Fotografiskt

Jag har tidigare gnällt över dåliga kopior på en utställning och även uppmärksammat Jörg Colbergs skrivande på samma tema. Är slarvigt printade utställningskopior en trend? Ett ytterligare belägg finner vi på Street level Japan som sett en utställning med Narahashi Asako på Tokyo Art Museum:

“Coming Closer and Getting Farther Away 2009/1989“ (up until December 27) was a real disappointment, largely because the prints were so poor in quality. It’s not an exaggeration to say that the catalog for the show, even the flyer for the show, looked better than these prints, which were large-sized inkjets with gigantic white borders. The colors were completely flat, as if there was a pale blue color cast—so frustrating when it’s obvious that Narahashi can make good prints!

Beyond their quality, all of the photos in this show were hung unframed, pasted to the wall by the top two corners. The bottom two corners hung free, and the paper was bent or creased in many places, as if each photo had been, as they say, blowing in the wind.

Någonstans undrar jag om vi inte måste återerövra upplevelsen av fotografiet som materiell artefakt.

Jag har vid något tidigare tillfälle gnällt på bildkvaliteten på digitalt producerade utställningsfoton (och även argumenterat för den konstnärliga kicken hos snygga analoga kopior (efter att ha sett Imogen Cunninghams underbara kopior från 1930-talet)).

Joerg Colberg, som bevakar den internationella konstfotoscenen, diskuterade fenomenet häromdan:

recently talked about this with a friend of mine who has been taking photographs for thirty years now (incl. large-format). I asked him why so many photographers formerly well known for their beautiful analog prints end up with bad, oversharpened digital prints, which often even have colours bordering on the gaudy. My friend suggested it was because these photographers typically hand off the work to be done by the various professional digital labs, and they accept what they get back, thinking that that’s just as good as it gets. […] So I still don’t know where the problem is actually coming from, but this year I have noticed it a lot - and many people (photographers) have privately (or in emails) complained to me about the quality of prints in exhibitions (”Have you seen XYZ’s show? The prints are very bad”).

Läs mer.

Läge för en revival för välgjorda analoga kopior?

Blake Andrews har satt upp ett system för utbyte av kopior. Verkar intressant! Ännu ett argument för att börja göra pappersbilder.

Förresten: nämnde jag att jag kanske har ett labb på gång? Har inte gjort pappersbilder sedan det tidiga 90-talet, och jag är hyfsat sugen på att komma igång med det igen. Jag var aldrig någon speciellt bra kopist - och mina tillkortakommanden i den branschen blev desto tydligare när jag såg en skicklig kopist, reklamfotografen Robert Lundgren, i arbete - men det känns mer och mer som om jag saknar det materiella, det taktila, i det sätt att arbeta jag kört med de senaste åren. Bilderna kommer till på ett halvanalogt vis: negativ svartvitfilm soppas i Rodinal eller Diafine, följt av scanning i en Minolta Scan Dual (mellanformat i en Epson flatbädd med diatillsats). Visst, man kunde skaffa en skrivare för utskrift, men jag är mer sugen på att pröva att åtminstone någon gång eliminera datorn helt istället.

Det är en lyx man kan unna sig som fotoamatör. Hade jag behövt fakturera min tid när jag gör bilder hade det förmodligen varit en annan sak.

Jag ser en del bilder på utställningar, fler bilder tryckta i böcker och ännu fler bilder på webben. En sak man slås av är skillnaderna mellan riktiga bilder och bilder på datorskärmen (något jag skrivit om bland annat här och här).

Det här är något som även Miguel Garcia-Guzman noterat, efter att ha sett bilder först på datorskärm, sen på riktigt:

I had the opportunity to see prints of images that I remembered from photographer’s websites. I though I had seen the images before, but I was wrong. I hadn’t.

If you ever think that you have experienced an image by looking at it using the LCD of a computer, it is just because you forgot what it is to look at a master print. You have seen only a possibility, but you have not experienced the performance.

Gå alltså ut och se fotoutställningar!

Nästa utställning för mig verkar bli “Makt över liv”, ett samarbete mellan Fotoskolan i Skåne och Kulturen. Vernissage: 20 januari.

