Fotografiskt

Inte precis ett flöde, men det droppar i varje fall en del på min fotoblogg 5063; har lagt in fyra bilder den senaste veckan.

“8 kontraster - svensk svartvit fotokonst” är en utställning på Falkenbergs museum med bland andra Denise Grünstein, Tuija Lindström och Christer Strömholm. 2 februari - 26 april.

Leve svartvitt!

Galleri Format, Malmö, visar American Odyssey, en retrospektiv med Mary Ellen Mark. Vernissage: lördagen den 26 februari 13-17. Pågår till och med den 9 mars.

Intervjun med Mary Ellen Mark i Image makers, image takers handlar bland annat om att inte beskära, att vara beredd på det oförberedda, de allt mindre möjligheterna att få tidskrifter att satsa på större dokumentärfotografiska projekt, vikten av att ha självförtroende när man tar porträttfoto, att hon fortfarande använder film, att utvecklas som redigerare (hon hittar idag bra bilder på sina gamla kontaktkartor, en gång förbisedda i den första redigeringen, och har utvecklats som redigerare genom sitt arbete med att bedöma sina studenters kontaktkartor). Hon arbetar i flera format, från 35 mm till storformatskameror, både mätsökarkameror och spegelreflex; helst svartvitt, helst Tri-X.

Update: Här finns min bloggpost efter att ha sett utställningen.

När jag såg den snygga Avedonutställningen på Louisiana nyligen började jag fundera över vem som gör porträtt på svartvit storformatsfilm, kopierad på vanligt sätt. Inte för att jag vill verka konservativ eller så, men tycks det inte vara ett empiriskt faktum att allt färre fotografer som gör utställningar verkar arbeta med svartvita silverbilder (”vanliga” svartvita fotografier) på riktigt fotopapper?

Därför är det ju läge att göra precis tvärtemot. Hade jag varit en up-and-coming porträttfotograf/konstfotograf som inte hade tidningars deadlines att stressas av utan arbetade med utställningar och böcker, så hade jag kört kemibaserad klassisk jävla svartvitfoto rakt av. Jag hade freakat loss med zonsystem, fiberpapper med tung svärta och hela baletten, kanske lite selentoning; inte en digital operation hade utförts på bilderna. Corbijn, visst, men inte så många andra verkar göra det. Det hade stått ut bland alla stora opersonligt kopierade färgbilder föreställande tomma parkeringsplatser som den moderna konstfotografin tycks bestå av.

Song Chao slog igenom härom året med svartvita porträtt av kinesiska kolgruvearbetare tagna på storformatskamera mot vit bakgrund (Avedonvarning). I runda tal 1 000 $ kostar hans bilder. Även om jag varken har 7 000 kronor att köpa fotokonst för i dagsläget eller känner mig speciellt säker på att köpa en kopia jag inte sett i verkligheten utan bara på monitor, verkar det vara ett relativt bra pris för dessa gelatinsilverkopior på fiberpapper. Se flera av hans bilder på 798 gallery, Beijing.

Konsthistorikern Tanya Harrod hävdade nyligen (”Right in itself: Why craft still matters”, TLS, 26 oktober 2007) att det bland kinesiska konstnärer finns en grupp som gör ett motstånd mot de allt mer själlösa, automatiserade tillverkningsmetoderna i Kinas ekonomi.

Hon nämner bland andra Ling Shaojis kritik mot demoleringen av äldre kinesiska byggnader; Liu Jianhua och ett av dennes konstverk som “piles up 30,000 low-cost objects made in Yiwu. This is a manufacturing town unfamiliar, I would guess, to most of us, but Yiwu exports a thousand containers daily to the shopping malls of the West.” Och hon pekar på de konstnärer som använder traditionella metoder och återskapar klassiska objekt och klassiska metoder.

Hon drar en direkt parallell till vårt 1800-tal: “The presence of so many works that comment on lost skills and working practices suggests that China is developing a twenty-first-century arts and crafts movement - a turn to painstaking handwork as a response to destructive modernization - that is just as radical as its nineteenth-century Western predecessor.”

Vem vet?

Nu kan man ju inte dra för stora växlar på en enstaka fotograf (som dessutom verkar ha gjort flera färgbilder också). Men lite kul är det att fundera över om inte Song Chaos bilder passar in i Harrods schema.

