Tag Archive for 'lee friedlander'

The Photographer’s Eye

Published on April 25, 2007 in böcker. 0 Comments

Så har då nyutgåvan av John Szarkowski, The Photographer’s Eye, kommit till världen (och till Gleerups, som har en snabb inköpare på fotoavdelningen; den går fortfarande inte att köpa på Adlibris). Än så länge har jag bara hunnit med en genomläsning, men några korta intryck kan man ju alltid fyra av.

Precis som Stephen Shore, The Nature of Photographs: A Primer, har vi här att göra med en bok som vill diskutera vad fotografiet är. Den gör det i bild, inte i ord; att läsa sig igenom texten i Szarkowskis bok går snabbt, det är bilderna som är huvudsaken. Upplägget liknar Shores: Szarkowski diskuterar några grundläggande egenskaper som han menar utmärker fotografiet: fotots relation till “verkligheten”; betydelsen av detaljer; bildens ramar; tid; synvinkel.

Men det är alltså bilderna som är poängen med boken. I text lägger Szarkowski upp några av de teman han vill ta upp, sedan är det som om själva argumentet skall visa sig själv med hjälp av bilderna. Bokens många bilder är ett välbalanserat urval. Han är helt modern och säkerligen lite avantgardistisk för sin tid, det finns flera bilder tagna alldeles innan boken kom ut av fotografer som då ännu inte kanoniserats som Garry Winogrand och Lee Friedlander. Det finns inga bilder av Ansel Adams (vilket är bra, Adams är en av de mest överskattade amerikanska fotograferna).

Szarkowskis bok publicerades första gången 1966 och tillkom som en del av en stor utställning på The Museum of Modern Art 1964. Inga bilder har tillkommit sedan dess. Man kan därför undra lite över vilken poängen är med den idag, men den fyller väl sin plats i den fotointresserades bokhylla. Det är med nödvändighet en bok som får allt mer av en fotohistorisk betydelse, men en del av de bildmässiga elementen Szarkowski diskuterar gäller fortfarande.

Den kompletterar Shores bok: köp därför bägge två!

Andra bloggar på bloggar.se om: , ,

Nya böcker

Published on April 9, 2007 in böcker and fotografiets egenart. 3 Comments

Har precis läst igenom det senaste bokköpet: The Nature of Photographs: A Primer av Stephen Shore (London: Phaidon, 2007). Det är en utvidgad och reviderad andra upplaga av en bok som publicerades första gången 1998.

Shores bok är förrädiskt enkel; lite text, många bilder. Det är en kortfattad dissektion av vad ett fotografi är, hur vi skapar och ser på fotografier. Shore diskuterar fundamentala begrepp som bilders kontextualitet - den kontext i vilken en bild betraktas påverkar hur vi läser bilden -, fokalplan och djup i en tvådimensionell bild, fotots ramar och yta, tid och ögonblick, lite grand om tonalitet och färg.

Sedan går han över till att diskutera saker som perception, “mental space” och hur fotografens urval av de fundamentala tekniska valen - bildvinkel, inramning, fokus, tid - väljs av någon process som handlar om “the photographer’s mental organization”; fotografen har en inre modell vars bilder i något slags självmodifierande process, en feedbackloop, relateras till perceptionen av omvärlden; någonstans, någongång, bestämmer sig sen fotografen för att knäppa bilden. Det är, som en av mina gamla lärare brukade säga, antingen oerhört banalt eller väldigt djupt.

Behållningen är väl det fantastiska bildmaterialet - Shores text rakt upp och ner hade kanske inte direkt varit någon hit, men tillsammans med de högklassiga bilderna lyfter texten, åtminstone den första delen av boken. Shore har bilder från hela fotohistorien, från fotografiets barndom fram till idag, och bilderna relaterar genomgående till texten. Det är verkligen en text som lyfts av bilder.

Trycket är bra (vilken fröjd det är att se vältryckta fotografier, inte minst när man annars ser så mycket bilder i undermåligt tryck eller på datorskärm). (Gnällspiken i mig vill förstås gnälla över att Shore själv - vars bilder jag inte är någon överdriven fan av - är den fotograf som bidragit med flest (fem) bilder i boken, medan Winogrand fick två, Brassaï en, Friedlander tre, Frank en, Sherman en, Arbus en och så vidare; några kommer säkert gnälla över den totala frånvaron av HCB.))

Kan inte påstå att allt innehåll fastnade vid en första, snabb, genomläsning; det är inte alltid som den här konstvetarprosan är helt klar. Men överlag tycker jag det var ett bra köp, det här är en bok att ta små smuttar av då och då i soffhörnet, som väldestillerad föda för fotofunderingar.

