Tag Archive for 'robert lundgren'

Byta kopior

Blake Andrews har satt upp ett system för utbyte av kopior. Verkar intressant! Ännu ett argument för att börja göra pappersbilder.

Förresten: nämnde jag att jag kanske har ett labb på gång? Har inte gjort pappersbilder sedan det tidiga 90-talet, och jag är hyfsat sugen på att komma igång med det igen. Jag var aldrig någon speciellt bra kopist - och mina tillkortakommanden i den branschen blev desto tydligare när jag såg en skicklig kopist, reklamfotografen Robert Lundgren, i arbete - men det känns mer och mer som om jag saknar det materiella, det taktila, i det sätt att arbeta jag kört med de senaste åren. Bilderna kommer till på ett halvanalogt vis: negativ svartvitfilm soppas i Rodinal eller Diafine, följt av scanning i en Minolta Scan Dual (mellanformat i en Epson flatbädd med diatillsats). Visst, man kunde skaffa en skrivare för utskrift, men jag är mer sugen på att pröva att åtminstone någon gång eliminera datorn helt istället.

Det är en lyx man kan unna sig som fotoamatör. Hade jag behövt fakturera min tid när jag gör bilder hade det förmodligen varit en annan sak.

Andra bloggar på bloggar.se om: , , , , ,

Jens S. Jensen och Robban

Fick just den nyligen beställda boken Dom kallar oss bilbyggare: En berättelse om arbete och arbetare vid Volvo Torslandaverken i Göteborg (Helsingborg, 1978). En snabb reflektion efter några genombläddringar (jag återkommer gärna till Jens S. Jensen): jag gillar den.

Jens S. Jensen drivs av ett patos, vilket jag gillar; hans bilder inne från Volvofabriken är bra, och på ett bra sätt fångar han upp människors liv utanför Torslandaverken. Det är ett slags dokumentation av en tid och en miljö - industriarbetet i större svenska tillverkningsindustrier c. 1975 - som är viktig. Det är politiskt utan att bli alltför för plakatpolitiskt.

Mer allmänt kan sägas att jag gillar projektidén: försöket att med dokumentärfoto och text (Jensen skriver mycket, för att vara fotograf) fånga inte bara en arbetsplats utan även en bransch, ett yrke.

Det borde finnas fler projekt. På rak arm kan jag bara komma på någon eller några och den bok jag sträcker mig efter i bokhyllan för att jämföra med är min gamle vän Robbans bok; Robert Lundgren tog bilderna till en dokumentation av svenska konstnärer, Konstnärer i arbete (Göteborg, 1981), där Håkan Wettre skrev texten och Tommy Wiberg formgav. Robbans bilder visar verkligen konstnärer i arbete, deras ateljémiljöer, deras hemmiljöer. När jag lärde känna Robban i mitten av 1980-talet stod han och fotograferade reklamfoto med en tung Mamiya 67 i sin ateljé i Anderstorp - ni vet, ett sådant där oglamoröst reklamfoto till företags produktinformationsbroschyrer -, men här var det som om han släppts ut på dokumentärt småbildsgrönbete. Och resultatet blev jättebra.

Fler borde göra som Jens S. Jensen och Robban, fler borde göra yrkes- eller branschdokumentationer. Svenska bensinmacksanställda (på storformatsfilm), eller På kunskapsfabrikens golv: svenska högskoleadjunkter och deras vardag, eller Mäklare: en dokumentation (korniga Canon Dial-bilder) eller Det mediala systemets utposter: gratistidningsutdelarnas vardag eller Globala kläder: här och där med H&M och så vidare.

Andra bloggar på bloggar.se om: , , , , ,

Sound and vision

Sitter och gör bilder. En hög härligt korniga 28-megsscanns i Photoshop och Low i iTunes.

Robban - har de internet i himlen hoppas jag du följer den här bloggen, du kan väl lägga en kommentar? - hade alltid sin rullbandspelare snurrande när han gjorde bilder.

Det är något med musik och bildmeckande.

Andra bloggar på bloggar.se om: ,

Gatufotografi

Som jag skrev häromdan är det någonting med gatufoto och dagsform: en förmåga att ta in världen som den kommer, när den kommer - jag vet, zenbuddism light -, det där med att ögonblicket kommer som en snigel men försvinner som en blixt; snabb perceptionsförmåga och reaktionshastighet; icke-verbal och verbal kommunikation med motiven; förmågan att se; etablera förtroende hos de människor som förekommer på bild - ja, ni märker att jag har svårt att beskriva med ord vad det är som händer, men när det är som bäst är det som om man hittar en balans mellan avslappning (så att man släpper in motiven) och att vara spänd som en pilbåge.

Och det här funkar bara vissa dar för mig. Men när det funkar, när man är i zonen, är det en underbar upplevelse.

Tvenne hjälpmedel har jag använt ibland de senaste åren för att öka chanserna att träda in i zonen - förutom självklara saker som god fysik, sömn, träning, goda skodon; när ska vi sluta se på gatufotografi ur något slags romantiskt café/bardiskperspektiv, och istället se det som den fysiskt krävande aktivitet det är? Jag tar aldrig bra gatufoton om det blev för många vinglas kvällen före, eller om jag sovit dåligt.

Det ena är iPoden på hög volym; jag vet inte om det är så att musiken distanserar mig från flödet på gatan och därmed gör det lättare att, man blir lagom lite deltagare, vilket förändrar skeendet.

Robert Lundgren, “Robban”, en underbar människa och fotograf som jag hängde hos mycket på 1980-talet, brukade alltid ha sin rullbandspelarjazz på i studion och mörkrummet; det var som om musiken hängde ihop med fotograferandet för honom (likaväl som de filterlösa John Silverna). Kanske är det något - fast mitt fotograferande är mycket mer primitivt, mycket trubbigare än Robbans - med musik och fotograferande, skulle inte förvåna mig om många fotografer har musik på när de gör bilder.

Det andra är en barnvagn. Jag har tre underbara barn och barnvagnen har därmed bidragit till att förstärka något slags flanörmentalitet; när man har småbarn är man mycket på stan. “Flanör med sliten Leica och barnvagn”, typ. Det har därför blivit många tillfällen för gatufoto när man dragit barnvagn. Ibland är barnvagnen mest i vägen; man ser en bild som man inte kan ta, därför att händerna eller kameran inte är där de ska vara.

Men häromdan - när jag alltså hade en bra gatufotorunda i Malmö - insåg jag att barnvagnen också kan vara ett hjälpmedel, måste inte bara vara ett hinder. Vid ett par tillfällen var det som om förtroendet ökade, mina “offer” mötte min blick och jag hade barnvagn och kunde därför inte vara någon störig typ.

Bra bilder har inget med avstånd att göra, fast det måste sägas att de flesta fotografer gör bättre jobb utomlands än hemma. En orsak till det är att man ofta ( i fattiga länder)känner sig säkrare, lite mer överlägsen. Det är svårt att vara gatufotograf i Sverige för de flesta människor ser ganske snett på en sådan typ.

Micke Berg skrev intressant om de här sakerna häromdan.

Andra bloggar på bloggar.se om: , , ,