Jag hade nog gärna köpt en eller annan om jag haft lite mer pengar.

Jag har lagt ut lite nya bilder på 5063 de senaste dagarna.

So these people are written out of history. The history of photography is so subjective, and the more we go on, the more we realize how subjective it is. I think this is another interesting example of how things are being overlooked, because nobody knew about them. Either people didn’t know about them, or they were just too lazy or lacking of interest to include them.

Jörg Colberg intervjuar Martin Parr angående “Colour before colour - 1970’s European Color Photography”, en utställning som Parr satt ihop. Den visas 7 juni-20 juli på Hasted Hunt Gallery i New York.

Idag är det väl snarare svartvit foto som är utanför fotografins finrum? Vi är omgivna av färg. Men svartvitt kommer tillbaka. Mark my words.

Den svartvita analoga foto som jag växte upp med och som jag fortfarande ser som en central del av fotokonsten är inte alltid det man ser på fotoutställningar. Vilken framtid har svartvit analog foto? Ibland kan man tro att konstfoto enbart handlar om färgkopior, kvadratmeterstora C-prints med en kyligt opersonlig ton- och färgskala.

Det här är något som jag tänker på ibland men som jag inte riktigt kan formulera eller sätta in i en historisk utveckling. Tur då att det finns andra som gör det och gör det så bra, som Charlotte Cotton som i The New Color: The Return of Black-and-White funderar över sådana här saker. Här är några klipp ur Cottons essä (som jag hittade via Jörg Colberg:

it was obvious that photography was undergoing a physical face-lift to meet the demands of sitting alongside painting and sculpture in vast art centers and at international fairs; the predominance of big digital C-prints, laminated behind plexi, in small editions, was establishing itself. The hyperbolic, carefully controlled, museum- and gallery-specific versions of photography, in which every prop and gesture can be attributed to the artist’s direction, have been the most pronounced arrivals in the art world. If you are, like me, schooled in the magic of photography’s willful embrace of luck, mistakes, and happenstance, you view the art world’s partial endorsement of this bastard form with some suspicion. I don’t mean to deride the awe-inspiring creativity of a handful of artists who showed us that photography was a supremely capable and elastic art medium and were honored with monolithic, monographic exhibitions. I mean to indicate that their ascendance into the center of art practice does not necessarily herald the acceptance or understanding of photography’s broad creative terrain as a whole.
[…]
The last generation of practitioners and thinkers who were seduced by photography via the clearly authored monochrome work of, say, Diane Arbus, Garry Winogrand, or Lee Friedlander, were mainly born in the 1950s. Many of my students and the younger artists I have conversed with in the past decade made a very select edit from the medium’s history to fuel their own creativity - a history that tends to privilege Cindy Sherman and the godfathers of color-photography-as-art,
[…]
I am sure I’m not alone in beginning to think that the more complex, messy, unfashionable, and broad territory of black-and-white photography is where we are going to find some of the grist to the mill in photography’s substantive and longer-term positioning within art. Established, darkroom-trial-and-error-loving photographers are stockpiling their preferred papers and film, and younger practitioners are beginning the experimentation of finding digital alternatives, replete with all the inherent irony of converting chromatic digital to monochrome. In and of itself, this kind of contradictory momentum will create important discourse, while also continuing to link the various value systems for photography (including amateur and professional practice) with artists’ critique.

Hennes essä ger intressanta referenspunkter när man fortsätter tänka på framtiden för svartvit foto. Cotton slutar i ett slags optimism när det gäller svartvit konstfoto, och det kanske inte är helt åt skogen. Fotobranschen har ett slags inbyggt allt-nytt-är-mycket-bättre-än-det-som-fanns-innan - tänkande, en evolutionär ideologi: småbildsfilm skulle en gång i tiden göra mellan- och storformaten obsoleta, färgfilm sopa golven med svartvit och nu, förstås, digitalt sopa banan med silverbaserad foto. Många faller in i detta mönster.

Samtidigt finns det fotografer som hämtar inspiration och kraft i mer eller mindre föråldrade teknologier. Ta Irving Penn och hans häftiga kopior i platina och palladium-teknikerna, förfaranden som ersatts flera gånger om av den fotoindustriella världsandens ångvält; Penn återvände, plockade upp ur historien och skapade stor konst. Andra fotografer kommer göra detsamma.