Fotografiskt

Nej, det finns inte någon digital Holga. Men om det hade funnits en hade den kunnat se ut såhär. Design: Saikat Biswas.

Inget krafs, bara zen-aktig digitalfoto.

Varför har inte Panasonics, Leicas, Olympus, Ricohs eller Canons designers kommit på den här idén och byggt den?

Jag har förresten aldrig varit något fan av Holgakameror så jag gillar inte den medvetna skräpoptiken på den här designen. Men byt ut plastlinsen mot en Summicron 50 eller Summicron 35 (eller kanske ännu hellre: en Zuiko 50/1.8, objektivet med ett av de bästa pris/personlighet-förhållandena jag någonsin använt) så har man här ett koncept som är bara så himla rätt. Designen har utbytbar optik så det är ju bara att välja en M-bajonett så har man tillgång till hur mycket kul gluggar som helst i M-bajonett och skruvfattning. Man kanske kunde tillverka kameran med olika fattningar: M, Olympusbajonett, Canon, M42 osv.

[Via Blake Andrews.]

Dagens kameraspaning: en läcker svart M6 med Summicron 35 på Karl XI-gatan. Lägg märke till den urcoola modden: den normala och knäppa frammatningsveven på M6 har bytts ut mot en mer klassisk och mer ergonomisk.

Man kanske skulle starta en lokal version av Tokyo Camera Style?

En M2:a med ett Summaron för 3500 … Ett bra pris, hade jag inte redan en M3:a hade jag varit helt klart intresserad.

(Har inget med säljaren att göra.)

M3:an måste servas; slutaren har slutligen hängt sig totalt, efter att varit lite skakig ett halvår eller så. Dags att börja undersöka marknaden för leicareparationer, spara undan pengar till det och så vidare.

Alltså blir det en tid av Olympusfotograferande. Känns inte helt fel, faktiskt. Innan jag skaffade M3:an körde jag min OM 2n en del och var väl ändå rätt så nöjd, inte minst med formatet och sökaren. Har fotat ganska mycket med Zuiko 50/1.8 vilket är ett mycket fint objektiv.

Skaffade en 50/1.4 för en tid sen men har inte använt den så mycket. Vi får se.

Nu, idag, köpte jag en kamera som kommer att bli lika användbar som min Leica, min Nikon fm. Äntligen har gubben hittat en kamera. Panasonic gf1 med pannkaksgluggen och lös sökare. Snabb, rätt tyngd, skitsnygg, toppkvalitet. […] Det är den första digitalkamera som jag kan andas med. Det säger allt. Nu säger jag inte mer. Jag vill bara meddela detta. Jag vet många som plåtar på mitt sätt. Nu har Ni fått en rekomendation.

Micke Berg köpte ny kamera häromdan.

Panasonic GF1 är det senaste tillskottet i en kameranisch som blir allt intressantare; tillsammans med Olympus E-P1 representerar den en kamerafilosofi som känns tilltalande; tillräckligt hög kvalitet och förhållandevis enkel design med tonvikt på det väsentliga; storleksmässigt ett steg bort från de klumpiga DSLR:erna.

Det har hänt förr i historien. Det som gjorde Leica III och Leica M-serierna bra och användes för att ta många viktiga bilder under 1900-talet var handhavande och design i första hand, teknisk bildkvalitet i andra hand - ville man ha teknisk bildkvalitet körde man Speed Graphic, Hasselblad, Sinar eller nåt. Det har behövts en motsvarighet till denna utveckling i vår digitala tidsålder. Kanske börjar det hända.

Och var man skall placera Leica M9 i den här diskussionen vete tusan: en nostalgisk svanesång från Solms som mest kommer köpas av tandläkare som har gott om pengar men ingen fototalang, eller en väg framåt för Leica och för fotografer som sysslar med street photo, enviromental portraits och annan fotografi som inte är konstfoto med stativkamera, sport- eller naturfoto? Det återstår att se.

För den som vill ha en lite längre recension av Panasonic GF1 än Micke Bergs (för mig räcker Mickes omdöme dock långt!), kan spana in en text av Craig Mod som jag hittade via Fotofeber eller Digital Photography Review.

Fotointresset går i vågor: som amatör kan jag kosta på mig att hålla på med foto för att det är kul, när det är kul, inte för att jag ska dra in pengar till månadens räkningar. Och 2009 var ett år då jag av någon anledning inte höll på så mycket med foto; endast 33 bilder lades till den digitala skokartong som är min fotoblogg (och av dom var jag kanske minst missnöjd med den här eller den här). Och mitt bloggande om foto här på Fotografiskt har inte varit speciellt livaktigt; periodvis låg det helt nere.

Men några saker hände ändå som gör att man kan göra som alla andra i dessa tider, nämligen sätta samman en lista.

Årets utställning: för min del var det Refricater, Christer Järeslätts utställning på Kulturen. Jag gillade projektet i bokform och det var bra i utställningsform. Ojämnare men likafullt intressant att se var den stora retrospektiven från Tio fotografer på Lunds konsthall; jag graviterade vid varje besök mot Georg Oddners magnifika porträtt av Naima Wifstrand: vilken blick, vilken komposition, vilken svärta!

Årets fotoklubb: den ännu okonstituerade, icke-existerande och högst virtuella klubb som utgörs av folk med analoga kameror, företrädesvis mätsökarkameror, som jag möter på Lunds (och ibland Malmös) gator. Vi stannar en stund och pratar lite fototeknik och går sen vidare; de allra flesta är främlingar, jag möter dem aldrig igen. Häromdan snubblade jag till exempel över en snubbe med en Cosina Voigtländer R3 med Canon 35:a (och stilenlig Canonsökare) i ICA Malmborgs konservburksavdelning … Hedersmedlem i föreningen: Antti Sivén.

