Fotografiskt

En sak som jag tänkte på när jag strosade runt i Malmö en blåsig lördag i mars och besökte några fotoutställningar som en del av fotobiennalen 2007 var det här med priser. Jag såg Christer Strömholms barnbilder, de var till salu, men jag kom mig inte ens för att fråga om priset; det skulle inte förvåna mig om de kostar 40 000 kr eller mer. Och på Galleri 21, som ställde ut Rune Johansen, fanns det en prislista utlagd; om inte minnet sviker mig kostade de här stora färgbilderna, i upplagor om fem styck eller så, runt 30 000 (norska) kr.

Och det är kanske inte så konstigt. Strömholm är fotografisk megastjärna, Johansen också stor; deras bilder finns i inte alltför stora upplagor, det är ett slags fotografi som prissätts som konst; små upplagor, i vissa fall god teknik; det är konstverk som säljs. I varje fall Strömholms bilder har tillkommit i ett slags hantverksmässig situation, med fotograf och kopist som står och gör ett litet antal bilder i mörkrummet.

En märkligare prissättning inträffade när jag kom till mitt tredje stopp på gallerirundan, Galleri Format, där en ganska stor samling Torbjörn Andersson var utställd. Många av bilderna hade man sett tidigare i svenska medier, de har varit en del av den visuella kulturen under 1980- och 1990-talen, eller hur? Bodybuilders, anorexia, kommunisternas massaker på studenter i Beijing 1989 - bilder som var med och definierade en tid.

Men låt oss här lämna en diskussion av Anderssons bilder därhän, för att istället fundera över dem som materiella objekt, med en prislapp.

Bilderna var något slags digitala utskrifter. Jag är ingen analogpurist, men på en del av de här bilderna var det ganska tydligt att själva kopiorna inte alltid höll en kvalitet rent kopietekniskt som man gärna vill se på fotografiska kopior inhandlade på galleri för inte oansenliga summor. (Pedanten inom mig börjar fundera på saker som arkivbeständighet hos de här bilderna jämfört med en korrekt behandlad gelatinsilverkopia på fiberpapper, men låt oss bortse från det för tillfället.)

Kanske var det därför som de var prissatta lågt (jämfört med priserna på Strömholm och Johansen); om jag minns rätt stod det på prislistan som var utlagd på Galleri Format att “utskrifter” (som man kallade det) av hans bilder låg på en 2 500 - 3000 kr. Tänk, bara 3 000 kr för en äkta Torbjörn Andersson!

Men när jag väl gått därifrån började jag tycka tvärtom.

Det är Anderssons bilder som är dyra, inte Strömholms eller Johansens!

Det är som om man inte riktigt kunna bestämma sig för att fullt ut bejaka den digitala tekniken. Om det är fråga om “utskrifter” istället för traditionella silverbaserade fotografiska kopior framställda i en hantverksmässig verksamhet, kunde man väl ställt upp en skrivare i samband med utställningen och kört ut bilder för 500 spänn eller nåt, gjort en poäng av att bilderna inte var handgjorda utan maskinella, digitala utskrifter. “Stoppa in ditt VISA-kort, välj bild, tryck på knappen och gå därifrån med en äkta Torbjörn Andersson-bild.” Man kunde säkert fått Fuji eller Epson att sponsra det hela.

Alltså skapa en motsatt situation till de dyra gallerifotona, inget mellanting. Gjort det till en grej av att vi nu lever i en digital situation, med en teknik som gör det möjligt för fler fotointresserade att få med sig en helt OK Torbjörn Andersson-bild hem.

Jag hade då gärna köpt någon av bilderna från Beijing 1989.

Kolla hur Science & Society Picture library gjort. Här säljs bilder från ett antal brittiska museer, tryckta i print on demand. Man kan alltså skaffa sig någon av Tony Ray-Jones maffiga bilder för någon hundralapp.

Visst, Torbjörn Andersson behöver få betalt för sina bilder. Men han kanske i slutändan hade fått mer pengar om han sålt många bilder á 500 pix än färre 2 500-kronorsbilder?

Sen kan jag inte låta bli att tycka att det fortfarande finns argument för fiberpappersbilder, Ilfochromekopior med flera kemibaserade tekniker, som gör att man gärna kan vara beredd att betala mer för bilder som är gjorda i de teknikerna. Läs till exempel vad Micke Berg skriver i veckans inlägg på Fotofeber. Ibland finns det anledning att göra tvärtemot vad alla andra gör.