Över huvud taget finns det ett behov av den här typen av böcker. Det finns teknikböcker - objektiv hit och Photoshopgrejer dit, digitaltekniker, framkallare, filmtyper, filter, kontrast och allt sånt - och det finns böcker om fotografer, fyllda med deras bilder. Men den här typen av böcker, som diskuterar fotografins egenart och försöker systematisera vad ett fotografi egentligen är, är inte lika vanliga. Det är en svår genre - det är ju enklare att rätt upp och ner beskriva fototekniska grejer, än att försöka finna ord för sådant som Shore gör - men det är kul att någon försöker.

The Photographer’s Eye, med text av John Szarkowski och bilder av William Klein, Lee Friedlander och Walker Evans, är en gammal bok i den genren som länge har varit out of print; nu lär den vara på väg att ges ut igen. Enligt Adlibris är den inte tillgänglig än, men det ska bli intressant att jämföra den med Shores bok när den väl publiceras.

Andra bloggar på bloggar.se om: , , , , , , , , ,

Svartvitt är det nya svarta?

Published on March 10, 2007 in bildskapande. 2 Comments

Den svartvita analoga foto som jag växte upp med och som jag fortfarande ser som en central del av fotokonsten är inte alltid det man ser på fotoutställningar. Vilken framtid har svartvit analog foto? Ibland kan man tro att konstfoto enbart handlar om färgkopior, kvadratmeterstora C-prints med en kyligt opersonlig ton- och färgskala.

Det här är något som jag tänker på ibland men som jag inte riktigt kan formulera eller sätta in i en historisk utveckling. Tur då att det finns andra som gör det och gör det så bra, som Charlotte Cotton som i The New Color: The Return of Black-and-White funderar över sådana här saker. Här är några klipp ur Cottons essä (som jag hittade via Jörg Colberg:

it was obvious that photography was undergoing a physical face-lift to meet the demands of sitting alongside painting and sculpture in vast art centers and at international fairs; the predominance of big digital C-prints, laminated behind plexi, in small editions, was establishing itself. The hyperbolic, carefully controlled, museum- and gallery-specific versions of photography, in which every prop and gesture can be attributed to the artist’s direction, have been the most pronounced arrivals in the art world. If you are, like me, schooled in the magic of photography’s willful embrace of luck, mistakes, and happenstance, you view the art world’s partial endorsement of this bastard form with some suspicion. I don’t mean to deride the awe-inspiring creativity of a handful of artists who showed us that photography was a supremely capable and elastic art medium and were honored with monolithic, monographic exhibitions. I mean to indicate that their ascendance into the center of art practice does not necessarily herald the acceptance or understanding of photography’s broad creative terrain as a whole.
[…]
The last generation of practitioners and thinkers who were seduced by photography via the clearly authored monochrome work of, say, Diane Arbus, Garry Winogrand, or Lee Friedlander, were mainly born in the 1950s. Many of my students and the younger artists I have conversed with in the past decade made a very select edit from the medium’s history to fuel their own creativity - a history that tends to privilege Cindy Sherman and the godfathers of color-photography-as-art,
[…]
I am sure I’m not alone in beginning to think that the more complex, messy, unfashionable, and broad territory of black-and-white photography is where we are going to find some of the grist to the mill in photography’s substantive and longer-term positioning within art. Established, darkroom-trial-and-error-loving photographers are stockpiling their preferred papers and film, and younger practitioners are beginning the experimentation of finding digital alternatives, replete with all the inherent irony of converting chromatic digital to monochrome. In and of itself, this kind of contradictory momentum will create important discourse, while also continuing to link the various value systems for photography (including amateur and professional practice) with artists’ critique.

Hennes essä ger intressanta referenspunkter när man fortsätter tänka på framtiden för svartvit foto. Cotton slutar i ett slags optimism när det gäller svartvit konstfoto, och det kanske inte är helt åt skogen. Fotobranschen har ett slags inbyggt allt-nytt-är-mycket-bättre-än-det-som-fanns-innan - tänkande, en evolutionär ideologi: småbildsfilm skulle en gång i tiden göra mellan- och storformaten obsoleta, färgfilm sopa golven med svartvit och nu, förstås, digitalt sopa banan med silverbaserad foto. Många faller in i detta mönster.

Samtidigt finns det fotografer som hämtar inspiration och kraft i mer eller mindre föråldrade teknologier. Ta Irving Penn och hans häftiga kopior i platina och palladium-teknikerna, förfaranden som ersatts flera gånger om av den fotoindustriella världsandens ångvält; Penn återvände, plockade upp ur historien och skapade stor konst. Andra fotografer kommer göra detsamma.

Andra bloggar på bloggar.se om: , , , , ,