Årets hicka: min Leica M3 har börjat hicka; ibland hänger den sig, var sjunde filmrulle eller så händer det att slutaren står kvar i öppet läge (hände senast idag). Dags för service, kanske? Det är ändå en kamera som tillverkades för mer än 50 år sedan. Bubblare i den här kategorin: mina notoriskt opålitliga Minox, nu senast en 35 ML.

Årets film: Adox 100 (AKA Efke KB100). Som alltid. Vilken film!

Årets framkallare: Rodinal.

Årets retroinnovation: The Impossible Project. Önskar bara att de kunde ge sig på peel apart-filmerna också.

Gentlemannen med Contax och Biogon 21/4.5 träffade jag på Zoo i Berlin. Han visade sig vara från Sydamerika. Bilden tagen med M3, Summicron 50 och Efke KB100/Rodinal 1+50.

OK, jag måste erkänna - jag är en kamerafluktare. När jag går på stan spanar jag på andra människors kameror. Ibland kommenterar jag det jag ser: går fram till en vilt främmande människa och säger något om kameran.

Ibland sker approcheringen efter viss tvekan (”hej! snygg F3:a du har där” känns kanske lite desperat, F3:or var ju ganska vanliga en gång i tiden), ibland är det solklart så att man bara går rakt på utan att tänka sig för: som häromåret när jag såg en tysk turist i femtioårsåldern på Petri Kyrkogata med en Plaubel Makina 67, då var det ju bara att gå på. Det blev en intressant pratstund om kameror.

Leicor är förstås bra spanobjekt, händer några gånger per termin att jag ser nya Leicor på stan.

Men det är tydligen inte bara jag som kameraspanar. Tokyo camera style dokumenterar fynden.

Jag var ute i går: Vogon variety på Deep Club. Hade en helt underbar kväll - bra musik, trevligt sällskap, stundtals total dansgolvshedonism. Skippade dock fotograferandet; vanligtvis har jag med mig Leican eller i varje fall Minoxen eller GR-D:n när jag är ute, men inte i går. Jag slapp väskan med kameror och fickor fyllda av kamera, blixt, filmrullar men framför allt slapp jag tänka på att hala fram kameran i tid och otid: mer upplevelser men inga bilder.

Njutningen i att slippa fotografera i en situation då man vanligtvis brukar fotografera - en för mig ny känsla.

Professionella fotografer måste känna det här hela tiden.

Några exempel på den typ av bilder jag kommer hem med när jag försöker tänka på att fotografera samtidigt som jag har kul på uteställen: här, här, här, här, här och här.

Soppade ett par rullar Tri-X i Diafine i går kväll. Har en massa rullar som väntar på att framkallas och scannas. Det borde ju hända något på 5063.com, så det är bara att sätta igång. Latheten måste bekämpas.

Idag lånade jag en Elmar 50/2.8 (femtiotalsversionen) av A. (som parentetiskt stod och sålde loppisprylar, köpte några Schlager från tidigt 1980-tal, bland annat med en Bowieartikel av Klas Östergren) - ser fram emot att testa det här objektivet.

Har förresten festat sönder LCD-displayen på min Ricoh GRD. Jag brukar sällan glo så mycket på själva displayen när jag fotar, så det hade inte gjort så mycket om det inte vore för att kameran inte går att ställa in längre, den är fast i svartvitt-mode, 1600 ASA (massor av brus), ingen blixt. Inte helt ocoolt, i och för sig, om man vill ta annorlunda digitalbilder. Den får väl bli min festkamera, som A. föreslog.

Ur en fotografisk synvinkel har jag varit handikappad de senaste månaderna.

Nej, det handlar inte om frånvaro av inspiration (detta fluffiga begrepp, som jag har råd att låta styra mina fotografiska konjunkturer - hade jag varit professionell fotograf hade jag fått arbeta hårt även utan inspiration); inte heller om trasiga kameror eller andra utrustningsrelaterade estetiska återvändsgränder - ni vet, det där som inträffar när man fäster större avseende vid kameratekniken än bildskapandet, när fototekniken blir ett mål i sig.

Det handlar om mina händer. Och något så banalt men ack så hindrande som eksem.

Jag har i många år haft eksem i varierande grad och på varierande ställen på kroppen. Den senaste tiden har eksemet behagat sätta sig på händerna och eftersom det varit av en allvarlig art, med öppna vätskande sår och periodvis kraftig infektion, har jag haft svårt att hålla på med fotografering.

Att framkalla film har varit mer eller mindre omöjligt, bland annat har det känts svårt att ladda film på spiralerna. Även att hålla i en kamera har ofta varit svårt.

Det är en banal observation, men en sak som jag lärt mig av det här är i vilken hög utsträckning fotografering är ett hantverk: fotografering är något vi gör med händerna; när man inte kommer åt med händerna på samma sätt som tidigare av någon anledning, i mitt fall öppna sår eller otympliga bandage, blir det bökigt.

Kameror, till exempel, bedömer jag i väldigt hög usträckning efter hur de känns i händerna (och hur sökaren fungerar). Kamerans taktila kvaliteter och des användargränssnitt är väldigt viktiga faktorer för mig. Ta min Leica M3 till exempel. Visst, Summicronen är ett mycket skarpt objektiv, men den optiska kvaliteten är nästan sekundär i förhållande till själva handhavandet. Eller Minox 35 GT, som passar mina händer mycket bättre än Olympus XA.

Handhavande och användargränssnitt är viktiga grejer. Det syns knappt i kamerarecensioner, som alldeles för ofta hänger upp sig på megapixlar, brusförhållanden, skärpa.