förmåga att säga något om människan och den värld vi lever i.
Lundquist utvinner mycket ur bilderna, även om jag inte köper alla bildtolkningar: jag ser en historia om disciplinering och individens uppgång i kollektivet i bilden av ett gäng värnpliktiga som precis ryckt in i lumpen och drillas i konsten att utföra Den Perfekta Sängbäddningen i Thomas Wågströms “Sängen” från 1990; Lundquist något annat.
Hon fastnar inte i en alltför snäv konstteoretisk diskurs, som till exempel Stephen Shore gör i The Nature of Photographs, en bok som mer handlar om diverse filosofiska aspekter på fotograferandet men som knappast utvinner berättelser, meningar, ur bilderna på det sätt Lundquist gör.
Marie Lundquist har med ett antal av fotohistoriens giganter men förmår ändå överraska, det är inte de sönderreproducerade bilderna av Strömholm, Koudelka, Boubat, Doisneau, Cartier-Bresson vi ser här utan andra.
Jag gillar Marie Lundquists skrivande därför att hon går rakt på sak, rakt på det väsentliga: bilden. Inte för mycket kontext, vilket är en fara annars när man skriver om de klassiska fotograferna; det blir liksom lätt så att det handlar mer om den klassiska fotografens liv och leverne, och mindre om den bild som är aktuell. Den fällan hamnar inte Lundquist i. Det är bra.
Det kanske beror på att hon är författare? Marie Lundquist har publicerat närmare tio böcker, skrivit dramatik för Radioteatern och är prisbelönt poet. Hon kommer till fotoskrivandet från författeriet, inte från fotografiet: det är bilden och dess innehåll hon är ute efter, inte att dra ännu en skröna om hur den ene fotografen dejtade Ingrid Bergman och riskerade livet vid fronten med en Contax och en Rolleiflex runt halsen, den andre fotografen drog till Paris på motorcykel 1949 och den tredje fotografen fick hertigparet av Windsor att släppa på sin kändismask genom att ljuga ihop en historia om en hund han kört över på vägen till ateljén.
Finns det över lag något slags affinitet mellan författare och fotografiet? Är det poetens sökande efter den precisa formuleringen som är kopplingen mellan foto och författarskap, ett slags språkets avgörande ögonblick, det är lika viktigt att välja precis rätt ord som att välja rätt 125-dels sekund? Eller är det snarare prosan och historieberättaren som är länken mellan foto och skönlitteratur: se på Klas Östergren, den magnifike historieberättaren vars intrese för fotografiet manifesterade sig i ett skrivande om foto åren kring 1980 i dagspress och tidskrifter, delvis samlat i Slangbella, som är riktigt bra texter om foto. Utsnittet och urvalet ur det stora flödet av möjliga ord och bilder, empiri, nyfikenhet, beskrivning av världen, berättelser; där någonstans vidrör fotografi och författande varandra. Det här borde någon kanske reda ut lite närmare.
Några fotografer saknar jag förstås i urvalet - jag hade gärna läst Lundquists utläggningar av några av Winogrands bästa bilder där man kan sitta och fantisera ut berättelser om vad som pågår, baserat på ett enda snapshot; Lartigue; Denise Grünstein - men det finns så många bra fotografer, det finns en mängd essäer att se fram emot.
Jag vill alltså läsa mer av Marie Lundquist. Drömmen om verkligheten ger mersmak. Det är en välskriven och tankeväckande bok om fotografi.
För en tid sedan snubblade jag över Retro, en fotobok av Micke Berg, på ett galleri. En snabb genombläddring av boken, som är ett slags retrospektiv av vad Berg gjort fram till och med slutet av 1990-talet, såg intressant ut. Den var inte till salu och den gick inte att uppbringa i bokhandeln. Synd. Fick dock chansen att köpa ett exemplar av fotografen själv. Det var ett bra köp.
Micke Berg har jag aldrig träffat, men det känns som om han kunde klivit rakt ut ur persongalleriet i Gentlemen. Liknelsen kanske inte är helt gripen ur luften. Östergren, född 1955, skriver om Mullvaden, om vänsterns olika (irr)färder, om sökandet efter alternativa livsstilar; allt saker som Berg, född 1949, har fångat på sina bilder. Varhelst det hände nåt, tycks han ha varit där med sin 35 mm kamera och sin blick för människor och det liv människor lever: de alternativa zonerna Christiania och Skogsnäs, Gärdesfesten och Roskildefestivalen, ockupationen av kvarteret Mullvaden; Marika Lagercrantz med gitarr i spetsen för Jordcirkus, en annan gitarr på en annan bild hanteras av Thåström i Rågsved.
Men Östergren tecknade ju även andra bilder av världen, och det var därför jag läste sönder det där exemplaret av Gentlemen jag införskaffade på Domus i Värnamo sommaren 1984: han är ju även ärkeromantikern, kvinnornas man, den stilmedvetne, den som sökt något bortom den svenska vänsterns trista renhetsiver, resenären, europén, globetrottern. Framför allt förkroppsligat i Henry Morgan och hans Maud.
Något av det här finns även hos Berg. Här ser vi Tom Waits 1977 - en ung, ännu oförstörd man precis innan han centrifugerats av livet - med sina filterlösa Camel vid något krogbord, det ser ut som om kvinnan i hans liv just lämnat stället och tagit med sig alla hans drömmar. Där finns bilder från Berlin - typisk Östergrenområde, tänk på Denise Grünsteins snygga porträtt av en ung Klas Östergren i Berlin, sent 1970-tal -, från Baskien, från Grekland. Och här finns en historia som kunde varit signerad Henry Morgan, en historia om när Berg är i Paris 1973 och raggar upp någon fotomodell i boulevardvimlet: de lever livets glada dagar, högt över alla Micke Bergs tillgångar; han har fått henne att tro att han är modefotograf från München. “Vi åkte dit i hennes gröna Alfa Romeo. Om gudar kan köra bil så var hon en.”
Några bilder känns tidlösa. “Old town, Delhi, Indien, 1974″ (sidan 13), till exempel. Den kunde lika gärna vara tagen av någon fotointresserad kolonialtjänsteman på 1890-talet. Eller “Gärdesfest, 1973″ (sidan 21). Den glada flickan på gräset, med de ulliga cumulusmolnen mot den rödfiltrerade mörka himlen kunde lika gärna komma från något slags livsstilsreportage eller - hemska tanke, tycker säkert fotografen själv - modern reklam för låt oss säga Arla.
Det tidiga 1990-talets bilder andas hårdhet, kyla; det är som om Gordon Gecko gått rakt genom stan; tänk på “Folkungagatan, Stockholm, 1993″ med mannen i Jaguar, en av Micke Bergs allra bästa bilder och den jag hade köpt som fiberpapperskopia om jag hade haft råd. Eller “Slussen, Stockholm, 1993″, med paret i den lyxiga båten, de som glider genom livet.
Mycket mer kan sägas om Retro - om det harmoniska porträttet av Christer Strömholm och de fina texterna av bland andra Håkan Lahger, om det tidiga 1980-talets fotokultur (ETC, Camera Obscura, Östergrens fotorecensioner), om Sydafrika och Nordirland - men jag slutar med en rekommendation: köp! Fotografen har fortfarande exemplar till försäljning.