En sak som jag tänkte på när jag strosade runt i Malmö en blåsig lördag i mars och besökte några fotoutställningar som en del av fotobiennalen 2007 var det här med priser. Jag såg Christer Strömholms barnbilder, de var till salu, men jag kom mig inte ens för att fråga om priset; det skulle inte förvåna mig om de kostar 40 000 kr eller mer. Och på Galleri 21, som ställde ut Rune Johansen, fanns det en prislista utlagd; om inte minnet sviker mig kostade de här stora färgbilderna, i upplagor om fem styck eller så, runt 30 000 (norska) kr.

Och det är kanske inte så konstigt. Strömholm är fotografisk megastjärna, Johansen också stor; deras bilder finns i inte alltför stora upplagor, det är ett slags fotografi som prissätts som konst; små upplagor, i vissa fall god teknik; det är konstverk som säljs. I varje fall Strömholms bilder har tillkommit i ett slags hantverksmässig situation, med fotograf och kopist som står och gör ett litet antal bilder i mörkrummet.

En märkligare prissättning inträffade när jag kom till mitt tredje stopp på gallerirundan, Galleri Format, där en ganska stor samling Torbjörn Andersson var utställd. Många av bilderna hade man sett tidigare i svenska medier, de har varit en del av den visuella kulturen under 1980- och 1990-talen, eller hur? Bodybuilders, anorexia, kommunisternas massaker på studenter i Beijing 1989 - bilder som var med och definierade en tid.

Men låt oss här lämna en diskussion av Anderssons bilder därhän, för att istället fundera över dem som materiella objekt, med en prislapp.

Bilderna var något slags digitala utskrifter. Jag är ingen analogpurist, men på en del av de här bilderna var det ganska tydligt att själva kopiorna inte alltid höll en kvalitet rent kopietekniskt som man gärna vill se på fotografiska kopior inhandlade på galleri för inte oansenliga summor. (Pedanten inom mig börjar fundera på saker som arkivbeständighet hos de här bilderna jämfört med en korrekt behandlad gelatinsilverkopia på fiberpapper, men låt oss bortse från det för tillfället.)

Kanske var det därför som de var prissatta lågt (jämfört med priserna på Strömholm och Johansen); om jag minns rätt stod det på prislistan som var utlagd på Galleri Format att “utskrifter” (som man kallade det) av hans bilder låg på en 2 500 - 3000 kr. Tänk, bara 3 000 kr för en äkta Torbjörn Andersson!

Men när jag väl gått därifrån började jag tycka tvärtom.

Det är Anderssons bilder som är dyra, inte Strömholms eller Johansens!

Det är som om man inte riktigt kunna bestämma sig för att fullt ut bejaka den digitala tekniken. Om det är fråga om “utskrifter” istället för traditionella silverbaserade fotografiska kopior framställda i en hantverksmässig verksamhet, kunde man väl ställt upp en skrivare i samband med utställningen och kört ut bilder för 500 spänn eller nåt, gjort en poäng av att bilderna inte var handgjorda utan maskinella, digitala utskrifter. “Stoppa in ditt VISA-kort, välj bild, tryck på knappen och gå därifrån med en äkta Torbjörn Andersson-bild.” Man kunde säkert fått Fuji eller Epson att sponsra det hela.

Alltså skapa en motsatt situation till de dyra gallerifotona, inget mellanting. Gjort det till en grej av att vi nu lever i en digital situation, med en teknik som gör det möjligt för fler fotointresserade att få med sig en helt OK Torbjörn Andersson-bild hem.

Jag hade då gärna köpt någon av bilderna från Beijing 1989.

Kolla hur Science & Society Picture library gjort. Här säljs bilder från ett antal brittiska museer, tryckta i print on demand. Man kan alltså skaffa sig någon av Tony Ray-Jones maffiga bilder för någon hundralapp.

Visst, Torbjörn Andersson behöver få betalt för sina bilder. Men han kanske i slutändan hade fått mer pengar om han sålt många bilder á 500 pix än färre 2 500-kronorsbilder?

Sen kan jag inte låta bli att tycka att det fortfarande finns argument för fiberpappersbilder, Ilfochromekopior med flera kemibaserade tekniker, som gör att man gärna kan vara beredd att betala mer för bilder som är gjorda i de teknikerna. Läs till exempel vad Micke Berg skriver i veckans inlägg på Fotofeber. Ibland finns det anledning att göra tvärtemot vad alla andra gör.