Marie Lundquists bok Drömmen om verkligheten: Fotografiska reflektioner innehåller 35 bilder av 35 olika fotografer. Varje bild är startpunkten för en kortare essä. Flera av dessa har tidigare varit publicerade men är här omarbetade; Lundquist skriver om foto i Fotografisk tidskrift och SvD. Under senvintern har jag ofta krupit upp i soffan med Marie Lundquists bok och läst en eller ett par texter. Formatet är liksom lagom långt, lämpar sig väl när lusten på fotoläsning dyker upp.
Och det är riktigt bra läsning som bjuds.
Essäerna är mångsidiga; de handlar om fotografen som tagit bilden, de handlar om fotografiets teori men de handlar också om författaren själv och om många av de situationer vi människor kan hamna i. Sammantaget innebär detta ett bejakande av fotografins fantastiska kraft, dess förmåga att säga något om människan och den värld vi lever i.
Lundquist utvinner mycket ur bilderna, även om jag inte köper alla bildtolkningar: jag ser en historia om disciplinering och individens uppgång i kollektivet i bilden av ett gäng värnpliktiga som precis ryckt in i lumpen och drillas i konsten att utföra Den Perfekta Sängbäddningen i Thomas Wågströms “Sängen” från 1990; Lundquist något annat.
Hon fastnar inte i en alltför snäv konstteoretisk diskurs, som till exempel Stephen Shore gör i The Nature of Photographs, en bok som mer handlar om diverse filosofiska aspekter på fotograferandet men som knappast utvinner berättelser, meningar, ur bilderna på det sätt Lundquist gör.
Marie Lundquist har med ett antal av fotohistoriens giganter men förmår ändå överraska, det är inte de sönderreproducerade bilderna av Strömholm, Koudelka, Boubat, Doisneau, Cartier-Bresson vi ser här utan andra.
Jag gillar Marie Lundquists skrivande därför att hon går rakt på sak, rakt på det väsentliga: bilden. Inte för mycket kontext, vilket är en fara annars när man skriver om de klassiska fotograferna; det blir liksom lätt så att det handlar mer om den klassiska fotografens liv och leverne, och mindre om den bild som är aktuell. Den fällan hamnar inte Lundquist i. Det är bra.
Det kanske beror på att hon är författare? Marie Lundquist har publicerat närmare tio böcker, skrivit dramatik för Radioteatern och är prisbelönt poet. Hon kommer till fotoskrivandet från författeriet, inte från fotografiet: det är bilden och dess innehåll hon är ute efter, inte att dra ännu en skröna om hur den ene fotografen dejtade Ingrid Bergman och riskerade livet vid fronten med en Contax och en Rolleiflex runt halsen, den andre fotografen drog till Paris på motorcykel 1949 och den tredje fotografen fick hertigparet av Windsor att släppa på sin kändismask genom att ljuga ihop en historia om en hund han kört över på vägen till ateljén.
Finns det över lag något slags affinitet mellan författare och fotografiet? Är det poetens sökande efter den precisa formuleringen som är kopplingen mellan foto och författarskap, ett slags språkets avgörande ögonblick, det är lika viktigt att välja precis rätt ord som att välja rätt 125-dels sekund? Eller är det snarare prosan och historieberättaren som är länken mellan foto och skönlitteratur: se på Klas Östergren, den magnifike historieberättaren vars intrese för fotografiet manifesterade sig i ett skrivande om foto åren kring 1980 i dagspress och tidskrifter, delvis samlat i Slangbella, som är riktigt bra texter om foto. Utsnittet och urvalet ur det stora flödet av möjliga ord och bilder, empiri, nyfikenhet, beskrivning av världen, berättelser; där någonstans vidrör fotografi och författande varandra. Det här borde någon kanske reda ut lite närmare.
Några fotografer saknar jag förstås i urvalet - jag hade gärna läst Lundquists utläggningar av några av Winogrands bästa bilder där man kan sitta och fantisera ut berättelser om vad som pågår, baserat på ett enda snapshot; Lartigue; Denise Grünstein - men det finns så många bra fotografer, det finns en mängd essäer att se fram emot.
Jag vill alltså läsa mer av Marie Lundquist. Drömmen om verkligheten ger mersmak. Det är en välskriven och tankeväckande bok om fotografi.
Andra bloggar på bloggar.se om: denise grünstein, jacques-henri lartigue, klas östergren, marie lundquist, stephen shore, thomas wågström, wh auden
aktuella kommentarer