Fotografiskt

Polaroid säljer en del av sin fotosamling. Läs mer (NY Times)

Bland alla fotografiska processer måste jätteformatet från Polaroid framstå som ett av de mer speciella. Kameror som tar bilder i skala 1:1 i formatet 20×24 - japp, det är 20 gånger 24 tum vi pratar om, inga småttiga centimetrar -, byggda i en blandning av högteknologi och lågteknologi (trä såväl som kompositmaterial) i början av 1980-talet. Polaroid byggde några få exemplar.

Jag har aldrig sett någon av kamerorna eller de bilder man kan ta med dem i verkligheten, men jag har under ett antal år då och då stött på dom på nätet. Först hos Elsa Dorfman som jag plockade upp häromåret när jag hängde en del på fotosidor skrivna av Philip Greenspun, grundare av photo.net och vän till Dorfman. Nu dyker kameran upp igen via en kommentar till en krönika av Jim Hughes på The Online photographer. Det är fotostudion 20×24 Studio i New York som gjort en liten film om hur kameran fungerar, upplagd på Inside analog photo.

På Hasselblads hemsida finns just nu en klocka som räknar ner tiden till en tidpunkt vid månadsskiftet januari-februari.

Försöket att skapa något slags hajp kring vad som förmodligen är lanseringen av en ny produkt har inte varit helt utan framgång; på vissa fotosajter debatteras redan vad det kan vara frågan om (en digital SWC? en digital XPan? ett nytt kamerahus i H-serien?). Men, ändå: känns inte marknadsföringen lite tråkig? Eller är det bara jag som inte längre tycker det är så kul med alla de nya modeller vi översköljs av på fotomarknaden och som har slutat tycka att tycka att det är julafton varje gång något nytt skall lanseras.

Nej, då tycker jag Polaroid har en smartare marknadsavdelning. Häromdan tillkännagav företaget att de knutit allas vår favoritdiva, Lady Gaga, till företaget i en “multi-year strategic partnership”. Lady Gaga “will serve as creative director for a specialty line of Polaroid Imaging products”. Lady Gaga har redan twittrat om Polaroid och jag kan inte låta bli att ändå bli lite nyfiken på vad hon gör i designväg åt Polaroid.

.

Fotointresset går i vågor: som amatör kan jag kosta på mig att hålla på med foto för att det är kul, när det är kul, inte för att jag ska dra in pengar till månadens räkningar. Och 2009 var ett år då jag av någon anledning inte höll på så mycket med foto; endast 33 bilder lades till den digitala skokartong som är min fotoblogg (och av dom var jag kanske minst missnöjd med den här eller den här). Och mitt bloggande om foto här på Fotografiskt har inte varit speciellt livaktigt; periodvis låg det helt nere.

Men några saker hände ändå som gör att man kan göra som alla andra i dessa tider, nämligen sätta samman en lista.

Årets utställning: för min del var det Refricater, Christer Järeslätts utställning på Kulturen. Jag gillade projektet i bokform och det var bra i utställningsform. Ojämnare men likafullt intressant att se var den stora retrospektiven från Tio fotografer på Lunds konsthall; jag graviterade vid varje besök mot Georg Oddners magnifika porträtt av Naima Wifstrand: vilken blick, vilken komposition, vilken svärta!

Årets fotoklubb: den ännu okonstituerade, icke-existerande och högst virtuella klubb som utgörs av folk med analoga kameror, företrädesvis mätsökarkameror, som jag möter på Lunds (och ibland Malmös) gator. Vi stannar en stund och pratar lite fototeknik och går sen vidare; de allra flesta är främlingar, jag möter dem aldrig igen. Häromdan snubblade jag till exempel över en snubbe med en Cosina Voigtländer R3 med Canon 35:a (och stilenlig Canonsökare) i ICA Malmborgs konservburksavdelning … Hedersmedlem i föreningen: Antti Sivén.

Årets hicka: min Leica M3 har börjat hicka; ibland hänger den sig, var sjunde filmrulle eller så händer det att slutaren står kvar i öppet läge (hände senast idag). Dags för service, kanske? Det är ändå en kamera som tillverkades för mer än 50 år sedan. Bubblare i den här kategorin: mina notoriskt opålitliga Minox, nu senast en 35 ML.

Årets film: Adox 100 (AKA Efke KB100). Som alltid. Vilken film!

Årets framkallare: Rodinal.

Årets retroinnovation: The Impossible Project. Önskar bara att de kunde ge sig på peel apart-filmerna också.

