Fotografiskt

Shit, hur många 50:or finns det, egentligen? Lite sugen på den här, en Canon 50/1.9 av stabilt sund Sonnarhärstamning. 220 $.

Jag lustar efter ännu några femtior. Dels vill jag ha en kompakt en ur Tessarfamiljen till min Leica; ska jag gå den sovjetiska el cheapo-vägen, en hopfällbar Industar 50/3.5, eller ska jag samla ihop seriös cash och skaffa den där Elmar 50/3.5:an i M-fattning som ser så inbjudande ut?

Och så har jag funderat hur 1.4-världen ser ut ovanför Jupiter 3:an som jag kört en del senaste tiden (den har i och för sig en intressant oskärpebakgrund, men är knappast världens skarpaste); dels finns det en Sonnarklon tillverkad av Canon, dels finns det ju den gamla Summiluxen, som verkar lite spännande. Nytillverkningen av Sonnaren verkar lite väl dyr.

Sen har vi det här med 21:or. Dels finns det en riktigt billig CV 21/4, dels finns det en nyproducerad version av klassikern Zeiss Biogon 21/4.5 som kanske inte kommer bli helt oöverstigligt dyr. Kan inte tänka mig att jag kommer använda 21:an så mycket att det motiverar att skaffa något annat än CV:n, men ändå, drömma kan man ju.

Och så Nikonvärlden, är lite nyfiken på en F3:a och något porträttele.

Visst, jag vet, det är bara fototeknik och det viktiga är bildskapandet. Men jag har tagit dryga dussinet bilder idag, så jag kan kosta på mig lite prylsnack

Adam Haglund har börjat lusta efter en mätsökarkamera av fabrikatet Leica. Ett stycke reflexiv självrannsakan får honom att sluta sig till att trängtan hänger samman med själva fotograferandet, en tillfällig svacka i kreativiteten som “får en att tro att det är prylarna (eller godiset!) det hänger på.”

Kanske har fotografer ett kluvet förhållande till prylarna vi omger oss med. Själva bildskapandet är en kedja med många komponenter av såväl teknisk som mänsklig/konstnärlig art. Man kommer inte ifrån att fotograferandet är ett handhavande av en teknik, oavsett om man kör med en bälgkamera inköpt på loppis för 25 kr eller en Canon 5D; denna teknik måste man bemästra i någon mening, annars blir det ingen bild.

Samtidigt får det tekniska inte bli ett självändamål, då blir det ju liksom inget fotograferande värt namnet. Det gäller alltså att greppa både det tekniska och bildskapandet - det som handlar om syn och om att skapa bilder med tillräckligt mycket tolkningsutrymme och mystik för att det skall hända något med betraktaren, för att det inte bara skall vara en “avbildning”. Christer Strömholm skriver någonstans om den här dubbelheten, om att man måste ha råkoll på tekniken, den ska sitta i ryggmärgen men att den bara är ett medel, inte ett mål i sig. Därför förstår jag Adams rädsla för att hans trängtan efter en ny kamera är ett symptom på bristande kreativitet.

Kanske behöver man ibland kika i något i stil med Oblique Strategies (eller kolla här om du inte kör 10.4 eller senare), försöka bryta med invanda mönster, tvinga sig in på nya banor genom att göra något radikalt annorlunda, fånga upp någon möjlighet man inte tidigare prövat sig på.

Jag är ju ingen “riktig” fotograf, så det är liksom inte på riktigt för mig, men jag funderar ändå ibland på vad jag kan göra för att förändra/förbättra mitt amatörmässiga fotograferande. Ibland går tankarna åt införskaffandet av nya hårdvara (till skillnad från Adam har jag redan en M-Leica, så det är inget alternativ - jo, vänta, skulle jag inte bli så osannolikt mycket bättre fotograf om jag bytte ut min Summicron mot en Summilux eller den där nya 50/1.5 Sonnar som ser så sexig ut :), men vad mer kan man göra, göra något annorlunda än det jag brukar göra, fokusera på något motivmässigt eller skaffa en teknisk begränsning, eller ta bort en begränsning.

Typ köra tre rullar Kodachrome 64 (den kommer väl ändå dö snart) där varje bild måste vara ett porträtt taget på full bländaröppning. Se vad som kommer ut ur det.

Vi får se.

Fotografier är, bland mycket annat, materiella objekt; de har därför en permanens, en koherens: givet gynnsamma förutsättningar kan de hålla ihop ganska länge. Tillvarons skiftningar gör att de kan dyka upp i oanade sammanhang. Därför kan sådana här saker inträffa:

En fotointresserad person i Kanada köper en kamera tillverkad av KMZ, Krasnogorsk mekaniska fabriker, ett av de sovjetiska optik- och finmekanikkonglomeraten, grundat i en förort till Moskva 1942. Först tillverkades optik till den sovjetiska krigsinsatsen, några år senare började KMZ tillverka kameror till den civila marknaden (och därmed konkurrerade man, om detta begrepp hade något som helst mening i den sovjetiska efterkrigstiden) med FED. KMZ är kända för en serie mätsökarkameror under namnet Zorki och spegelreflexmodellerna Zenit. De har gjort mängder med kameror. Optikmässigt är de den stora sovjetiska framgången, eftersom det var på KMZ som Jupiter 3, Jupiter 8 och Jupiter 9 tillverkades: Sonnarkloner som, om man får tag i ett väljusterat exemplar, ger mycket bra bilder.

Anyway, tillbaka till den fotointresserade kanadensaren, som alltså köpte en KMZ Drug, förmodligen tillverkad i början av 1960-talet; det satt en filmrulle i. Han framkallade och fick fram bilder som den här och den här.

Det är något visst med sådana berättelser. Självklart hade det dykt upp flera ställen på nätet för att samla in sådana bilder. Look at me (som jag hittade via Exposure compensation), Superfluous och Time tales är några exempel.