Som jag skrev häromdan är det någonting med gatufoto och dagsform: en förmåga att ta in världen som den kommer, när den kommer - jag vet, zenbuddism light -, det där med att ögonblicket kommer som en snigel men försvinner som en blixt; snabb perceptionsförmåga och reaktionshastighet; icke-verbal och verbal kommunikation med motiven; förmågan att se; etablera förtroende hos de människor som förekommer på bild - ja, ni märker att jag har svårt att beskriva med ord vad det är som händer, men när det är som bäst är det som om man hittar en balans mellan avslappning (så att man släpper in motiven) och att vara spänd som en pilbåge.
Och det här funkar bara vissa dar för mig. Men när det funkar, när man är i zonen, är det en underbar upplevelse.
Tvenne hjälpmedel har jag använt ibland de senaste åren för att öka chanserna att träda in i zonen - förutom självklara saker som god fysik, sömn, träning, goda skodon; när ska vi sluta se på gatufotografi ur något slags romantiskt café/bardiskperspektiv, och istället se det som den fysiskt krävande aktivitet det är? Jag tar aldrig bra gatufoton om det blev för många vinglas kvällen före, eller om jag sovit dåligt.
Det ena är iPoden på hög volym; jag vet inte om det är så att musiken distanserar mig från flödet på gatan och därmed gör det lättare att, man blir lagom lite deltagare, vilket förändrar skeendet.
Robert Lundgren, “Robban”, en underbar människa och fotograf som jag hängde hos mycket på 1980-talet, brukade alltid ha sin rullbandspelarjazz på i studion och mörkrummet; det var som om musiken hängde ihop med fotograferandet för honom (likaväl som de filterlösa John Silverna). Kanske är det något - fast mitt fotograferande är mycket mer primitivt, mycket trubbigare än Robbans - med musik och fotograferande, skulle inte förvåna mig om många fotografer har musik på när de gör bilder.
Det andra är en barnvagn. Jag har tre underbara barn och barnvagnen har därmed bidragit till att förstärka något slags flanörmentalitet; när man har småbarn är man mycket på stan. “Flanör med sliten Leica och barnvagn”, typ. Det har därför blivit många tillfällen för gatufoto när man dragit barnvagn. Ibland är barnvagnen mest i vägen; man ser en bild som man inte kan ta, därför att händerna eller kameran inte är där de ska vara.
Men häromdan - när jag alltså hade en bra gatufotorunda i Malmö - insåg jag att barnvagnen också kan vara ett hjälpmedel, måste inte bara vara ett hinder. Vid ett par tillfällen var det som om förtroendet ökade, mina “offer” mötte min blick och jag hade barnvagn och kunde därför inte vara någon störig typ.
Bra bilder har inget med avstånd att göra, fast det måste sägas att de flesta fotografer gör bättre jobb utomlands än hemma. En orsak till det är att man ofta ( i fattiga länder)känner sig säkrare, lite mer överlägsen. Det är svårt att vara gatufotograf i Sverige för de flesta människor ser ganske snett på en sådan typ.
Micke Berg skrev intressant om de här sakerna häromdan.
Andra bloggar på bloggar.se om:
leica,
micke berg,
robert lundgren,
street
aktuella kommentarer