The Photo Studio är ett projekt av fotografen Caroll Taveras som låter intressant:

Opening to the public on Wednesday, January 21st- at 1:00 pm, PHOTO STUDIO will be a place for
everyone, young and old, to have their photograph taken with a large format view camera in the tradition
that was once popular in local portrait studios around the world. For only $5, Caroll Taveras’ Atlantic
Avenue storefront in downtown Brooklyn will provide instant 4”X5” Polaroid photographic portraits to
neighbors, friends and passersby. Sitters will also have the option of purchasing an enlarged color
photograph. PHOTO STUDIO is a not-for-profit art project focused on documenting communities
around the world. All participants will be given the option to have their portrait posted to
thephotostudio.org

(Ur pressreleasen.)

Projektet pågår till 11 februari och ska sedan fortsätta till Berlin i vår.

[via Andrew Hetherington.]

The Impossible Project planerar att återuppta produktionen av direktbildsfilmer. De har tagit över maskiner och annan utrustning från en nedlagd Polaroidfabrik och har uppbackning av Ilford. (Tyvärr verkar det enbart vara integralfilm som är på gång, inte pack/bladfilmsvarianten.)

Är det här en helt galen satsning? Eller är det ännu ett exempel på att kemibaserade fototekniker inte kommer att försvinna riktigt så snabbt som en del velat göra gällande? Jag vet faktiskt inte vad jag tror.

[Via Fraction magazine via Andrew Hetheringtons blog patrol.]

Christer Järeslätts Refricater (Sanatorium förlag, 2008) är en samling porträtt av svenska serietecknare, fotograferade på storformatsfilm.

Boken innehåller porträtt av dryga femtiotalet svenska serietecknare ur flera generationer: klassiker som Per Åhlin och Hans Arnold; väletablerade som Ulf Lundkvist, Joakim Pirinen och Lena Ackebo; nydebuterade som Sara Granér.

Bilderna är manipulerade. De underliggande porträtten är fina och hade i många fall stått väl för sig själva (på det där storformatiga sättet som jag gillar, med lång tonalitet och fina skiftningar mellan skärpa och oskärpa) men vad som sedan hänt är intressant. Polaroidfilmen som Järeslätt använt, om jag förstått det rätt, är av den typ som ger både ett positiv och ett negativ. De avfotograferade serietecknarna har efter fotograferingen ritat och rispat på negativen, varpå nya positiva kopior skapats. Serietecknarna interagerar med seriefigurer och den materiella omgivningen, intar nya roller, har förändrats. “Who framed Roger Rabbit” fast med svenska serietecknare och i svartvitt storformatsfoto.

Jag tycker resultaten är jätteintressanta, av självklara skäl - det är tecknare som är med och tecknar i den förment objektiva fotografiska processen, de medverkande är just medverkande, inte passivt avfotograferade - men också för att det är så väl genomfört.

Att bildmanipulationen är skapad i en fördigital teknik, fotografi betyder ju att skriva (och rita) med ljus som dessutom är på väg ut (Polaroid slutar att tillverka film nu), gör det hela lite speciellt.

Fotonörden i mig undrar dock hur det dubbla skärpeplanet i några av bilderna (porträtten av Benjamin Stengård (s 15), David Liljemark (s 17), Jan Romare (s42-43) och Kim W. Andersson (s 60) till exempel) tillkommit. Shift/tilt i en kamera med förställningsmöjligheter? Sandwich? Digital efterbearbetning?

Övrigt: Christer Järeslätt ställde ut på Tres Hombres Art i Tylösand i somras. Här finns Marie Lundquists recension av Refricater i SvD.

Jamie Livingston tog 6 697 polaroidbilder, en varje dag från 31 mars 1979 till han dog den 25 oktober 1997: bilderna har blivit en utställning och en webbplats.

Mer bakgrund.

[via Lens culture och mental_floss.]

CNN har en artikel om nedläggningen av Polaroid (via David Bram). Och, som jag skrev häromdan, vad kommer hända med Elsa Dorfman och alla andra som kör Polaroid i storformat (vad jag vet finns inga motsvarigheter i Fujis sortiment) - Andrew Hetherington funderar vidare i ämnet.

Man undrar om de är tillräckligt många för att en nischaktör kommer plocka upp delar av det här? Lite som Fotoimpex gjorde när Agfa la ner.

Polaroid slutar tillverka film enligt Boston Globe. Om ingen licensierar tekniken är det snart slut med Polaroidfilm:

All these plants are slated for closure this year. Polaroid chief operating officer Tom Beaudoin said the company is interested in licensing its technology to an outside firm that could manufacture film for faithful Polaroid customers. If that doesn’t happen, Polaroid users would have to find an alternative photo technology, as the company plans to make only enough film to last into next year.

Det finns ju Fuji.

Men vad ska hända med Elsa Dorfman?